Jag
vaknade med ett ryck och satte mig upp i sängen. Doften av nybryggt
kaffe omringade mig och slamret från köket förstörde den
överraskning som väntade. Jag var aningen bakfull och behövde
onekligen tömma blåsan snarast. Frågan var om jag skulle hinna,
innan överraskningen. Jag kastade av mig täcket och smög
försiktigt upp. Det gamla golvet brukade knirra och knarra något
fruktansvärt, men med mina arton år så hade jag lärt mig var de
svaga punkterna fanns. Jag öppnade dörren försiktigt och lyssnade
på ljuden ifrån köket. Kaffet var tydligen inte färdigt, för det
var det de väntade på. Jag tassade över hallgolvet och in på
toaletten och lyckades smyga tillbaks till mitt rum innan jag hörde
mina föräldrars tysta steg uppför den gamla trappan. Mina två
yngre bröder var kanske inte lika tysta när de rusade upp för
trappan, men jag hann kasta mig i sängen och dra täcket över
huvudet innan dörren gnällde av att den öppnades alldeles för
sakta. Med morgontrötta röster började min familj sjunga på ”ja,
må han leva” och där och då är det väldigt uppenbart att vi
inte tillhör Wahlgren-familjen, för ingen i min familj kan ta en
ton rätt. Jag försökte vakna som om jag hade sovit när de kom in
i rummet och vände mig sakta om och gnuggade sömnen ur ögonen och
såg överraskad ut. Min småbröder kastade sig upp i sängen och
bokstavligen hoppade på mig för att jag skulle vakna. Jag brottade
ner dom och kramade om dom medan dom skrek grattis och våra
föräldrar stod och skrattade åt oss. Mina småbröder var två
söta tvillingar med blont hår och blåa ögonen och var det bästa
i mina föräldrars liv. Det låter kanske hårt, och det var inget
som mina föräldrar brukade säga till varken mig eller någon
annan, men jag hade förstått. De hade försökt få barn i så
många år och hade till slut gett upp och adopterat mig från
Colombia. Kontrasten mellan mig och mina bröder var konstant. Dels
var jag tretton år äldre och mörkhårig med bruna ögon. Dessutom
var jag lätt brun och under sommarmånaderna blev jag ännu brunare,
medan mina bröder bara brände sig eller blev röda. Men jag
älskade dom lika mycket som dom älskade mig. Att mina föräldrar
efter 25 års äktenskap och årtal de försökt skaffa barn faktiskt
hade lyckats var nog den största gåva de hade kunnat få, och jag
önskade dom inget annat än lycka. De älskade ju inte mig mindre.
Det hade visat flera gånger om. Mina bröder avbröt mina tankar
genom att skrika att jag måste öppna paketen. Jag log och tog tag i
det paket som mina brmöder sträckte fram. Självklart skulle jag
öppna deras först. Jag visste vad det var innan jag ens hade öppnat
det. Men det är ju lite svårt att slå in en basketboll. Speciellt
för två stycken femåringar.
Min
pappa sträckte fram ett kuvert till mig samtidigt som han sa grattis
och försökte krama om mig som var omringad av mina bröder och en
basketboll. Det gick sådär. Jag hoppades att det var pengar i
kuvertet eller en bil. Jag hade uppkörning inbokad nästa dag och
hade inte önskat mig något annat än en bil. Jag slet upp kuvertet
och hade alldeles för höga förhoppningar när jag enbart hittade
en bussbiljett i kuvertet. På biljetten stod det en tid och buss,
även vilken hållplats jag skulle gå av på. Jag försökte att
inte se allt för besviken ut när jag tittade frågande på mina
föräldrar. De förklarade att min present fanns någon annanstans
och att jag var tvungen att åka dit för att få den. Jag tittade
på biljetten, tiden och insåg att bussen skulle gå om en kvart.
Jag hoppade upp ur sängen och halvskrek till dom att dom kanske
kunde valt en mer passande tid. Mina föräldrar bara satt och
skrattade medan jag kastade på mig gårdagens kläder. Svarta
slimmade jeans och en jeansskjorta som var öppen över mitt vita
tajta linne. Med tre trappsteg i taget var jag nere på
bottenvåningen på ett par sekunder och hoppade i skorna. Eftersom
det var sommar så behövde jag ingen jacka, vilket gjorde att jag nu
hade tio minuter på mig tills bussen skulle avgå. Otur att
busshållsplatsen var nio minuter bort. Precis när jag la handen på
dörrhandtaget, så ropade min pappa efter mig och kom nerspringandes
i trappan med bussbiljetten i högsta hugg. Du kanske behöver den
här sa han retsamt när han räckte över den till mig. Jag slet den
ur hans hand och sprang ut. Tack ropade jag när jag hoppade över
staketet och sprang mot hållplatsen. Jag hoppade på bussen
samtidigt som dörrarna stängdes och jag vräkte mig ner på ett
ensamt dubbelsäte och pustade ut efter den två kilometer långa
språngmarchen. Efter ett par hållplatser hade min andning börjat
närma sig det normala och jag insåg att jag inte hade en aning om
var jag skulle gå av. Jag tittade på biljetten och hoppades att vi
inte hade åkt förbi än. Två hållplatser senare ropade
högtalarrösten ut rätt hållplats och jag tryckte på
stoppknappen.
När
bussen hade åkt iväg och jag stod på hållplatsen som ett fån och
inte hade en aning om var jag skulle gå, så såg jag ett stort
klistermärke på stolpen. ”Grattis på födelsedagen gubben. Om du
fortsätter att gå i den riktning du står nu och svänger höger i
nästa korsing och går 100m efter det. Så har du din present där”
Jag
joggade mig framåt och svängde höger i korsningen. Hundra meter
senare stod jag på en fullsmockad parkering. Jag började gå mellan
bilarna och hoppades hitta något som sa vart jag skulle gå när
mina småbröder helt plötsligt hoppade fram bakom en bil och skrek:
Överraskning.
En
helt ny volvo s40 i silverturkos. Bilnycklarna satt i tändningslåset
och min pappa satte fast övningskörningsskylten. Mamma sa: Låt oss
ta en födelsedagstur. Jag tvekade inte en sekund utan hoppade
lyckligt in i bilen och vred om nyckeln.
No comments:
Post a Comment