Jag ångrar att jag inte läste den här boken tidigare.
Som transperson själv så har boken & Vanessa Lopez florerat i mina sociala nätverk ett bra tag. Mina vänner har delat artiklar om henne och om hennes bok, och jag minns att jag tänkte att jag kanske borde köpa boken. Men jag kom aldrig till skott. Om jag dessutom ska vara helt ärlig, så tänkte jag att det nog skulle vara ytterligare en ganska tråkig bok om trans.
Som ickebinär transperson med binär transbakgrund tycker jag att böcker om andra transpersoner kan bli långtråkiga. Mest för att de tar upp och lär ut transbegrepp och hur transitationer går till. För mig som redan vet det här, så blir böckerna tjatiga och tråkiga. Men efter att ha fått boken av en fin vän och jag hade låtit boken ligga hemma på nattduksbordet och gotta sig lite så tog jag med den en morgon på väg till jobbet.
Från första meningen kastas jag in i ett kärleksförhållande som visar på en del av problematiken med att passera som det kön en känner sig som men att inte våga berätta för partnern. Något som jag själv kan känna igen mig i. Att ha en hemlighet som inte är en hemlighet, fast ingen vet. Jag får sen veta att Vanessa bara har en operation kvar och innan vi går tillbaka till starten av Vanessas liv så får jag veta att hon bara är några sekunder från att sövas och opereras.
Vi hoppar tillbaka ett par år och får följa Vanessa under delar av gymnasietiden, ångesten över att inte passa in och kanske inte heller vilja passa in. Vi får följa henne när hon träffar Monuir, en typisk tonårsbög som gärna dragar som Nadia. Monuir blir snabbt Vanessas väg in i hbtq-världen och vi kastas fram och tillbaka mellan nattklubb & uteliv till kaoset hemma hos Vanessa. Redan här är jag helt fast i boken och jag glömmer ofta bort att boken är självbiografisk.
Kanske är det för att jag inser att jag och Vanessa har sprungit på samma nattklubbar, samtidigt, om min matte stämmer. Kanske är det för att det är så mycket som känns bekant. Att våga bejaka sig själv och sina tankar. Att kastas in i en binär könsvärld när en själv aldrig satt ord på vad en tycker. Att hitta små guldklimpar i livet som gör att en orkar.
Boken tar oss snabbt igenom Malmös gayliv på tidigt 2000-tal och bristen på transkunskap. Och kanske att vissa saker var lite bättre förr. Vi tar en snabb svängom till Köpenhamn och Göteborg. Bristen på information och kunskap på google gör sig till känna. Det är tvära kast i boken men det är aldrig svårt att hänga med. Boken är lättläst och ger till viss mån en lite grundkurs i transsexualism.
Jag tycker att boken är vacker. Det är en vacker berättelse som går in på bara skinnet av Vanessa. Det är intimt och känslosamt. Det är en explosion av känslor inom mig när jag följer Vanessa genom livet. Igenkänningsfaktorn är hög och jag är nära till tårar flera gånger om. Jag älskar att boken känns skönlitterär även om det är en självbiografisk bok och den är helt klart värd att läsas.
Flera gånger om.
//Kim
För mer om Vanessa och hennes bok: http://www.vanessalopez.se/
