Veckans tema: Sandslottet

SANDSLOTTET

Han satt ihopkrupen i ett hörn i det mörka, kalla rummet. De tunna pyjamasbyxorna var fuktiga och luktade gammalt kiss. Den slitna gosebjörnen som nästan inte hade någon fyllning kvar, satt fastklämd mellan hans arm och bröstkorg. Det blonda håret var väldigt flottigt och stod åt alla håll som det bara var möjligt. Den en gång vita huden var numera grå av smuts och full med röda rivmärken. Kroppen var utmärglad och liknade mer ett skelett än en frisk 10-åring.

Det droppade en liten, liten regndroppe från takbjälken, han räknade till sju mellan varje droppe. På golvet, under droppandet så hade han ställt en sprucken gammal keramikkopp. På varje sjua hörde han ett tyst men djupt ”plopp”.

På svaga, darriga ben kröp han sakta fram till keramikkoppen och med benen i kors lät han det kalla regnvattnet skölja ner ångesten som var uppe och hälsade på. Det var flera dagar sen han hade fått något att äta. De kanske hade glömt bort honom. De kanske hade lämnat honom här. Han hade varit dum och förtjänade att vara utan mat.

Han vred hastigt huvudet mot dörren som ledde in till rummet. Någon var utanför. Någon puttade in en skål med gröt. På ostadiga ben gick han fram till skålen på knä. Med en vuxen människas förstånd lyfte han upp matskålen, bar den till det gamla uteplatsbordet i plast, satte sig på en stol och började äta. Gröten var smaklös, torr och påminde om sandkakorna han alltid hade gjort i sandlådan. Oätbara. Skillnaden på gröten och sandkakorna var att sandkakorna hade iallafall varit gjorda på kärlek. Även om gröten i stort sett var oätligt så var den uppäten lika snabbt. Det gjorde ju mindre ont i magen när det fanns mat i den.

Hon stod på andra sidan vägen och stirrade avundsjukt på den vita, stora villan med putsade fasadväggar och nytvättat tegeltak. Den nyklippta, klargröna gräsmattan med perfekta röda rosor välplacerade i varje hörn. Den klarblåa poolen som inte innehöll en enda bakterie. Den stora muren som dolde allt det fina.

Hon önskade att hon fick vara med. Hon skulle vara en prinsessa, mitt i det fina. Hon skulle stå på den klargröna gräsmattan, i en perfekt lövhög med höstbruna, stora och hela löv. Hon skulle kasta löven över sig, samtidigt som hon snurrade runt, runt, runt och runt. Lukten av höst skulle omfamna henne med kärlek.

Det hon inte såg, var den utmärglade, blonda tioåringen som skamset tittade ut från det lilla vindsfönstret. Det hon inte såg var de tårar som föll från hans kinder. Det hon inte såg, var hans ensamhet.