Enough is enough

I've had enough.

If you wanna be my friend, then be my friend.
If you want to hang out, say yes. Otherwise no.

I'm done waiting. I'm done being the one that always has to wait.
I'm done. I'm not someone you leave standing alone in a corner.

Be my friend if you want to. But don't put me on hold!!!

Giving my mind a little more air..

Trying to come to my senses. Doesn't work well with no sleep though.
Keeping myself busy working. Taking extra shifts at my former job.
Making coffee, keeping my hands busy and my mind closed up.
Can't really stop thinking. Maybe I shouldn't have. Maybe it was right.

Other things keeps my mind busy too. Maybe I'm coming out.
Keeping secrets that's really no secret is a hard job.

Maybe this is just me in need for sleep.

late night poetry...

Wrote some poetry a couple of weeks ago that I didn't publish. Here you go.


Your hand on my back,
scratching.
Your teeth in my neck,
biting
The pain is orgasmic
A deep moan in my throat
Heavy breathing - racing heart
Your nails on my body,
teasing
Your voice reaching out,
exploding


Something’s growing inside of me
Dreaming
Something I can’t let go
Moaning
All this thoughts running around
Breathtaking


Tease me, touch me, teach me.

Bonusnovell: Som alltid

Som alltid

Hen tog den korta vägen hem från jobbet. Genade genom skogsdungen, under bron och upp över backen. Backen var hög men kort och var minst lika jobbig nu, som för ett år sen när hen flyttade dit. Kanske att det gick snabbare att gå upp för den, men hen var lika andfådd då som nu. Eller så var det de två tunga matkassarna som hen tvunget skulle handla, just idag. Hen skulle gjort det för flera dagar sen, men som vanligt var hen ute i sista minuten. Inte bara med inhandligen av mat, hen var tvungen att städa hela lägenheten så fort hen kom hem. Klockan närmade sig 16, och hens middagsgäster skulle komma vid 19. Hur hen skulle hinna duscha på den tiden var närmast en omöjlighet, men hen hade lyckats förr. Med ett sista krafttag var hen uppe på backen och ett par långa steg till så var hen framme vid porten och den älskade hissen tog henom upp till femte våningen. Hen sprang in i lägenheten med skorna på, som vanligt och tryckte in systemetpåsen i kylen. Hen vägrade dricka öl som inte var riktigt, riktigt kall. Med vana händer slängde hen ihop ingridienserna till den vegetariska lasange hen skulle bjuda på till kvällen och på mindre än en halvtimme hade hen en lasange i ugnen och en hemmagjord tzaziki i kylen. Hen rafsade ihop allt skit som låg på borde i en hög och slängde ner det i kökssoffan. Hen borde verkligen städa ur den någon dag. Det gick ju snart inte att stänga locket, för all skit som hen kastat ner där varje gång hen inte han städa ordentligt. Med dammsugaren i högsta hugg körde hen över golvet i 190 och drog fram moppen från städskåpet samtidigt som dammsugaren åkte in. Med en halvtorr mopp blev golvet tillräckligt städat för att inte se nystädat ut och det gav hen en ursäkt för att kunna säga ursäkta jag har inte hunnit städa. Med en timme kvar innan gästerna skulle komma, kastade hen sig i duschen utan att ha en aning om vad för kläder som passade för kvällen.

När de varma strålarna från duschen träffades hens hud lät hen veckans stress sköljas med ner i avloppet. För ovanlighetens skull var hen ledig hela helgen och hade planerat att njuta. Morgondagen var redan planerad. Bakispizza och Matrix-marathon. Som alltid, efter en fredagsutgång.

temanovell v 37: Stockholm Central

Stockholm Central

Hens händer smekte honom långsamt. Händerna brände mot hans nakna hud. Ett dovt stönande kom från djupet av hans hals. Hen bet honom på sidan av halsen. Han vred sig av njutning. Hens läppar lämnade heta märken över hela hans kropp samtidigt som hen lämnade röda rivmärken på hans upphetsade kropp. Efter vad som kändes som en evighet av smärtsam njutning kom han och låg och skakade efteråt. Han hade aldrig varit med om en sådan intensiv orgasm förut. Hen kröp tätt intill honom med huvudet på hans arm. Med lätta smekningar på hans bröstkorg och djupa andetag i symbios med varandra, somnade de tätt tillsammans.

Har du varit med om det förut? Träffat någon och allt bara faller på plats? När huden bränner av beröring, hjärtat slår ett extra slag när personen ler, när varje andetag blir ett sätt att leva? När längtan blir så stor att det gör ont? När ett leende är allt du begär. När begäret exploderar inom dig om och om och om igen. När hjärtat slås i tusen bitar men du fortsätter ge. Du ger bort varje bit och hoppas att någon ska vårda det ömt. Ta hand om det som sitt eget.

Det var längesen han hade varit i Stockholm, sist var han 18 år gammal och åkte bil med sina föräldrar. Han kände sig aningens förvirrad när han klev av tåget på Stockholms centralstation. Enligt rösten i tåget så stod han på perrongen som tillhörde spår 18. Han visste inte att det kunde finnas så många spår på en och samma station. Där han kom ifrån fanns det två spår, och det gick fem tåg om dagen. Han följde efter strömmen av människor som också gått av tåget, eller det var ju slutstationen så alla var tvungna att stiga av. Han gick ner för en trappa och var glad att han inte hade mer packning än den sportbag han hade på högra axeln. Han hamnade i någon illaluktande gång med hundratals uppgångar till spår 17-11 och efter att ha passerat alla dessa så hamnade han i någon slags väntahall eller galleria. Magen kurrade högt när han passerade Burger King men han ville inte slösa sina pengar på skräpmat. Han åkte upp för rulltrappan som låg mellan Konsum och Apoteket och hamnade i något som såg ut som en vänthall, fast med flertalet affärer, caféer och restauranger. Det var så mycket folk överallt, han blev alldeles yr. Så här mycket människor hade han bara sett på tv. Han snurrade runt och förundrades över hur högt det var i tak, hur högt sorlet var och hur konstigt det var att inga krockade med varandra då alla verkade halvspringa samtidigt som de enbart tittade ner i sina mobiler. Han såg ett sushi-ställe som verkade lite lugnare, även om det låg precis bredvid vad som såg ut som en huvudingång.

Hen tittade ut över dansgolvet, svepte sista halvan av drinken och suckade högt. Alla såg likadana ut, var lika fulla och letade efter samma utseende. Hens androgynitet var inte uppskattat av människorna på dansgolvet. Hen som alltid trott att det var mer öppet på en hbtq-klubb. Inte för att det var första gången hen var här, snarare tusende gången. Men det var samma sak varje gång. Köttmarknad, och passade du inte in i mallen för hur en skulle klä sig, se ut eller föra sig. Ja, då skulle en bara vara glad för att de faktiskt bad om ursäkt om de sprang ner dig eller råkade hälla ut en drink över dig. Nog för att hen fått hångla ett fåtal gånger, men det var bara kvart i tre-hångel och inget som hen egentligen ville ta i med tång. Men ibland tog ensamheten över och då fick en ta det som erbjöds. Ännu en remixad Carola-låt ljöd ur högtalarna på hög volym. Hen hade fått nog. Hen ställde ner det tomma glaset på ett bord i närheten och gick mot utgången. Trots slutet på september låg sommarvärmen kvar och hen passerade den nästan tomma garderoben på vägen ut. Personalen vinkade efter hen och frågade om hen redan skulle gå. Som vanligt skyllde hen på att hen skulle jobba tidigt på morgonen därpå. I entrén stod en av de snyggaste hen visste och som vanligt fick hen en hejdå-puss på kinden och en varm kram. Synd att snygghet inte var lika med queer och normkritisk. Hen hade ingen chans.

Han vaknade långsamt och när han väl öppnade ögonen visste han inte riktigt var han var. Någon låg på hans arm och sängen var inte hans egen. Personen på hans arm sov djupt och var något av det vackraste han sett. Han smekte huden på den arm som låg över hans mage. Hud som kändes som det lenaste sidentyg han någonsin känt. Nattens orgasmer gjorde sig påminda och hans kropp kändes tung och skör samtidigt som att han svävade på ett moln av rosenblad. Han vred på huvudet och låg mitt emot hens ansikte. Han tog mod till sig och lät sina läppar nudda vid hens. Med ett mjukt morgonmumlande gäspade hen och log.

Han hade blivit kär den där natten. Fallit som en fura för henom. Hen hade fyllt honom med en känsla han inte trodde fanns. Hen hade rört honom på så många sätt. Han mindes hens brännande läppar mot hans hud, hens naglar som rev, hens tänder som bet, hens tunga andetag mot hans. Hjärtslagen som slog tillsammans. Han mindes hens sista ord och hans hjärta smärtade.

De skulle aldrig ha träffats, egentligen. Deras öden skulle inte föras samman. Det var inte slumpen som avgjorde. Du vet, när två människor träffas för att de söker. Söker efter samma gemenskap. Samma vänskap. Det var det som hände. En natt av sökande. En natt av hjärtslag.

Han svalde sista biten sushi samtidigt som han tog sin väska och gick ut genom huvudentrén. Luften var tung men den friska vinden gav honom luft. Stressade människor sprang förbi. Ingen såg honom, inte ens personen som hade näsan i sin väska och nästan krockade med honom. Han svängde höger och gick mot vattnet och lämnade Stockholm Central utan att se sig om.

Tror du på ödet? Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Tror du at allt redan är förbestämt? Det gör inte jag. Du är ditt eget öde. Du bestämmer över ditt eget liv. Det är bara du som får saker att ske. Inte jag, inte någon annan. Jag tror definitivt på kärlek vid första ögonkastet, men jag tror också att det kan förändras redan sekund efter. Livet, mina vänner är bara det du gör det till. Det är som att stå på Stockholms central en hel dag. Människor kommer. Människor går. Några komer att le mot dig, andra kommer inte se dig. Men det är du som bestämmer vem av dom du minns.

Hen småsprang över gatan och höll på att bli påkörd av en stressad taxichaffis samtidigt som hens mobil ringde. Hen var sen som vanligt och hens mamma verkade inte vara glad över att få vänta. Hen letade efter mobilen i väskan samtidigt som någon nästan krockade med henom. Mobilen slutade ringa och hen sprang in genom huvudentrén och bort mot Arlanda Express.

Veckans temanovell, v36: Kortsiktiga planer

Kortsiktiga planer

Hen satte sig i bilen, vred om nyckeln så att värmen gick på. Imma spred sig på rutorna. Utanför
föll snön tätt men långsamt. Väl på marken smälte flingorna ihop till en blänkande våt pöl. Hen
startade radion, en poptechnolåt spelades. Hen stängde av, orkade inte leta upp någon bättre
station. Värmen i bilen blev outhärdlig, hen vevade ner fönstret ett par centimeter. Hen kände
nattens friska luft mot ansiktet och tog ett djupt andetag. En snöflinga smög sig in genom den
lilla springan och smälte på hens kind. En svag känsla av smärta spred sig. Med händerna hårt
kramandes om ratten bet hen ihop och lät skriket eka inom sig. Hen funderade på om hen skulle
starta bilen och köra en sväng men bensintanken var nästan tom. Att bli stående någonstans
utan mobil och kreditkort var inget hen tänkte gå med på. Hen var lite bitter på sig själv eftersom hen inte hade tagit med sig något annat än bilnycklarna men sen var det ju inte något som hen hade planerat heller. Det enda hen hade tänkt på var rösten som skrek högt i hens huvud: Gå vid första slaget. Gå!

There's a big mountain in my chest and I don't know how to climb it.

There is so many questions in my head and so many feelings. Everything is getting too big, I can't really control it anymore. I don't have anywhere to go with my thoughts, I have no knowledge of this. I'm confused and I feel like a newborn. My thoughts and feelings are all over the place and I just want to know everything at once. I'm so new at this. And I have no place to go. Not in my mind. No place in Stockholm. I hate being new to things. I hate not knowing. I hate it. I can't go on. I have to be honest with myself. I have to find someone who can tell me all the stuff I need to know. Or someone that can help me find out. Weird part, I only now a few persons who could help me. But it's not like you just ask someone, like that. And even if it was something you just could ask about in a jiffy, I wouldn't dare.

I don't really know why I write this, cause I don't know what to write. Cause I don't have anything to tell. Cause I have no idea where I'm at. It's a heavy thing to carry. It's a heavy thing to feel. Maybe not later on when I've figured it all out. But now...

I'm searching for information everywhere, but it's not what I'm looking for. I have common sense, I don't even know what I want to find. What I need to find out. Maybe I'd just forget about it all and push it away.. Cause that will help.. Not.

And then, there is you...

Veckans temanovell: Siffrorna

Eftersom jag var sen med novellen förra veckan, så tänkte jag att jag blir klar extra snabbt den här gången. Bonusnovell kommer senare.. ^^

Sifforna

Hon älskade jakten, Spänningen. Pusselbitarna som skulle passas ihop. Att hitta varje bit, en här och en där. Frustrationen när det saknades en bit. En bit, för att allt skulle vara löst. Det hade hon gjort ända sen hon var liten och hennes äldre syskon hade tröttnat på att leka med henne och istället ritat skattkartor. På så sätt hade de sluppit undan i någon timme och kunnat spela tvspel istället. Det tog visserligen inte många gånger innan hon blev bra på deras kartor och de försökte göra kartorna svårare och svårare. Men hon var otroligt smart som sjuåring.

Nu, tjugo år senare var hon ännu smartare och hade trots skoltrötthet vid tolv års ålder, gått ut alla årskurser med högsta betyg i alla ämnen. Trots denna intilligens hade hon ännu ingen universitetsutbildning. De senaste sju åren hade hon tagit spontana kurser på högskolan och jobbat extra på ett café. Hennes föräldrar och syskon tyckte att hon skulle läsa till ekonom, men hon vägrade. Siffror var det tråkigaste hon visste. Plus, hon kunde knappt hålla koll på sin egen ekonomi. Hon var glad om hon hade pengar kvar på kontot när lönen kom. Hon visste inte riktigt vad hon ville bli när hon blev stor, men minnet av barndomens jakter fanns kvar i hjärtat. Polisyrket hade varit åp tapeten en kort stund i tonåren, men hon gillade inte vapen så polis var inget yrke för henne.

Om sanningen skulle fram, så trivdes hon ganska bra med livet som det var just nu Lite plugg, lite jobb och lite party. Inte för att hon någonsin skulle bli rik på det, men det var ju faktiskt inte det viktigaste i livet. Huvudsaken var väl att en mådde bra och var lycklig. Sen spelade inget annat någon större roll.

Hon vaknade till ur sina dagdrömmar och insåg att spårvagnen precis stannat till vid hennes hållplats, så hon kastade sig ut och hann precis innan dörren stängdes. Hon tog ett djupt andetag och tänkte för sig själv att hon nog måste sluta dagdrömma på spårvagnen. Det här var tredje gången den här veckan som hon nästan missat att gå av eftersom hon suttit i sina egna tankar.

Hon älskade platsen hon bodde på. Familjeområde med små lägenhetshus med högst tre våningar, alla med balkong i solläge och hela området var som en lummig park med nyutslagna blomsterbuskar på sommaren. På hösten doftade hela området av nyfallna äpplen.

Hon klev in genom porten och tog sin post, mest reklam som vanligt, hon tog två trappsteg i taget upp till vånging tre. Hon började leta efter nycklarna medn insåg att dörren stod öppen och det var med skräckblandad förtjusning och rädsla som hon öppnade dörren på vid gavel och ropade: hallå, är det någon här? Ingen svarade och inga ljud hördes. Hon klev långsamt in i lägenheten, hon ville egentligen inte smyga i sin egen lägenhet, men ifall någon var kvar så ville hon överraska den personen och inte tvärtom. Väl inne i hallen stängde hon dörren tyst bakom sig och gick långsamt in i vardagsrummet. Hon blev stående i dörröppningen. På den vita väggen hade någon sprejat med graffit:

2 12 9

5 11 15 14 15 13!

Temanovell: Känna sig hemma

Så var det dags igen. Jag och Anna skriver en novell i veckan på tema. Veckans tema, för mig blev "Hemstad". Jag glömde bort temat och tolkade på ett helt annat sätt..

Känna sig hemma 

Han hade aldrig riktigt känt sig hemma någonstans, eller det var kanske inte riktigt sant. Han brukade alltid säga att hemma är där hjärtat är. Men han ljög nog lite för sig själv. Det var alltid något som var fel. Fast det gick aldrig att peka på något specifikt. Förutom den där känslan han alltid bar på, att aldrig höra hemma någonstans. Det var ju inte så att han inte hade försökt. Alla gånger han flytt från de platser han bott på. Alla gånger han känt sig trängd och instängd. Kvävd av de han kände, hans vänner. Som alltid slutade höra av sig när han flyttade. Kanske nöjde dig sig med att kunna följa honom på facebook. Skön grej det där, facebook. Att alltid ha sina vänner med sig i fickan. SÅ att säga. Det var ju alltid någon online som kunde gilla hans senaste status eller nyaste egobilden på honom. Men vad hjälpte det om ingen hörde av sig? Okej, har var kanske inte den bästa på att själv höra av sig, men han gjorde ju det ibland. Det var ju inte hans fel att han inte kände sig hemma någonstans.

Ibland kunde han dock känna en klump i hjärtat när han behövde lämna en viss plats, fast det berodde nog mer på personen eller personerna han umgicks med. OM han inte visste när han skulle få träffa personen igen så fanns klumpen där. Den som gjorde att det gjorde ont att säga hejdå. En smärta som oftast framkallade en tår i ögonvrån. EN smärta han nyligen lrt känna och ännu inte lärt sig hantera. En smärta som framkallade ångest. Ångest som han vägrade känna och tryckte undan med hjälp av alkohol. Ingen starksprit eller så, har var ingen alkoholist, bara ett par öl eller några glas vin. Från början hade det bara hänt någongång om året, men nu hände det flera gånger i veckan och han kunde vakna upp de flesa jobbdagar i ett bakistöcken utan dess like. Men någon alkolist var han inte. Han drack ju inte för att han var tvungen och han kunde ju låta bli om han ville. Det var ju inte så att han drack varje dag, bara de dagar han kände smärtan lägga sig som en järnridå över hjärtat. Det var ju inte hans fel att alkoholen kunde få honom att inte känna ångesten. Inte heller var det hans fel att det från början räckte med ett glas och nu behövdes det minst en halv bag in box, varje dag.

Han längtade hem när han var på jobbet och han längtade bort när han var hemma. Eller hem och hem, en skrutten etta med kokvrå. En madrass på golvet och en gammal tjocktv bredvid. Tvn hade han hittat i grovsoprummet. Inte för att han tittade på tv, den stod mest på för att det var det enda som gav ljus i rummet. Det var inte det att han inte hade råd att köpa möbler eller grejer till lägenheten, han hade bara ingen lust. Plus att det aldrig fanns någon han ville bjuda hem, kanske var det för att det inte var fixat heller i och för sig. En ond cirkel. Lite som hans eget liv. Han kröp ner under den nötta filten, kröp ihop i fosterställning och grät sig själv til sömns, precis som natten innan och natten innan dess.

Natten var lång, stundtals sömnlös och de få stunder han lyckades somna på riktigt så låg han mest och snurrade in sig i filt och lakan. Han vaknade genomsvettig av nyheternas signaturmelodi. Han kastade av sig filten och rullade av madreassen till det svala golvet och lät kylan från golvet svalka honom. Han lät sig omfamnas av golvet och tröttheten föll över honom och han somnade naken på golvet. Han vaknade med ett ryck en timme senare. Med några få kliv var han inne i badrummet och kastade sig in i duschen. Han hann skymta sing egen spegelbild och de ljusblåa läpparna innan han drog för duschdrapperiet och vred på högsta värmen i duschen. Vattnet brände hans hud rödflammig men han tvingade sig själv att stå kvar. Han visste inte riktigt varför men undermedvetet så ville han straffa sig själv för att han hade försovit sig. Inte för att han skulle komma försent men han hatade när hans rutiner inte förblev just rutiner. När hans hud började falla av, eller det var så det kändes iallafall, klev han ut ur duschen och gick naken ut till kokvrån. Hällde upp ett glas proviva blåbär till sig själv, svepte det medan han lufttorkade sin blöta kropp.

På väg till jobbet köpte han sin vanliga latte på Pressbyrån tillsammans med den vanliga frukosten, ett kexchoklad och en yalla mango/banan. Han gick genom den vanliga parken och satte sig på den vanliga parkbänken, med utsikt över dammen och stadens oljud och brus dövdes av de tjocka ekarna som fanns bakom honom. Han njöt av av de friska fläktarna och doften av den höst som var i antågande. Han njöt av ankornas läten från dammen och de morgonpigga fåglarnas kvitter från trädtopparna, och det lugn som spred sig inom honom. Kanske var det ändå det här som var hemma tänkte han när han drack upp det sista av sin drickyoghurt.

I compare me to a True Blood-vampire...

It's time again. It's time for me to open up my heart. As usual it's in the middle of the night, and I have a few other things that I probably should do. But this is what my heart is telling me to do, so..  And just for the fun of it, my cat is chasing a fly at the moment, and I think he succeeded..  Good to know that that fly won't bother me tonight.. And also, I've got some leftover tattoo ink on my bedsheets..Woops.

Anyway, it's time for me to come out. Again. This time it's a little bit more difficult than before, cause I don't really have any words for it. But I'll do my best trying to explain it for you...

I get energy from hanging out with people I care about. Actually, it's more that I need to hang out with people, or just meet people, to get energy. The best thing I can compare it with is a vampire. Not a mean vampire, but like a True Blood-vampire. Maybe even a Twillight-vampire, but no, I can't write something serious and use Twillight as something I compare myself with. So, it's like one of the nice True Blood-vampires, they need blood for survival, but they only drink from people who wants them too, or synthetic blood like Thru Blood.  The blood is my social life. I need it to survive. The synthetic blood is online social life, like facebook, tumblr or other communities that you can find on the Internet. And like a vampire, I don't always know when to stop. I can't always tell when the person/persons I'm socializing with, got enough.. Which makes me a fucking pain in the ass, because I never leave.. Sometimes, I can feel when I've just passed their limit but I always hope that it's just me and not them.. And the socializing online. It works pretty fine, because then people always can go offline. And I'm not one of those who do write to people just because I notice that they are online, and I'm certainly  not one of those who writes ten times in a row, just because someone doesn't answer. I have common sense. I actually have a pretty good common sense. Most of the times.

I really don't know how else I can explain this.. I've always been told that I'm an extrovert, but I don't think I am. I think I am something more. I'm introvert in so many ways, and the same when it comes to extrovert. Can you be both? Or can I do as I do with everything else, pick the good parts from both of them and make my own definition?. That's what I would prefer. I'm an inextrovert.. 


If you don't really know anything about introvert/extrovert, check out this: 23 signs you're secretly an introvert.. Not the best way to learn, but for a quick way it's okay.

Spilling out my heart - safe mode.

It would be kind of easy to make everything about you. Write about you, think about you and do nothing else. But since I love a good challenge, I won't. This won't be about you. Which is kind of hard at the moment, cause you are all over my mind.

So, I've had my three weeks of vacation and in twelve hours I will start my first "after vacation-shift". It has been pretty great weeks, but it kind of feels like one or maybe one and a half. But still. I'm looking forward to work again. I do miss it. I love my job, I love our regulars. I love all the small chatting, and I love the fact that I can make all this people smile by doing nothing but being me. (And smiling back to them of course). I think that it's important to love you job. If I started to not love my job, I would quit. If I don't love my job - I don't do it very well. Of course I can I have days when I don't really wanna wake up or wants to do other stuff. But that's not, not loving my job, that's just me having tons of shit to do.

I'm also looking forward to filling up my calendar again. It has been rather empty this last two weeks. Nothing I really like. I get restless to easily. I want to have stuff to do. Good thing this autumn is pretty full already. Just have to put it up in my calender. Don't worry though, I tend to have time for you too. Wait, this was not about you.

Oh, me and Anna will start writing short stories again, or well, we started today by giving each other themes. But you will have to wait until Sunday for the first short story. If I don't have to much time on my hands, then there might be one before that. Or not.

I know. This is not one of my usual blog entries, but there is so much on my mind at the moment. No, not just you. I have my own things too. And I'm not really ready to share it with the world. Which means, that I will keep being some what mysterious and shut up about it. Until I figure it out..


I have this friend of mine, whom I haven't seen for a couple of weeks, and I miss her. She is one of a kind and she really brings out the best in me. And there is only a few of those out there, who can do that. I know that she's probably not reading this, so this won't matter anyway. But, I'm in that mood when I kind of wants to spill my heart out but there is just too much to spill. Which probably means that I should go to bed. Last episode of True Blood will be out in a couple of hours, and I intend to watch it, before work. As a last vacation thing.

Change your mind - not your self.

There is two thing in life, that you'll never be done with.
1: Finding new people to love
2: Developing yourself.

The first one, helps you with the second one, and the second one makes the first one come true.

I'm at this point in life when I've, yet again, started to find out new things about myself. I'm realizing new things I like to do, new areas that need some detective work and I realize that I have all this opinions and thoughts that I've never even considered before, You might wonder why. I did. And it's all because of all this new people in my life.

New people opens up your mind for new things.

The last year of my life I've been meeting a whole lot of new people. Some have become real close friends, some not so close. But have been giving me new ways of seeing things. I don't say that my old friends haven't done the same, in their time. I'm just saying that at the moment, this is opening up so many more doors, and windows. 
I think that this year I've been finding out stuff about myself that I didn't think was possible. Hell, I've been doing stuff I didn't think that I would ever do. I've been pushing limits. My own limits. My friends limits. And also other people I have met and their limits.

I know that it may look like I've changed some, or a lot, this year. Or the last twelve months or so. But I don't think I have. I've just let myself be open. And that is not a bad thing. I know I have friends who think that I've changed. Maybe even changed into something less good than before. I say shame on you! Just because it's not a common thing in your world, it's not a bad thing.

The only thing in life, that scares me more than violence is ignorance and closed up minds. If you can't respect someone, that you care about, enough to let them explore life itself, then your mind is pretty closed up. And you don't deserve my respect.

I'm tired of being Mr Nice guy. I know I can't satisfy everyone. Believe me. I'm trying to. But I'm trying to find out who I am. And that is something that might go on for the rest of my life. I won't stay in that boring old box. I'm living outside the box.


I know that this might be a some what secretive blog entry. And I'm sorry about that. Maybe I'll tell you more about myself someday, when I've figured it all out. For now. This is what you get.

Temanovell: Blomrabatten.

Han torkade svetten ur pannan med den smustiga arbetshandsken. Rosenbuskarna var färdigplanterade. Tio buskar på vardera sida om huset. Fem olika färger, i samma ordning. Röda, gula, orangea, rosa och vita. Kunden hade varit väldigt specifik. Vita i mitten och de röda längst ut. Exakt femtio cemtimeter mellan varje buske, inte mer, inte mindre. Det fick dessutom bara vara 10 buskar på varje sida om huset. Han hade dock inte räknat med att det skulle vara årets varmaste dag när han skulle plantera 38 stycken rosenbuskar. Trappan till ingången fick vara kvar, så inga vita rosenbuskar där inte. Istället hade en vit matta får pryda trappan. För symetrin. Det här var trots allt inte bara ett jobb för honom, han älskade det. Varje planta eller buske han satte i jorden var som att varsamt smeka en älskares hud, till orgasm. Men nu var han färdig och med tanke på hur välbetalt det här jobbet hade varit, så hade han råd att ta lite semester. En veckas ledighet väntade. Han, stugan vid havet och hans älskade chihuachua. De skulle åka redan ikväll. Väskan stod packad i hallen och Doggi, som hunden hette, väntade ivrigt på att bli hämtad, hemma hos hans syster.

Han knackade på ytterdörren av ek och väntade på att bli insläppt. Han var angelägen på att få komma iväg på semester och skylle bara berätta för ägaren att han var klar med trädgården. Ägarna verkade vara lata idag eller så var de på ovanvåningens terass. Han ringde på ringklockan samtidigt som han knackade på dörren igen. Han hörde klockan ringa ljudligt innefrån huset. Nu måste de ha hört honom. Han väntade i några minuter men rastlösheten tog över och han ringde på igen och lät knappen vara intryckt i en evighet. Ingen kom och öppnade. Han plockade fram mobilen och ringde in till huset, han hörde signalerna gå fram samtidigt som det ringde inne i huset. Inget svar. Konstigt tänkte han. De sa ju att de skulle vara hemma hela dagen och dessutom stod deras bilar parkerade på garageuppfarten, framför hans skåpbil. Eller kanske bakom. Oavsett så kunde de inte köra iväg eftersom hans bil stod i vägen. Han testade att ringa på deras mobiler, men inget svar där heller. Nu började han bli irriterad, han ville ju komma iväg på sin semester. Han la handen på dörrhandtaget och till hans förvåning var det olåst. Han öppnade dörren och blev stående i dörröppningen.
I hallen låg hela familjen, indränkta i blod.

One night stand?

Hon stängde ögonen lika snabbt som hon öppnat dom. Bakishuvudvärken hann komma, trots att hon knappt hann öppna ögonen. Någon annan rörde sig bredvid henne och hon stelnade till. Någon smekte hennes mage en kort sekund och lät sedan handen bli liggande. Hon låg alldeles, alldeles stilla och försökte andas lugnt. Hon försökte minnas gårdagen, försökte minnas vem som låg bredvid, vem som höll om henne. Vem var det som andades lugnt och tryggt alldeles intill henne. Hon började må illa och försökte ta djupa andetag utan att väcka personen bredvid. Hon vågade inte öppna ögonen, kanske mest för att hålla huvudvärken inom kontroll men också för att slippa få veta vem fan hon knullat med under natten. För det visste hon att dom hade gjort. Eller ja, hon kände det i hela kroppen, smärtan och utmattningen av alldeles för många orgasmer. Vem det än var som låg bredvid, så visste den iallafall vad och hur den gjorde med henne.

Personen bredvid kastade sig plötsligt på rygg och hon vågade äntligen andas lite mer normalt. Hon vågade till och med ta en snabbtitt av vem hon knullat. Håret var blont och kortklippt, säkert i någon modern frisyr, nu var det knullrufsigt, lite mörkare i hårbottnen, sommarblekt i övrigt. Täcket hade glidit ner till höften och bröstkorgen var platt och lätt hårig. Lusten att lägga huvudet på bröstkorgen var stor och hon ville inget hellre än att låta fingrarna smeka de mjuka kroppshåren. Hon blundade igen. Det kändes som att hon skulle spy och hon ville inte behöva kasta sig över honom bara för att inte hinna till toan och försöka spy ljudlöst i köket. Varför hamnade hon alltid innerst? Hon behövde möblera om sovrummet, placera sänger i mitten eller något. Alternativt sluta festa så hårt och dricka så mycket alkohol. Hon skrattade högt för sig själv innan hon kom på att hon inte var ensam i sängen. Jag möblerar om senare idag tänkte hon för sig själv. Godmorgon sa en ljus pojkröset från kudden bredvid. Hon blev lite rädd och drog ett djupt andetag och svarade hej tillbaka såg in i några av de blåaste ögonen hon sett. Som vanligt blev hon dagen efter blyg. Jag måste få honom att gå, undrar vad som funkar som ursäkt en lördag, när jag inte ens vet vad klockan är. Den okända pojken avbröt hennes tankar genom att fråga efter toaletten och när hon förklarat att den låg i hallen, chockade han henne genom att pussa henne på munnen och sen kasta av sig täcket. Till hennes förvåning var han inte naken utan hade fortfarande sina jeans på sig. När han lämnat rummet lyfte hon täcket och jo, hon var naken. Vi kanske inte hade sex, tänkte hon innan hon insåg att det här kanske var det enda tillfället hon skulle få, för att hinna klä på sig och inte fastna i sängen med den okända, påklädda främligen, som lät som en tonårspojke. Hon undrade hur ung han egentligen var samtidigt som hon hittade ett par redan mjukisbyxor som hon slängde på sig tillsammans med en urtvättad Nick Carter-tröja. Hon hoppades att pojken skulle tycka att hon var lika osexig och motbjudande som hon kände sig.
När han kom ut från badrummet hade hon inte bara hunnit riva ur gårdagens sängkläder utan även startat kaffebryggaren och doften av nybryggt kaffe fick hennes huvudvärk att försvinna en aning. Hon försökte säga åt honom att hon behövde åka snart men hon hann inte säga mer än några ord innan hans mjuka läppar kysste henne hungrigt. Han tryckte upp henne mot väggen och hon stönade till. Han smekte av henne tröjan och hans händer var överallt. Hon ville ha honom och hon stönade högt när han bet henne i bröstvårtan. Hans läppar brände mot hennes hud och hon visste att hon borde säga nej. Ett one night stand innebar inget morgonligg. Plus att hon faktiskt behövde gå snart. Hon skulle hjälpa en kompis fixa inför förfesten ikväll. Hans hand smekte innanför hennes mjukisbyxor,  hon var kåt och våt och hands fingrar gled lätt in i henne. Med två fingrar inuti henne och tummen på klitoris, tog det inte många sekunder innan hon kom och skrek högt. Hade det inte varit hans arm runt henne så hade hennes ben inte kunnat bära henne. Kanske gillade hon morgonsex iallafall.

- Jag måste gå snart viskade hon fram mellan andetagen.

Hon såg besvikelsen i hans ögon när han drog handen ur hennes mjukisbyxor. Utan ett ljud gick han in i sovrummet och kom ut därifrån, fullt påklädd. Han gick ut i hallen och tog på sig sina converse. Med handen på dörrhandtaget vände han sig om och log.
Hon stod fortfarande lutad mot väggen och var tacksam för det stöd hon fick så att hon fortfarande kunde stå upp. Hela hennes kropp skakade fortfarande efter orgasmen. Han släppte handtaget och gick fram till henne, la sin hand mot hennes kind och kysste henne mjukt. Han såg henne i ögonenn och berättade att hans nummer stod på badrumsspegeln och plötsligt var han ute ur lägenheten. Allt som fanns kvar var en brännande känsla mot hennes läppar och hon gav efter för svagheten i benen och gled ner längst med väggen tills hon kände golvets trygga omfamning. Hon skakade av kåthet och hans smekningar kändes fortfarande på hennes nakna överkropp.

Han småskuttade ner för trapporna och det faktum att han inte visste var i stan han befann sig, bekom honom inte. Han var mest lycklig. Lycklig för att han träffat någon på krogen, för att han vågat gå fram till henne. Lycklig för att han passerat. Lycklig för att hon aldrig anat att han inte hade någon kuk...

I wanted to write and asked for a theme: Jealousy

The sad lovesong was all over him. Suffercaiting him. He was gasping for air but he couldn't turn it off, he didn't had it in him. The words hit him like arrows, right in the middle of his heart. Every word was like a minor heartattack. The wooden floor was as cold as the few snowflakes that floated in through the open window. The white curtains fluttered in the wind. He roled over and placed himself under the window, to let the snowflakes melt on his naked body. He noticed some stains on the curtains and tried to focus on them instead of the pain he felt. The cold snow, wind and floor made him shake and he could only guess that his lips were blue. The lovesong started over and he could hear the pain in the singers voice. Almost as hurtfull as he felt himself. He looked over at the bed but all he could see was the relaxed arm hanging out from the bed. The hand of his lover. The hand who just hours ago had stroked his bare skin. The hand who had mad him come like he never had come before. The hand who wore his ring. The ring with only two words inscripted. Till death.
The curtains fluttered over his head. The stains looked bigger this time. He had to wash them. With the stains in focus he tried to stand up but the icecold wind had done a good job, his body was too stiff. He grabbed the curtains and pulled them down and used them as a blancet. With the small wormth from the curtains he succeeded to stand up. He folded the curtains and looked over the pale naked body on his bed. With a firm grip on the handle he pulled out the knife from the heart and wiped it against the already blood-stained sheets.He whispered to the body: You said I was the only one.He got dressed and walked out the room with the knife hidden in the curtains. In the doorway he turned around and faced his lover.

Till death darling. Till death.

It might be too much..

I have been coming out so many times that I've lost count, and I do not think that one should have to come out. I am 32 and I'm still getting to know myself. I'm still figuring out who I am.That's the beauty of meeting new people and getting new insights. Some things just takes time to settle and now, when I finally realized that I'm probably poly amorous  I lack the ability to handle it. No, that's not entirely true. I have no problem to handle it, it's the norms around me and the norms I've had imprinted in my head since the day I was born. I might be poly amorous but my mind is still thinking monogamous. And it doesn't help my cause. It's just making me more confused. Or just fucked up. Maybe I can compare it to gay people who don't want people to know and they act straight. I am poly and I like the theory about poly but my mind is mono-acting.

Seven years ago I figured out that I was monogamous. Seven years ago. That's a long time. Why did I suddenly start to change? The last couple of month, or maybe even six month ago this has been an issue of mine. Haven't really talk about it with anyone, haven't really dealt with it on m own. Maybe it's time. Maybe it's not. I don't know. Maybe I'll just do what I usually do. Go with the flow. It has work for 32 years, so why not now?

I really don't know if I should write about this, maybe it's to early, since I haven't quite figured it out on my own. But maybe this is the way. But this thing is a mountain I have to climb, that I have to beat. And I start now.


There is so much more about me, that I just realized, and it's really new to me, and I'm kind of afraid to even google about it. Cause it might start something I'm really not ready for. Or maybe I'll just figure out another side of myself. But I think I'll just leave it at this point, for you to be curious and for me to be mysterious.

Speaking of mysterious, I've told you about my secret? That thing that not to many people knows about. I'm kind of dealing with that too. I don't want it to be a secret, but I don't want to tell people about it either. If they don't need to know. But it's troubling me that I have to keep it a secret because it's not a secret. But when I tell people, I tend to be nothing else than that. And I am so much more. That thing is just something that made me who I am, or a part of who I am. Oh, I don't know.

This is why I always should have a schedule that is full! No time to think, because this is where I end up when I have time to think and feel. I write and I reveal too much of myself and my thoughts. Good thing I only write about myself and not others ^^
But I'm gonna stop now. This time that is. I might be back, if I don't stop myself. Like getting drunk or something

Just another love story!

I thought I'd write a love story. Not one of those with happy endings neither one with a bad ending. Just a regular love story. A love story that can tell the world what  love is. A love story that shows how I feel. Feel about you, feel about love.

Before I start I think I have to tell you what love is. Or what it's not. I think it's hard to write it down, but I'll give it a try. Love is when you smile with all your heart when you think of someone. Love is when you don't want this person to fell bad or sad about anything. Love is when you can be yourself with someone. When you can cry in front of a person without feeling like a loser. To love someone is to share laughter, and laugh forever about something without knowing why. Love is when you are longing for someone even if it's just minutes since you saw each other. Love is to be interested in someones feelgood and their opinions. To love is when you just wanna give love. Love is when you just want to share. Share laughter, tears, food, hugs, movies and time together.

Now you know what love is. Maybe it's time to write that love story. Oh wait, they don't know anything about you. Don't really know what to say, or write. There is so much to tell.

You are the air I breath. You are the blood in my veins. You are the ground I walk on. You are the bed I'm sleeping in. You are my heart beats. You are the songs I'm singing, the light I see and the sun on my skin. You are the soothing wind on a warm summers day. You are the pen I write with. You are the scent of a spring rain and the romance in a sunrise on a beach.
You are the reason I live. You are life.

Yes, you read it. You saw it.
I love life.

Life itself is my love story. The story is about all of you, everyone I've ever met. And the love is everything I've ever felt for you.
Some people you only love for a short time of your life and some people you only me in preparation so you are able to love someone else even more and even longer. Some people are the love story in your love story. Some people are always there. Keep loving them even if they disappear. There was a meaning for it to happen. Another story. Another love.

If you find love, cherish it.
If you find love, keep it.
If you find love, love it.

The only think I can do is to be honest..

I see the sun rise above the morning silence thru the train window and I'm trying to understand the last weeks rollercoster of feelings. The none-sleeping part, the how I met you-thing, Stockholm Pride-orgie of people and stuff to do.The beauty in your eyes and the way I feel when you smile. My mental breakdown and how you realize that your roomies means more to you than you knew. Recent made friends that understand you deep down and those that doesn't deserve your attention, at all.

Recent discoveries of your own. Thing's I didn't knew about myself. Thing's I thought I was done with. Thing's I thought never change.Thing's that seven years ago was not thinkable. Thing's that confuse me like, thing's that make' s me feel like I don't know who I am and still, I'm very sure of who I am. The new found confident but still feeling shy.. The success and the failure of stand up. Anxiety whether coming out or not. And the anxiety when I do.

The love I feel for the small things in life. The blue sky above, the sunlight on my skin, the Pride Parade that gives hope for a better future, the purr from my cat when he is all cuddling up beside me.The fact that I have friends. Getting a random hug from someone I know. Love that I can have pink nails even if Pride is over and that I can be who I am because all of you that didn't settle for anything. And that I can have a mental breakdown and no one thinks I'm weak. (I just have to understand that myself)

The music in my ears are telling me that the show must go on. And that is how life goes on. Never ending story. Some days I even feel good about my self, without someone telling me. You say I am, I say progress. It took me 32 years to get where I am at the moment.

The sun is till rising and makes the Swedish countryside look even more beautiful, and I can do nothing than feeling lucky and smile. I'm amazed to experience a life with such amazing friends.

By the water

The sun was setting down on the other side of the water. The sky went from blue to orange . I saw when it happen. The wind gently touched my sun warm skin. I gazed over the water and all my pain was suddenly gone. In some way I always have felt a connection with oceans and lakes. It always makes me feel like there is nothing that can go wrong. In some way I am just like the water, the water that flows just in front of me. It looks warm, soft and at ease. Under the surface it's colder, movement's you don't see coming and the only light you'll find is the few shine's from the sun that really doesn't reach down to you.

In general people really like you for what you are. They always notice your warm soft and gentle touch. That you keep them alive and floating, and you make them feel awesome when they are feeling blue. At the same time you scare them, they don't know what to expect, don't know what's under the surface. Just because you don't let them. Sometimes you are too much to handle for just one person and also the opposite, you are too small to deal with everything.

But really, I do miss the ocean and I think I really need some time by the water. All by myself.. I need to do something for myself. I need a boat, or just walk by the shore, barefoot. Feel the water wash my sins away. No, I really don't have any sins to wash away. I'm a nice guy.. or not.

No. Time to right something funny.

Yes, I'm bitter because you don't notice me

So I'm guessing that I'm in love.  And that freaks me out. I don't fall in love. Especially not in people I haven't know for more than a couple of weeks.. Maybe I'm not in love..

..but this person makes my heart skip a beat when they smile... The glitter in their eyes makes my world spin a little faster.. The sound of the joyful laughter is more beautiful than any song I've ever heard. When our eyes meet its like no one else exist..

Dream or not to dream....

So, it's just a couple of days until this: Wotever Stockholm: Twist and Swirl!
and I'm probably not as prepared as I should be, but then, I'm not as nervous as I should be either. I do know most of the script by heart, but it's a good thing to know it a little bit better. I have written it as it's supposed to be said. I'm no good when it comes to improvising..

So, what I really wanted to tell you about is, that I've been having this really weird dreams.. Usually I don't dream about sex. I dream about romantic stuff. Like I want to give to the moon, you are everything I ever wanted and prince charming of course.. But the last few times it has been, well the normal romantic dreams but you add like tons of sex. Perfect breath taking sex. Everything I ever wanted, and more. And I have to meet the guy, I've been dreaming about, later this week. And I don't know how to handle it. He is cute, good looking, sexy, interesting, smart and fabulous... But I don't know how I will react when I see him IRL after these dreams.. All I want to do, well, all I want him to do is push me up against the wall and bite me. But that would probably not be a good idea since we won't be the only one in that room.

I won't be able to pretend that I don't feel anything, my dreams have been way to realistic for that.
And to tell him is out of the question.. I am way to shy for that...

Well, maybe I'll tell you how it went.. or not,,,

You may say I'm a dreamer But I'm not the only one,

As of always, when I don't have to get up before 4am I tend to stay awake way too late. My head is full of stuff I need to do and my heart is full of all different feelings. Don't really know where to put it all. Can't really concentrate on writing, cause someone has walked right into my brain. I'm really like J.D from Scrubs at the moment. In the middle of something I turn my head slightly up to my right and dream away. Not that my daydreaming is anything close to J.D's. But still, disturbing.

Trying to focus on my writing and I get this perfect sentence, with a perfect ending or a perfect punchline, and seconds later, it's all gone, and it's not coming back..Not that I'm loosing all texts or words. But the perfectness. And here's the punchline. I'm going for perfect. Not just being good. I have to make this perfect.

And my mind drift away again. Writing down something that has nothing, what so ever, to do with what I'm actually writing. Basically, I'm writing four different things at the same time. And neither one of them are perfect.

And all the things that can distract me. Is in fact, distracting me. My cat snoring. The tingling in my foot cause it fell asleep, oh a notification on Facebook, how do I write this in correct English, how do I spell this word, why do I even do this in English, it would be easier in Swedish. The sound from my keyboard when I press the keys. And you!. It's all because of you. There will be no notifications from you. Not on Facebook not even in real life. Not even.. well, never.

And the fact that I'm not sleeping much. I'm tired as hell, but I can't sleep. The only time I'm able too sleep is when I get home after 4am. After 8 hours of work and 5 hours of completely sweaty dancing. But yet of course, then I still don't get loads of sleep, cause there is always something else that I have to wake up too.

Please, don't get me wrong. I love my life. I really do. I love everything I do, otherwise I wouldn't do it. But, there is always a but, if I'm not capable of writing, everything else follows behind.

And I will always have another story that need to be written. And to be read.

You drive me crazy

And yet again, it's in the middle of the night. I'm still awake even if I just slept 1½ hours last night, and been awake since 3.30am. Yesterday was a day of joy. Finally. And a day of inspiration. You know those people that just makes you feel good. They just smile at you and the whole world turns into a giant discoball. Thats what you do to me.

Regardless, I came home really late yesterday and despite that I managed to write a stand up-script. And Im pretty satisfied with it..  Believe it or not.. I can't believe it so why should you? I guess I shouldn't read it too much,  cause it will end with me being stupid and erasing it all..  Won't do it thou. Cause I did promise. I did promise that I would book it..  I guess I have to fake it til I make it..


If you didn't knew it already, I'm a dreamer.. And the dreamer in me has a bigger ego than I. So, my head fights with itself.  It goes something like this.

Dreamer: Oh I'm gonna blow them away
Me: Really? with this shit?
Dreamer: Yes, yes, yes. This is awesome. They're gonna throw themselves at your feet.
Me: Ha! Only because they can't take it. They are passing out of boredom..
Dreamer: Aah. The world will, NO, it shall obey you.
Me: Fuck off

And it goes on, and on, and on, and on!

So,I have to face the fact. If I don't do this soon - I will go crazy!


Oh I'm loving it!

Trying not to fall in love.

Here's the deal. I'm gonna do it. I'm gonna book it and I'm gonna make it. I just have to save up some guts and then: just do it.


Don't know what I'm taking about? Me neither.


I'm just kidding. But that's what this is about. I'm going to do stand up. You know, like a comedian.
Here's the deal. I'm not funny. Well, that's what's going on in my mind. Been trying to write down something funny for about a week now, but nothing. It's not even worth a smile.

Here I am, in the middle of the night, trying to figure out if I'm funny. No. I'm trying to figure out what kind om comedian I want to be. And I don't know. What I do know is, that everything I say will be true. I don't want to offend anyone. It will be in English every time. And I want to believe in it myself and in myself.

I did a stand up earlier this spring, while the snow kept falling and we all thought that winter never would leave. Now, when spring turned into summer in less than an hour and we all enjoys the sun, it feels like years ago. To encourage myself I read my drafted script over and over aging while I let my last drops of soda trickle down my throat..

"Your second thought is a bad joke. A really bad one: What do frogs drink? - Redbull. Redbull. [...] And they are not laughing"

It is funny. My first stand up-script is funny. Re-use. Re-do. Just do it. Do it.



You might just wonder why I suddenly started to write in English, since I haven't done that before? One of the reasons is actually because of my stand up. I'm doing my stand up in English, and to write in English, I have to think in English. Easiest way. Start writing in English. Piece of cake.

Speaking of cake, "There was two cupcakes in an oven. One of them says: Oh my good, it's so hot in here".. and the end of that joke..

Come see me when I'm doing stand up the next time!

If you don't know, I'm in love with you.

I have something to tell you. Just like the Lithuania guy during Eurovision Song Contest last weekend. 

You will never know..

But I will write you a story. A story about one adorable person. Amazing, beautiful and breathtaking. I want you to see the beauty she gives.

When she smiles, when she thinks no one is looking, it's like a touch from an angels wing. Like a glimpse of a paradise that only she can promise you. When her eyes catches yours, if only for a second, your heart stops beating and you hold your breath, just to preserve the moment forever.

I'm standing there, watching you. Too shy to catch your eye and dazzle you with my smile. Too shy to even try to show you how I feel. Too shy to tell you.

I'm standing here. Time goes by. Life goes by. Love goes by. You're turning away. I'm waiting. You're laughing. I follow your movement in the corner of my eye.

I'm here. Watching you walk away. Like a queen. Gracefully. Your head is held high. Your steps are firm. You know who you are and no one can tell you differently.

I'm standing there, watching you. She catches my eye and I'm looking away.


But I have to tell you something.
If you don't know, I'm in love with you.

Att krossa sitt eget hjärta

Spellistor behövs inte. Du tar en låt och sen lyssnar du bara på den. Det spelar ingen roll att tårarna rinner ner för dina kinder i takt med musiken. Det spelar ingen roll att hjärtat värker eller du knappt kan andas.

Jag tänkte gå på djupet. Jag tänkte att ni skulle få se lite ur den djupaste delen av mitt hjärta. Ni vet, dit ingen egentligen får komma. Väldigt få, knappt någon har fått känna. Kanske har ingen egentligen riktigt fått vara där. Ofta får jag frågan om jag dejtar någon eller hur det går med kärleken? Mitt svar är mer eller mindre alltid: äsch, jag har inte tid. Egentligen så har vi nog alla tid om en vill. Jag vill bara inte. Jag vill inte och jag orkar inte. Jag vågar inte.

Tårarna rullar ner för min kind. Lika salta som bittra. Jag andas. Djupa andetag. Bygger ett lugn medan musiiken fyller min kropp. Medan jag blundar, sköljer det över mig.

Jag tänkte gå på djupet. Att ni skulle få känna en annan del av mig. Rädslan kom krypande och allt är åter stängt. Jag krossar delar av mitt hjärta varje gång jag ger av mig själv.

En kort sekund lät jag dig titta in. En kort sekund så berättade jag sanningen. Ett kort ögonblick lät jag mig själv tro. Ett kort ögonblick...

Vätternstrand i bibelbältet - veckans utmaning

Anna tyckte att jag skulle få ännu en utmaning den här veckan och gav mig början till en text. Då jag inte riktigt lyckas skriva den här veckan, så har jag trots allt lyckats med konststycket att få ihop den här lilla texten...


Vätternstrand i bibelbältet

På det fyrastjärniga hotellbadrummet Vätternstrand i bibelbältet, i det skoningslösa lysrörsljuset,
kom beslutet om slutet för dig och mig. Som ett slag i ansiktet hade hon kallt berättat att hon hade
träffat en annan. Någon som inte var jag. Någon som var så mycket bättre och så mycket
snyggare. Jag stirrade på en fläck på väggen bakom henne och var stum av häpnad. Jag såg hur
hennes mun rörde sig men jag hörde inget ljud.  Mitt, eller vårt gemensamma, liv passerade förbi
likt ett x2000 på en raksträcka.

Trots det fulla, i dubbel bemärkelse, dansgolvet möttes våra ögon till ljudet av Rednex's Cotton
Eye Joe. På varsin sida drogs vi till varandra som två magneter. Våra händer möttes och vi
släppte aldrig taget. Jag mindes hennes ögon som en djup, medelhavsblå glitterbrunn som jag
dagligen drunknade i. Hennes hud var lika len som ett rosenblad och lika mjuk som kattungepäls. 
På morgonen därpå då de vaknat tätt ihop. Hud mot hud. Hur de aldrig velat släppa taget om
varandra. De hade ätit frukost i sängen, duschat ihop och haft makalöst sex. De hade älskat med
varandra tills de båda utmattat suckat varandras namn medan de föll i varandras armar. Deras
läppar hade passat likt pusselbitar som funnit varandra i mörkret.

Där stod hon. Lika vacker som den dagen deras ögon hade mötts för första gången. Hon
berättade att hon inte längre kände samma kärlek som då. Alla känslor hade övergått i något annat. Hon såg henne i ögonen. Mina var fyllda till bredden av salta tårar från ett krossat hjärta. Hennes var svarta, kalla och arga. Hon kände på korset hon hade runt halsen.

Det var då jag insåg vem hon hade träffat..

Varför jag kallar mig själv bög?

Med en alkoholfri öl på bordet, ett kexchokladkex bredvid i soffan och en oerhört gosig katt på andra sidan så är det dags. Varför kallar jag mig själv bög när jag så uppenbarligen inte är det?

Egentligen skulle jag vilja svara: vet inte. Men jag vet ju. Att svara att jag inte vet är lathet. Lite som att beroende på vem som frågar om min sexuella läggning, så svarar jag faktiskt olika beroende på vem det är. Inte för att jag inte vet själv, utan för att jag ibland inte orkar förklara.

Jag kanske ska börja med att komma ut..

Jag är bög, men jag gillar människor.

Queer, tänker du.
Bi, tänker en annan.
Bestäm dig, tycker någon annan.

Ja, min sexuella identitet är queer, men det är inte den definition jag gärna vill använda. Nog för att jag gillar queer och tycker att det är fantastiskt. Men min definition av queer är inte detsamma som någon annans och således blir det inte samma.

Bi. Nej, verkligen inte. Bi betyder två. Alltså bisexuell = förmågan att bli kär i/attraherad av/tänd på både män och kvinnor. Nej, nej, nej och åter nej. Om jag hade trott på att det bara finns två kön, då hade jag kanske kunnat överväga att se mig själv som bi, men eftersom jag nu  tror att det finns mer än två kön, så stämmer inte det överens. Det är nu någon smart jäkel tänker: pansexuell. Förmågan att bli kär i/attraherad av/tända på alla. Nej, Jag har övervägt detta flera gånger och kommit fram till att så verkligen inte är fallet.

Bestämma mig? Jo men jag är snart 32 och har ingen aning om vem jag är, vad jag vill eller vad jag gillar?

 Nej men seriöst.. Det tog mig 30 år att hitta en definition som jag känner mig hemma i och det är:
Bög, men gillar människor.

Så varför använder jag ordet bög om mig själv, när jag uppenbarligen inte är det?
Jag använder mig av ordet bög, för att det är där jag känner mig hemma. Jag känner mig hemma i bögkulturen, jag känner mig bekväm i ordet bög och jag känner mig hemma i ordet bög.

Bög är ett ord som används för att beskriva en homosexuell person (oftast man).
Homosexuell man är en person som gillar killar.

Alltså, bög är en person(oftast man) som gillar killar.
Inte en person som bara gillar killar.



Fast samtidigt tycker jag att en inte ska behöva definera sig..

att örfila sitt eget samvete

Jag skrev en dikt om dig igår. Du kommer mest troligt aldrig att få se den, men det gör nog ingenting. Här sitter jag och lyssnar på Gyllene Tider i en slags ensamhet. Ditt leende flashar förbi lite då och då. Det är nästan som att du är här. Som att du sprang runt i lägenheten, eller kvarteret och dök upp som fågeln i Kalle Anka-sketchen på julafton.

Jag skulle vilja skriva en dikt om dig också, men det är så mycket som händer inom mig varje gång jag träffar dig, så jag hinner inte känna efter. Jag skulle kunna skriva om hur mitt hjärta bultar när våra ögon möts eller hur jag nästan tappar andan när du ler. Jag skulle kunna nämna att jag känner mig som ett barn på julafton när du är nära. Någonstans känns det dock som om det redan har skrivits. Det som jag skriver om dig måste vara precis som du. Nytt, spännande och vackert.

Jag loggar in på Grindr. Appen där du hittar bögar som är i närheten. Jag sitter här och skriver om vackra människor och är småkär. Mobilen vibrerar då killar jag pratat med förut, skriver igen. De är småkåta. Det är bara då de skriver. Jag blir så trött. Det gäller att ha rätt profilbild av sig själv också. Annars skriver ingen. Det är bra om en ser lite kåt ut på bilden, då skriver fler. Fast de är alltid småkåta. Vad hände med: hej, hur är läget? Låt oss ta en fika? Nu är det: hej, kåt?  Är folk så jävla lata?

Varför jag hänger på Grindr kan en ju undra. Jag skulle gissa på att jag faktiskt försöker döva mitt samvete. Jag är bögen som inte bara blir kär i killar. Men då är du inte bög, tänker du. Håll käften tänker jag! Jag blir väl kär i vem jag vill, oavsett hur jag definerar mig, säger jag till mitt samvete innan jag ger det en örfil.

Nej, jag tycker inte att det är okej att slå någon. Däremot är det okej att ge sitt eget normativa samvete en imaginär örfil då och då. I'm here. Let's get queer.

Veckans tema: After work

Tanken var att de bara skulle ta en snabb after work. Men när han vaknad upp i en okänd säng morgonen därpå, visste han att det hade blivit lite mer än så. Det låg en naken arm runt hans midja. Han var själv naken. Han visste inte vem armen tillhörde och han kunde inte vända sig om eftersom han var fasthållen av armen. Han försökte titta runt i sovrummet för att kanske få en hint om vem han var hos, men rummet i sig var ganska opersonligt. Gardinerna var ikea-vita. Fönstret var putsat och stängt. Han kände bristen på frisk luft samtidigt som han försökte åla sig ur armen och värmen från täcket.

Han låg och svettades med någons arm runt midjan i minst en timme innan han kände att han fått nog. Han var tvungen att ta sig härifrån. Han gled över på rygg och låg still i några minuter för att försäkra sig att personen som höll armen om honom, inte vaknade. Nu kunde han äntligen ta sig en titt på personen han hade följt med hem. Hon var fantastiskt söt. Hennes bruna, axellånga hår låg över kudden, hennes läppar såg mjuka och inbjudande ut. Hon hade ljusa fräknar precis under ögonen. Han önskade att han visste vilken ögonfärg hon hade men han kom inte ihåg. Hennes bröst var knappt täckta av täcket, men han hade ett svagt minne av hur perfekta han hade tyckt att de var. Runda, mjuka. Ganska små med en hård bröstvårta. Helt perfekta. Han mindes hur hennes händer hade smekt hans hud och han rös av välbehag.

Det var inte första gången som det här hade hänt. Han brukade vakna upp hos okända människor efter blöta utekvällar. Så ofta att han hade funderat på att säga upp sin vindsvåning och hitta en minde lägenhet med sparsam möblering. Han var ju aldrig hemma. Han jobbade från tidig morgon till sen kväll och det blev alltid ett glas efter jobbet. Sova hemma, ensam, var ju tråkigt och inget han gärna gjorde. Men han ville ju inte vakna upp med samma person varje morgon. Han trodde att det skulle vara ännu värre.

Han tillät sig själv att lägga sin arm över hennes och lät fingrarna smeka den mjukaste hud han någonsin känt. Han var tvungen att motstå längtan att känna hennes läppar mot hans. Hon suckade lätt och det kändes som om hon kröp närmare. Hans hjärta slog fortare. Han övervägde att stanna kvar. Väcka henne. Kramas lite. Någonstans vibrerade en mobil, säkert hans egen. Han var säkert sen till jobbet. Han gled bort från värmen som hennes hud utstrålade och satte sig på sängkanten. Hans kläder var lämligt nog på golvet på den sida av sängen som han var på. Med vanan inne klädde han på sig tyst och snabbt och smet ut ur sovrummet. Han drog på sig sina skor, la handen på dörrhandtaget och blev stående.

Nattens äventyr flashade förbi framför ögonen på honom. Hur hud mot hud, läppar mot läppar och ångan mellan dom hade exploderat likt champangeflaskor under milleniumskiftet, när deras ögon mötts i samförstånd och livet hade fått en vändning.

Med handen på dörrhandtaget bestämde han sig..

Hon vaknade med en känsla av välbehag i kroppen. Hon visste att han inte låg kvar bredvid, hon hade vaknat till varje gång han hade rört sig. Doften av honom låg kvar i sängkläderna och hon övervägde att ligga kvar hela dagen. Hon mindes hur hans händer utforskat henne samtidigt som han förundrats över känslan av hur hennes händer smekt hans nakna hud. Känslan av att

bara vara nära.

Doften av honom blev för stark så hon klev upp ur sängen. På hallbordet låg en lapp.

"du är det vackraste jag träffat. du förändrar mig. jag är din, om du vill."

Ett försenat tema: En doft av vår

Det är i mitten på mars och klockan börjar närma sig kväll när jag tittar ut genom fönstret. Det snöar och blåser upp till storm. Ur mina högtalare ljuder Per Gessle med sina tidiga Gyllene Tider-hits och min högerfot håller takten utan att jag reagerar. Magen morrar av hunger. Än är det några timmar kvar tills det blir mat men den har ju iallafall fått choklad. Tröttheten faller över mig lika snabbt som natten utanför och trots mer än tjugofyra timmars snöoväder kan jag inte se en glädjande vindpust i misären.


Jag vägrar byta ut min skinnjacka till vinterjackan. Jag har redan gjort bytet i år. Skinnjackan är på och likaså conversen. Det kanske inte är det smartaste jag gjort i hela mitt liv. Men jag kan tro och hoppas att det kanske är lite varmt om jag inte har så tjocka kläder på mig. Om inte annat när jag är inomhus.

Ni vet att den var här. Den var här och den vände tillbaka. Snabbvisit. Men jag har känt vindpusten från våren. Den var här och snuddade vid min hud och smekte min själ och försvann lika fort som en dålig låt i Eurovision.. Jag kunde känna doften av sensomriga kvällar och lukten av en slocknad grill. Värmen från närheten av en soluppvärmd hud och sommargrönt mjukt gräs som kittlas under bara fötter.

Musiken förändras. Michael Jackson träder fram ur skuggorna och the man in the mirror är, om något tvetydig, den jag låter andra se.. Jag kisar mot min spegelbild i det mörka fönster. Jag försöker se skönheten som ska finnas där men allt jag hör är trumslagen från  Billie Jean och vinden som viner där utanför. I ensamheten.

Varför försvann du? Tog vi inte emot dig på bästa sätt? Visade vi inte vår uppskattning? Var det inte nog att vi klädde av oss alla kläder för din skull? Räckte det inte att vi slet våra arslen från sofforna och tog långa promenader i din icke uppvärmda söndagsförmiddag? Vad vill du ha? Jag offrar mig. Jag blir din slav. Bara du kommer tillbaka. Helst igår.


Danslusten spritter i benen till Black or White och blodet virvlar i mina ådror likt snöflingorna utanför. Jag slänger med håret trots att jag inte har något och det blir svårare att skriva när till och med axlarna dansar loss och håller takten genom att skaka upp och ner.

Varför lämnade du mig? Vi hade ju så mycket mer att ge tillsammans. Du gör mig vackrare precis som att jag höjer dig till skyarna och låtar andra förstå din skönhet.. Du gör mig hel..

Kom hem.
Vi längtar efter dig.
Jag längtar efter dig.
En doft av våren.

Att vara kär.

Kan man vara kär i någon man inte känner? Eller är jag bara kär i den bild jag har av personen? Tänk om min bild är en korrekt bild, är jag då kär i personen eller i den bild jag har? Om bilden jag har är fel, kan jag ändå vara kär i rätt person?

Frågorna är många och svaren är desto fler. Anledningen till frågorna är däremot färre. Jag är kär.

I vem undrar du? Ja, det undrar jag också. Okej, men egentligen inte. Jag vet vem som är "the target". Fast hon är inte ensam. Det finns flera honor, hanar & henar.. Fast mest är jag nog kär i tanken på att vara kär i någon av dessa få. Ärligt talat så är det nog bara två stycken. Som är på riktigt. Alltså, tanken av att vara kär i någon av dessa två, är inte skrämmande. Det som kan vara skrämmande, för andra, inte för mig. Det är det inte är killar/män. Oh, no.. You didn't?  Yes I did.

Trots orden schlagerbög stolt intatuerade på armen så är det för tillfället människor utan kuk som har fått mig på fall. Eller iallafall tanken på att vara lite kär i någon av dom skulle ju inte vara helt fel, eller? Jag skulle kunna skriva att jag känner mig ganska splittrat. Fast det skulle vara ljug, eller nej. Jag är inte splittrad för att det handlar om personer utan kuk. Jag är splittrad för att jag inte vet om jag vill vara kär.

Jag blir inte kär.  And now they are two.

Jag skulle vilja beskriva dessa två för er. Men jag är rädd att någon av er läser. Kanske båda. Kanske ingen. Jag vågar inte riskera.So far so good, och jag har två fina vänner. Det är en bra relation tänker jag. Även om jag kanske drömmer en aningen om lite till.


Jag känner ingen av er, egentligen. Men iallafall. När du ler och möter min blick... Och du, att vara nära känns som om jag hittat hem.

Men jag när nog bara kär, i att vara kär.

Förra veckans tema: Färjan

Har du åkt båt? 23-timmars kryssning? Det har jag. Med olika båtar och olika företag. Skillnaden är inte så stor. Bara åldersgränsen, priset på kryssningen, priserna ombord och mängden spyor i heltäckningsmattan. En skillnad till. Antal däckade nyss fyllda arton åringar.

Personligen föredrar jag den båt där det är 20års gräns. Det minskar iallafall på antalet spyor och på första gångs-fyllor, som jag mer än gärna klarar mig utan.

Jag skulle nog kunna kalla mig själv för någon slags kryssningsguru, då jag åkte på min första kryssning runt 2002 eller så, och har nog åkte en 30-40 stycken totalt. På den gamla goda tiden, då jag var lite yngre och orkade ganska mycket mer, så åkte jag mest på kryssningar för att se en viss artist eller ett band. Medan jag det senaste åren nog har åkt mer för kryssningens skull.

Jag skulle kunna skriva mer om kryssningar, men just nu är jag så trött att min hjärna inte riktigt hänger med på vad jag skriver. Dessutom faller mina ögon snart ihop och det gör det inte lättare att skriva. Det kan ni skriva upp. Ni kan också skriva upp att det inte blir någon novell av det här, utan bara en vanlig enkel text.

Det tredje ni ska skriva upp, är att på söndag så kan man, om man är snäll, se mig köra stand-up. Det ni. Antingen frågar ni när, var och hur. Ellerså hittar det på facebook. Så enkelt. Så lätt. Så kul.

Jag måste ge mig själv lite beröm.

Ni vet när man träffar nya människor. Man träffar dom lite då och då, några gånger. Sen blir man facebook-vänner och så är alltid färdigt. Man springer på varandra lite mer sällan, man chattar inte på facebook. Har man tur så gllar någon ens status. Man kan också göra som jag. Om//när jag träfat på en människa jag finner intressant, och har kommit till punkten: facebookvän, så frågar jag om det inte är dags att ses. Att få ett nej, är ju kanske det en är mest rädd för. Men so far, so good. Jag börjar kanske också tänka, att om någon är facebookvän med mig, så kanske dom inte hatar mig. Eller?

hemmasnickrade ordspråk

det är inte du som förändrar människan,
det är människan som förändras när den träffar dig

ett paradoxalt yin&yang

Jag måste få berätta om en person som jag nyligen träffat, eller nyligen och nyligen. I höstas fick jag äran att träffa denna eminenta person. Jag känner inte henne direkt. Men om vi sågs av en slump på stan, så skulle vi givetvis göra mer än att nicka hej åt varandra.Att skriva om henne, är kanske inget jag egentligen måste göra, men jag tycker att det är synd att inte resten av världen får ta del av denna fantastiska person.

Här sitter jag på ett café på centralstationen i stockholm. Samma café som jag spenderade 4 ½ år av mitt liv på, genom att göra stans bästa latte. Caféet där jag kan varenda millimeter utantill, där jag vet var det drar minst kalluft, var elkontakterna finns och var det är skönast att sitta under en längre stund. Jag vet också vem i personalen jag litar tillräckligt mycket på för att de ska få göra min latte eller om det är så att jag själv måste gå in och göra den. Det blir oftast dit sistanämnda, men det är för att ingen vågar göra mitt kaffe.

På tal om kaffe, så dricker hon inte kaffe. Det är ganska spännande att jag finner en människa, en stjärna, som inte gillar kaffe, när jag själv är en wannabe-kaffeguru.Men jag skulle vilja beskriva henne för dig men hittar inga ord som är rättvisa. Jag menar, hennes utstrålning är som en discokula i skimrande regnbågs-spotlights. Hon har ett sätt att prata som påminner om vårtidigt fågelkvitter. Ett leende likt en busig femåring som hittat på spjuveraktigt hyss.Med insikt om livet levererar hon punchline efter punchline och får mig att framstå som en amatör med dålig humor.

Jag försöker förstå hur hon kan vända min värd upp och ner. Hur hon får mig att känna mig äcklad samtidigt som jag avgudar henne och tycker att hon är fullkomligt vacker.. Allt jag tänker i hennes närhet är wow men på samma gång förstår jag inget. Hon är en motsats fast endå inte. Vi är som yin och yang men mittendelen.

Hennes sätt att tänka och sätta ord på saker innan hon yttrar sig. Hennes eftertänksamhet gör mig förundrad samtidigt som hon är otroligt kvicktänkt och får mig att fnittra likt en skolpojke från 60talet. När hennes stora rådjursögon nyfiket ser på mig medan jag låter mitt hjärta prata fritt glimtar de till precis innan hon säger något vitsigt. Än en gång får hon mig att skratta.


Mitt hjärta överlumpar mig men den här gången faller jag inte för frestelsen. Nej, den här gången är det jag som framkallar skratten.

Förra veckans novell: I ambulansen

Jag gick där på stranden och lät det ljumna havsvattnet skölja över mina bara fötter. Jag såg solen gå ner i horisonten medan den varma luften fick svettpärlorna att ligga sexigt på min nakna bröstkorg. Jag hade nyss avslutet en fantastisk tre-rätters middag alldeles ensam. Det var en skön upplevelse att åka på en kärlekssemester med mig själv. Jag kunde göra precis det jag kände för, just den sekunden. Som nu. Jag tog några springsteg och kastade mig i det varma, salta vattnet. Tog några simtag och bröt vattenytan likt en delfin när jag ställde mig upp i det meterdjupa turkosgröna vattnet. Jag skakade vattnet ur håret samtidigt som jag gick upp på stranden och fortsatte min promenad i den mjuka, vita, varma sanden.

Tidigare under dagen hade himlen öppnat sig och det hade regnat stora droppar under ett par långa timmar. Med min tur så hade de varit just under de timmar som jag bokat en spa-behandling. Så medan jag låg i ett lerbad och när jag fick massage så föll regnet. När min kropp var mjuk och mina muskler nästintill oanvändbara lyckades jag komma ut precis när solen tittat fram igen. Doften av nyfallit regn blandat med strålande sol fick mig att ta ett djupt andetag och bara stanna upp. Det här ville jag minnas med hela min själ.

Jag hade lämnat alla tekniska prylar hemma. Dator, iPad, mp3spelaren. Mobilen hade jag med mig. Men den låg fortfarande nerpackad i resväskan och den var avstängd. Jag behövde vara ensam.

Promenaden på stranden, som var en av många gånger, gjorde mig gott. Den gav mig tid att tänka.  Den gav mig tid att se och känna efter. Livet hade ändrats tvärt precis innan jag åkt ner till paradiseön. Jag hade försökt förtränga hela händelseförloppet av min mammas bortgång, men smärtan i bröstet kom hela tiden tillbaka. Som om någon stod och slog mig i bröstkorgen hela tiden.

Plötsligt låg jag med huvudet i sanden. Med mina egna tankar i huvudet hade jag glömt bort att titta efter var jag gick och hade snubblat på en uppspolad gammal trästock. Smärtan i bröstkorgen ökade medan jag log i sanden. Jag rullade över på rygg men smärtan blev bara starkare. Det varma vattnet sköljde över mig och det kändes som om jag skulle kvävas. Trycket över bröstet ökade samtidigt som det varannan minut svepte varm luft över mig, från ingenstans.    

Plötsligt satte jag mig upp och panikandades ett djupt andetag och skrek utan att få fram ett ljud. Jag var i en ambulans.

200 gram

Jag vet inte när i mitt liv som det hände. Men någon gång mellan tjugo och trettio så började jag känna mig mer och mer dragen till människor av samma kön. Eller, samma och samma. Likadant. Eller, nej inte ens det. Människor av samma juridiska kön som mig själv. Fast det är nog också lite ljug, för det blev inte alltid så. Människor med kuk, eller iallafall människor som definierade sig som killar. Precis som jag. Fast det fanns ju såklart de som inte tillhörde den gruppen som fortfarande var intressanta. Inte så många kanske, men dom fanns. Vackra, kaxiga kvinnor med öppna hjärtan som fick mig att känna på samma sätt som en man med tredagars skäggstubb.

Men det var inte det vi skulle prata om. Eller det kanske det var? I det långa loppet alltså. Brukar alltid vara där jag slutar. Vid skäggstubben som raspar mot min hud när hans läppar nuddar min kind. Men inte den här gången, jag hade något annat i åtanke när jag började skriva. Det betyder visserligen inget, för det brukar aldrig gå som jag vill. Trots att det är jag som skriver. Galet kan tyckas. Men så är det.

Har du tänkt på titeln? Det har inte jag gjort egentligen. Men med tanke på förra stycket och titeln så tror du nog att det ska handla om en tvåhundragramskuk. Men du har fel. Eller?

Nu kollade jag på facebook istället för att skriva på den här texten. Det var verkligen dumt, för nu tappade jag bort mig helt och minns inte riktigt vad jag hade tänkt skriva. Det är nästan som att börja om på ny kula. Förutom att jag faktiskt kan läsa vad jag har skrivit. Även om jag inte gör det.
Jag vet inte riktigt när i mitt liv som jag blev intresserad av killar. Kanske har jag alltid varit det. Kanske är jag det bara ibland. Kanske är jag inte det alls, egentligen. Det kanske bara är en fas. En fas i mitt liv som inte har någon början och inget slut.

Jag vet inte när i mitt liv som det hände men någongång mellan tjugo och trettio så började jag bli kär i killar. Du kanske tycker att det är olämligt eller äckligt. Men det gör inte mindre ont att få hjärtat krossat av en kille. Tro mig. Det går åt lika många chokladkakor, oavsett.

Nu var det han igen..

Jag tänkte att jag skulle berätta lite till om Honom. Ni kommer väl ihåg. Han med lite större H. Han som vet att han är sjukt snyggt! Vad han inte vet, det är att han är charmig. Så när hans blågröna ögon glittrar och han ler sådär vackert som bara han kan, det är då mina knän viker sig och hjärtat hoppar över minst ett slag.

Jag skulle vilja berätta hur det är när hans blågröna ögon fångar mina. Hur de glittrar till, så där fånigt som det bara gör på film. Jag skulle vilja att du fick se hans läppar när han ler, när de mjukt förändras till ett leende som kan förändra en dålig dag. Jag önskar att du också fick känna hur hans tredagarsstubb river mot din kind när han kramar om dig. Samtidigt som hans läppar pussar din kind och du har dina armar runt honom och skäggstubben raspar mot din hud så lägger du band på dig själv och låter hjärtat slå i samma takt som hans.

Det är en saga för god, för att vara sann.

I samma stund om du börjar slappna av i hans närhet så känner du smärtan och värmen av att han kallar dig "vännen"...

Jag hade inget att skriva - bonustema

Tärningen är kastad

Jag hade bara tänkt gå en liten promenad runt kvarteret. Det var vår, nästan sommar. Fåglarna kvittrade dygnet runt medan solen värmde den nylagda asfalten. Gräset var nygrönt. Blommorna färglada och nyutslagna. Det var tidig kväll och doften av grillat spred sig runtom villorna. Min egen gräsmatta var kortklippt och sommargrön medan häcken var tätt och gav insynsskydd från de nyfikna grannarna. Min egen grill stod oanvänd med prislappen hängandes kvar precis som på utemöblerna i massivt ek. Tunga som fan, men snygga och passande. Den nygrävda brunnen, likt en vattenbrunn från en H.C Andersen-bok, stod snyggt mitt på gräsmattan och gjorde sitt bland avundsjuka grannar. När jag gick genom trädgården på den nylagda grusgången, knastrade gruset extra högt under mina promenadskor. Den vitmålade grinden gnisslade inte längre och jag stängde den tyst och gick ner för gatan. Husen längs gatan såg likadan ut, det enda som skiljde dom åt var färgen. Den nylagade asfalten fick det att kännas som jag studsade fram. Det kan ha varit mina promenadskor också, men jag gillade nylagd asfalt och kontrasten mot att något så hårt kunde få mig att studsa fram.

När villaområdet tog slut så gick jag in i skogen istället för att gå runt kvarteret. Det kändes som att skogen kallade mer än asfalten. I skogen var det kallt. Solen nådde inte igenom lövkronornas svajande och i skogen var det mörkt. Jag avvek från stigen ganska tidigt för att få kliva över stenar och fallna träd. Jag älskade doften från de ännu fallna bruna löven som täckte marken och jag drog fötterna genom löven för att få känna den unkna lukten. I den öppna dungen som jag kom till efter en kort promenad, var det öppen yta full med kvarliggande höstlöv. Mitt i fältet la jag mig ner i löven och gjorde en lövängel. Där blev jag liggande. Genom trädkronornas nygjorde gröna löv såg jag en blå himmel och strålar av vårsol.

Jag vaknade av att han stod lutad över mig med handen mot min hals. Verktyget i hans darrande hand var vasst, kallt och av stål. Jag höll andan.

Jag tror jag dör, så snygg han är.

Jag tänkte att jag skulle berättta för dig om honom. Om han med ett litet större H än andra. Han som får mig att le bara för att jag låter honom vandra i mina tankar. Han som verkar ha ett hjärta av guld och som ser dig. Han som ser alla människor.

När han ler, så stannar världen en kort, kort sekund och hans blåa ögon glittrar till. Ödmjukheten som ligger bakom leendet bygger en bild av hans själ. Han är vacker. Han är sexig. Han charmar mig, så att jag faller ner på knä. Han gör mig svag. Han doftar man.

En kort sekund blir till en evighet när han böjer sig framåt och hälsar med en riktigt kram. Hans tredagarsskägg river sexigt mot min kind samtidigt som han kindpussar och frågar om det är bra. Tanken som far genom huvudet är att allt är bra när du är nära, men det säger du inte. Evigheten är över och du kan bara längta tills nästa gång...

Veckans tema: Sandslottet

SANDSLOTTET

Han satt ihopkrupen i ett hörn i det mörka, kalla rummet. De tunna pyjamasbyxorna var fuktiga och luktade gammalt kiss. Den slitna gosebjörnen som nästan inte hade någon fyllning kvar, satt fastklämd mellan hans arm och bröstkorg. Det blonda håret var väldigt flottigt och stod åt alla håll som det bara var möjligt. Den en gång vita huden var numera grå av smuts och full med röda rivmärken. Kroppen var utmärglad och liknade mer ett skelett än en frisk 10-åring.

Det droppade en liten, liten regndroppe från takbjälken, han räknade till sju mellan varje droppe. På golvet, under droppandet så hade han ställt en sprucken gammal keramikkopp. På varje sjua hörde han ett tyst men djupt ”plopp”.

På svaga, darriga ben kröp han sakta fram till keramikkoppen och med benen i kors lät han det kalla regnvattnet skölja ner ångesten som var uppe och hälsade på. Det var flera dagar sen han hade fått något att äta. De kanske hade glömt bort honom. De kanske hade lämnat honom här. Han hade varit dum och förtjänade att vara utan mat.

Han vred hastigt huvudet mot dörren som ledde in till rummet. Någon var utanför. Någon puttade in en skål med gröt. På ostadiga ben gick han fram till skålen på knä. Med en vuxen människas förstånd lyfte han upp matskålen, bar den till det gamla uteplatsbordet i plast, satte sig på en stol och började äta. Gröten var smaklös, torr och påminde om sandkakorna han alltid hade gjort i sandlådan. Oätbara. Skillnaden på gröten och sandkakorna var att sandkakorna hade iallafall varit gjorda på kärlek. Även om gröten i stort sett var oätligt så var den uppäten lika snabbt. Det gjorde ju mindre ont i magen när det fanns mat i den.

Hon stod på andra sidan vägen och stirrade avundsjukt på den vita, stora villan med putsade fasadväggar och nytvättat tegeltak. Den nyklippta, klargröna gräsmattan med perfekta röda rosor välplacerade i varje hörn. Den klarblåa poolen som inte innehöll en enda bakterie. Den stora muren som dolde allt det fina.

Hon önskade att hon fick vara med. Hon skulle vara en prinsessa, mitt i det fina. Hon skulle stå på den klargröna gräsmattan, i en perfekt lövhög med höstbruna, stora och hela löv. Hon skulle kasta löven över sig, samtidigt som hon snurrade runt, runt, runt och runt. Lukten av höst skulle omfamna henne med kärlek.

Det hon inte såg, var den utmärglade, blonda tioåringen som skamset tittade ut från det lilla vindsfönstret. Det hon inte såg var de tårar som föll från hans kinder. Det hon inte såg, var hans ensamhet.

Veckans tema-novell: Presenten

Jag vaknade med ett ryck och satte mig upp i sängen. Doften av nybryggt kaffe omringade mig och slamret från köket förstörde den överraskning som väntade. Jag var aningen bakfull och behövde onekligen tömma blåsan snarast. Frågan var om jag skulle hinna, innan överraskningen. Jag kastade av mig täcket och smög försiktigt upp. Det gamla golvet brukade knirra och knarra något fruktansvärt, men med mina arton år så hade jag lärt mig var de svaga punkterna fanns. Jag öppnade dörren försiktigt och lyssnade på ljuden ifrån köket. Kaffet var tydligen inte färdigt, för det var det de väntade på. Jag tassade över hallgolvet och in på toaletten och lyckades smyga tillbaks till mitt rum innan jag hörde mina föräldrars tysta steg uppför den gamla trappan. Mina två yngre bröder var kanske inte lika tysta när de rusade upp för trappan, men jag hann kasta mig i sängen och dra täcket över huvudet innan dörren gnällde av att den öppnades alldeles för sakta. Med morgontrötta röster började min familj sjunga på ”ja, må han leva” och där och då är det väldigt uppenbart att vi inte tillhör Wahlgren-familjen, för ingen i min familj kan ta en ton rätt. Jag försökte vakna som om jag hade sovit när de kom in i rummet och vände mig sakta om och gnuggade sömnen ur ögonen och såg överraskad ut. Min småbröder kastade sig upp i sängen och bokstavligen hoppade på mig för att jag skulle vakna. Jag brottade ner dom och kramade om dom medan dom skrek grattis och våra föräldrar stod och skrattade åt oss. Mina småbröder var två söta tvillingar med blont hår och blåa ögonen och var det bästa i mina föräldrars liv. Det låter kanske hårt, och det var inget som mina föräldrar brukade säga till varken mig eller någon annan, men jag hade förstått. De hade försökt få barn i så många år och hade till slut gett upp och adopterat mig från Colombia. Kontrasten mellan mig och mina bröder var konstant. Dels var jag tretton år äldre och mörkhårig med bruna ögon. Dessutom var jag lätt brun och under sommarmånaderna blev jag ännu brunare, medan mina bröder bara brände sig eller blev röda. Men jag älskade dom lika mycket som dom älskade mig. Att mina föräldrar efter 25 års äktenskap och årtal de försökt skaffa barn faktiskt hade lyckats var nog den största gåva de hade kunnat få, och jag önskade dom inget annat än lycka. De älskade ju inte mig mindre. Det hade visat flera gånger om. Mina bröder avbröt mina tankar genom att skrika att jag måste öppna paketen. Jag log och tog tag i det paket som mina brmöder sträckte fram. Självklart skulle jag öppna deras först. Jag visste vad det var innan jag ens hade öppnat det. Men det är ju lite svårt att slå in en basketboll. Speciellt för två stycken femåringar.

Min pappa sträckte fram ett kuvert till mig samtidigt som han sa grattis och försökte krama om mig som var omringad av mina bröder och en basketboll. Det gick sådär. Jag hoppades att det var pengar i kuvertet eller en bil. Jag hade uppkörning inbokad nästa dag och hade inte önskat mig något annat än en bil. Jag slet upp kuvertet och hade alldeles för höga förhoppningar när jag enbart hittade en bussbiljett i kuvertet. På biljetten stod det en tid och buss, även vilken hållplats jag skulle gå av på. Jag försökte att inte se allt för besviken ut när jag tittade frågande på mina föräldrar. De förklarade att min present fanns någon annanstans och att jag var tvungen att åka dit för att få den. Jag tittade på biljetten, tiden och insåg att bussen skulle gå om en kvart. Jag hoppade upp ur sängen och halvskrek till dom att dom kanske kunde valt en mer passande tid. Mina föräldrar bara satt och skrattade medan jag kastade på mig gårdagens kläder. Svarta slimmade jeans och en jeansskjorta som var öppen över mitt vita tajta linne. Med tre trappsteg i taget var jag nere på bottenvåningen på ett par sekunder och hoppade i skorna. Eftersom det var sommar så behövde jag ingen jacka, vilket gjorde att jag nu hade tio minuter på mig tills bussen skulle avgå. Otur att busshållsplatsen var nio minuter bort. Precis när jag la handen på dörrhandtaget, så ropade min pappa efter mig och kom nerspringandes i trappan med bussbiljetten i högsta hugg. Du kanske behöver den här sa han retsamt när han räckte över den till mig. Jag slet den ur hans hand och sprang ut. Tack ropade jag när jag hoppade över staketet och sprang mot hållplatsen. Jag hoppade på bussen samtidigt som dörrarna stängdes och jag vräkte mig ner på ett ensamt dubbelsäte och pustade ut efter den två kilometer långa språngmarchen. Efter ett par hållplatser hade min andning börjat närma sig det normala och jag insåg att jag inte hade en aning om var jag skulle gå av. Jag tittade på biljetten och hoppades att vi inte hade åkt förbi än. Två hållplatser senare ropade högtalarrösten ut rätt hållplats och jag tryckte på stoppknappen.

När bussen hade åkt iväg och jag stod på hållplatsen som ett fån och inte hade en aning om var jag skulle gå, så såg jag ett stort klistermärke på stolpen. ”Grattis på födelsedagen gubben. Om du fortsätter att gå i den riktning du står nu och svänger höger i nästa korsing och går 100m efter det. Så har du din present där”

Jag joggade mig framåt och svängde höger i korsningen. Hundra meter senare stod jag på en fullsmockad parkering. Jag började gå mellan bilarna och hoppades hitta något som sa vart jag skulle gå när mina småbröder helt plötsligt hoppade fram bakom en bil och skrek: Överraskning.

En helt ny volvo s40 i silverturkos. Bilnycklarna satt i tändningslåset och min pappa satte fast övningskörningsskylten. Mamma sa: Låt oss ta en födelsedagstur. Jag tvekade inte en sekund utan hoppade lyckligt in i bilen och vred om nyckeln.