Jag är bättre än Einstein.

Det är roligare att skriva med papper och penna. Det är roligare att skriva med papper och penna på en skakig buss. Det är roligare att skriva med papper och penna på en skakig buss kl halv 4 på morgonen. Det är roligare att skriva med papper och penna på en skakig buss kl halv 4 på morgonen även om man inte kan se vad man har skrivt.

Rom byggdes inte på en dag. Du skriver inte en bok på en vecka. Du blir inte författare på en månad. Men visst skulle man kunna önska. Jag önskar att jag visste vad min bok handlar om. Det kanske låter konstigt. Speciellt när man har skrivit fyra kapitel. Men jag har ingen aning om vad den ska handla om. Jag sätter pennan mot pappret i min nya skrivbok, och då kommer orden. Jag tänker inte. Jag funderar inte. Bokstäverna glider genom mitt blod ut i fingrarna och bildar ord. Orden blir till en mening. Meningarna blir till en text. En text som ska bli en bok. Det är allt jag vet. När jag tröttnat på att inte veta. Då kanske den är klar. Det kanske inte blir en bok. Det kanske bara är en lång text, som för mig, är betydelefull. Då ska jag skriva på den bok jag funderat på att skriva i flera år. Den kommer att bli fantastisk. Jag har ingen handling än. Men jag vet hur den ska skrivas. Det kommer att bli en utmaning. När man möter en utmaning så behöver man tid. Tid är relativt. Tid är något som jag sällan har. Därför sover jag inte. För jag behöver skapa mer tid. Egentligen är jag bättre än Einstein. Han skapade inte tid. Det gör jag.

Brännande fingrar..

Jag skriver så att fingrarna glöder. Tangenterna är varma från mina fingrars snabbhet. Fingrarna värker av träningsvärk. Jag skriver på datorn. Jag skriver på papper. Min hjärna går på högvarv och bildar texter och omskrivningar på allt. Varje ledig sekund. Papper och penna. Dator och tangentbord. Det finns bara 28 bokstäver. Jag hade behövt 280.. minst. Orden är många, meningarna är fler. Jag svävar på någon slags moln. Allt som behövdes var bokstäver, som bildade ord, som bildade meningar, som bildade hela texter. Det är fantastiskt, men läskigt. Vad händer när jag inte hinner skriva? Kommer molnen bli til eld som bränner mig?. Vad händer om orden tar slut? Jag skriver och skriver. Har jag tur så tar orden aldrig slut.

Jag mötte Kakan..

Jag träffade en vän igår, som tyckte att jag skulle skriva mer i min blogg. Vännen har nog rätt. Fast jag har inte så mycket att skriva egentligen. Eller jo. Men inget som är officiellt än. Och jag måste fundera också. Det jobbiga i den situtationen är att jag förstår alla resonemang, men mitt ego håller inte med. Även om mitt sunda förnuft gör det.

Ibland önskar jag att jag inte hade något förnuft. Mitt förnuft hindrar så mycket, och skrämmer mig. Hur kan jag har så starkt förnuft att det kan hindra mina känslor? Hur kan jag stänga in mina känslor så till den grad att dom försvinner? Hur?

Ärlighet varar längst sägs det. Och är även ett av mina motton. Men jag vet inte om det är så bra egentligen. Även ärlighet skapar missförstånd.

Mest av allt vet jag att jag måste börja skriva igen. Nu när jag kan. När viljan finns där. När orden bara flödar ner i mina fingertoppar, när bokstäverna bildar ord, som bildar meningar, som bildar texter. Texter som minskar ångesten och bitterheten som trycker på inom mig. Meningar som dämpar mitt hjärtas hårda slag. Bokstäver, vackra bokstäver. Från ingenstans kom dom tillbaka. Som jag har längtat. Som jag har väntat. Äntligen är ni här.

Och så har jag ingen kraft. Ingen kraft att skriva. Ingen kraft att ge mig hän åt bokstävernas magi. En dikt på 3 år. För lite. Ingenting.

Jag saknar Karlstad. Jag saknar mina vänner. Jag saknar dig.

Kanske blir det bra. Kanske. Skrivande funkar. Men inte för min egen skull.
Jag skriver om dig.

jag önskar att jag vågade berätta för dig:
jag drömmer om dig varje natt
önskar att du var bredvid mig varje vaket ögonblick
mitt hjärta slutar slå när du inte är här
det är tomt utan dig.