Jag måste få berätta om en person som jag nyligen träffat, eller nyligen och nyligen. I höstas fick jag äran att träffa denna eminenta person. Jag känner inte henne direkt. Men om vi sågs av en slump på stan, så skulle vi givetvis göra mer än att nicka hej åt varandra.Att skriva om henne, är kanske inget jag egentligen måste göra, men jag tycker att det är synd att inte resten av världen får ta del av denna fantastiska person.
Här sitter jag på ett café på centralstationen i stockholm. Samma café som jag spenderade 4 ½ år av mitt liv på, genom att göra stans bästa latte. Caféet där jag kan varenda millimeter utantill, där jag vet var det drar minst kalluft, var elkontakterna finns och var det är skönast att sitta under en längre stund. Jag vet också vem i personalen jag litar tillräckligt mycket på för att de ska få göra min latte eller om det är så att jag själv måste gå in och göra den. Det blir oftast dit sistanämnda, men det är för att ingen vågar göra mitt kaffe.
På tal om kaffe, så dricker hon inte kaffe. Det är ganska spännande att jag finner en människa, en stjärna, som inte gillar kaffe, när jag själv är en wannabe-kaffeguru.Men jag skulle vilja beskriva henne för dig men hittar inga ord som är rättvisa. Jag menar, hennes utstrålning är som en discokula i skimrande regnbågs-spotlights. Hon har ett sätt att prata som påminner om vårtidigt fågelkvitter. Ett leende likt en busig femåring som hittat på spjuveraktigt hyss.Med insikt om livet levererar hon punchline efter punchline och får mig att framstå som en amatör med dålig humor.
Jag försöker förstå hur hon kan vända min värd upp och ner. Hur hon får mig att känna mig äcklad samtidigt som jag avgudar henne och tycker att hon är fullkomligt vacker.. Allt jag tänker i hennes närhet är wow men på samma gång förstår jag inget. Hon är en motsats fast endå inte. Vi är som yin och yang men mittendelen.
Hennes sätt att tänka och sätta ord på saker innan hon yttrar sig. Hennes eftertänksamhet gör mig förundrad samtidigt som hon är otroligt kvicktänkt och får mig att fnittra likt en skolpojke från 60talet. När hennes stora rådjursögon nyfiket ser på mig medan jag låter mitt hjärta prata fritt glimtar de till precis innan hon säger något vitsigt. Än en gång får hon mig att skratta.
Mitt hjärta överlumpar mig men den här gången faller jag inte för frestelsen. Nej, den här gången är det jag som framkallar skratten.
No comments:
Post a Comment