Gott nytt 2011

Avslutar 2010 i soffan tillsammans med katten.
Från tvn hörs toner från fantastiska Sarah Dawn Finer.
Det enda som saknas är du.

2010 känns redan avlägset. Kanske för att det inte varit något speciellt särskilt med året. Tror jag. 2011. Jag fyller 30. Mamma fyller 60. Min kusin gifter sig. Min kusin tar examen.
Tungt år.

Så vad önskar jag mig inför 2011... Faktiskt inget speciellt. Jag hoppas att mina vänner får fantastiska dagar. Och det är allt jag känner behov av. Jag skulle kanske kunna önska att jag får träffa fler nya och fantastiska människor att fylla mitt liv med. Inte för att de vänner jag har inte räcker till. Men fler människor i mitt liv är inget jag skulle klaga på.

Äsch.

Gott nytt år.

RFSL Ungdoms medlemsträff.
Min femte. Och sista.

Jag tänkte skriva något om Farsdag. Men det blev bara elakt och bittert.
Jag låter bli.

Jag skriver alltså finns jag.

Tänk att du står där på taket. Du tittar femton våningar ner. På marken nedanför, människor som rusar fram, små, som myror. Myror som inte är på väg till samma stack. Fast åt samma håll. Ingen är medveten om någon annan. Alla går zickzack, allt för att undvika varandra, undvika kroppskontakt med en främling. Ingen märker dig, där uppe på taket. Du är osynlig.

Tänk att någon ser dig, någon som märker att du står där, femton våningar upp. Någon som ropar. Helt plötsligt ser alla dig. Det filmas. Det fotograferas. De springer upp för trapporna. Massinvaderar hissarna. De skriker. Du ignorerar. Blåljus. Brandmän. Uniformer. De pratar med dig. Du bara står där. Musiken i dina öron stänger ute allt ljud. Det är bara du. Världen snurrar runt dig. Om du rör dig så tickar klockan. Om du nyser så blir det jordbävning. Solen kretsar kring dig. Solen lyser enbart på dig. Stjärnorna glittrar i takt med dina andetag. Ebb och flod styrs av dina tårar.

Tänk att du står där på taket. Du tittar femton våningar ner. Luften slår emot dig när du faller. Luften slår emot dig när du faller. Luften är hård. Den är isande kall. Du räknar fönster. 13, 12, 11. Du faller fortare och fortare. Asfalten kommer närmare. 8. 7. 6. 5. Du viskar. Undan! Ur vägen! Ingen hör dig. Ingen ser dig.
4.
3.
2.
Du viskar.
1.
Förlåt.

Jag jobbar. Det är det jag gör. Jag jobbar. Jobbar, jobbar, jobbar och så jobbar jag lite till. Sen åker jag hem, gosar med katten. Sover några timmar. Och sen så jobbar jag igen. Och så tänker jag på dig. Jag tänker på dig när jag gör en latte, jag tänker på dig när jag städar apelsinpressen, jag tänker på dig på tunnelbanan, jag tänker på dig när jag gosar med katten, jag tänker på dig när jag går och lägger mig och jag drömmer om dig på nätterna.


Och det värsta är nog att jag vet. Jag vet. Jag vet att du inte tänker på mig.

Jag tänker att om jag fick hålla om dig, så skulle allt bli bra.

Jag skriver.

Alltså finns jag.


Eller?

Jag förstår inte hur du kan påverka mig så som du gör.


Jag drömmer om dig.
Jag tänker på dig.


Allt jag vill är att hålla din hand.

Dina ord påverkar mig allt för mycket. Kanske till det bättre?

Jag skulle vilja skriva om dig. Berätta för dig att du är vacker. Förklara för dig att mitt hjärta gör dubbelslag varje gång jag tänker på dig. Att jag ler inombords varje gång jag tänker på dig. Att magen värker när jag inser att jag kanske snart får krama om dig igen.

Man det tänker jag inte göra.

Däremot tänker jag skriva klart min bok. Jag ska. Jag måste. Jag måste hitta orden. Hitta orden igen. Kanske borde jag tejpa fast pennan i handen och sitta så tills orden kommer.

Sömnlösa nätter. Lusten finns där. Men orden är någon annanstans.


Kanske måste jag berätta för dig, hur vacker du är, för att orden ska komma tillbaka till mig.
Kanske ska jag skriva om dig.
Kanske ska jag låta mitt hjärta öppnas för dig.
Kanske orden kommer då.

jag borde skriva en text som förändrar världen, men jag har ingen ork.
hoppas världen kan vänta.

Ironic, isn't?

I stort sett hela mitt liv har jag strävat efter att vara så maskulin och manlig som möjligt. Jag har strävat efter att mitt könsuttryck ska vara en mans och att jag ska uppfattas som man.

Och nu försöker jag hitta ett mer feminint uttryck?

welcome back..

Sömnlösa nätter. Välkomna tillbaka.

Kanske är det de som behövs för att jag ska kunna skriva.
Långa nätter där sömnen håller sig borta och datorns surrande är allt som hörs, förutom ljudet från tangenterna, som inte skriver något vettigt, utan mest fördriver tiden.

Vi får se. Kanske blir jag bara förstörd igen. Kanske börjar jag skriva. Kanske blir skrivandet terapi. Igen.

Sömnlösa nätter, få timmars sömn, och ett försök till ett socialt liv de få timmar på dagen då jag inte jobbar. Jag tar till alla de knep jag kan. De knep som gett mig liv i 29 år.
Musik. Shopping. Och en eller annan drink. Förhoppningsvis räcker de första två.

Skrivandet är osammanhängande och jag har ingen kontroll över fingrarna som glider över tangenterna. Kanske är det okej. Kanske inte. Den som lever får se.



Och btw, det råkar finnas en väldigt vacker människa som jag kanske tänker på en eller två gånger för mycket om dagen. Och det råkar vara så att denna vackra människa är tjej. Och det kanske råkar vara så att jag har en definition av mig själv som bög. Men det är fortfarande jag som känner saker. Jag. Jag. Jag. Det är min definition. Och förresten, vad fan har kön med kärlek att göra?

Men hur jävla svårt kan det vara?

Om du stör dig på något angående mig.

Säg det till mig.

Jag är så trött på mitt jobb. Nej inte på jobbet. På chefen.
Jag orkar liksom inte med det mer. Jag skulle kunna skriva så
mycket men allt ogillande tar på krafterna och jag tycker inte om
att inte tycka om. Jag behöver nytt jobb, helst igår.

du är sången som aldrig spelas på radio

Som om en ängel såg på mig
Så mycket älskar jag dig
du vet, när dina fingrar rör min hud
från mitt hjärta, jag hör varje ljud
du är sången som aldrig spelas på radio
i mitt hjärta får du bo
du är min himmel, stjärnklar
och här står jag ensam kvar.

och låter världen få veta..

Solens strålar glittrar mot vattnets sköra yta
Ditt leende har etsat sig fast i mina ögon
Skrattet du delade med dig klingar i mina öron
Glöden i dina ögon brinner kvar i mitt minne
och jag skriver ditt namn i solens skimmer
på den snart rosa himlen och låter
hela världen få veta
hur fin du är!

Karlstad i mitt ♥

Vi har inte gett upp någon gång på 60 år.
Vi har stått på barrikaderna förut
Och om det är barrikader som krävs,
så är det barrikader som byggs.

Vi är här för att stanna. Vi ger inte upp.

I realized that after Monday and Tuesday,
even the calendar says W T F

Jag avgick och här är mina ord.

I paradiset finns det bara vackra människor.
Människor som tror på en bättre värld.
Människor som kämpar för kärlekens under.
Människor som tror på allas lika värde
Människor som jag. Människor som ni.

Tillsammans har vi gjort så mycket bra grejer och vi har
kommit en bit på vägen. Men allting måste förändras,
och därför är det dags för mig att lämna förbundsstyrelsen.
Men, jag kommer varken lämna förbundet eller er.
Det kommer alltid finnas en speciell RFSL Ungdomsplats i mitt hjärta.

Men innan jag säger tack, så vill jag att ni alla lovar mig en sak.
Jag vill att ni lovar mig att ni aldrig ger upp och att ni aldrig slutar kämpa!
Jag tror på er!
Ni är mitt paradis.

Jag skulle vilja skriva till dig.
Skriva vad jag tycker om dig.
Berätta vad du betyder för mig.
Men jag känner inte dig så bra. Än.
Jag hoppas jag får lära känna dig.
Någongång. Kanske snart.
För du är bra. Du är fin.
Fantastisk.

Hollow

Hans röst svävar från min iPod till mitt hjärta.
Hans nakna ord träffar min själ.
Sången som krossar mina tankar.
Sången som bygger mina drömmar.


Orden flödar genom mina tankar. Men det går för fort. Jag hinner inte få ner orden. Min skrivbok ligger där. Alldeles nära. Jag kan nästan röra vid den. Känna hur pappret bränner mina fingrar när jag närmar mig. Jag kan inte hålla i pennan. Det finns inga ord i den.

I fredags skickade jag ett sms. Det betydande i smset var ett ord på 4 bokstäver. FYRA bokstäver. Som framkallade ångest. Tomhet. En tomhet som sitter i. Jag fyllde den med alkhol. Jag är fortfarande Hollow. Jag vet inte hur jag ska hantera det än. Kanske landar jag snart. Jag hoppas bara att det jag skrev var rätt. Jag hoppas.

You’ve got to make a promise, and promise me to stay and fight


Boken får vänta. Jag skriver tal.

Det här, bilden till vänster, var dagens höjdpunkt, och kommer nog ligga väldigt högt upp på tiotopplistan över årets höjdpunkter.

Peter Jöback. Vackrare människa får en leta länge efter.


Annars så var dagen en sådan dag, så en inte bör gå upp ur sängen.
Dels, så sov jag lite för länge, dels så har jag tappat allt ungefär hela dagen. Detta inkluderar min iPod Touch, som nu är pimpad med lite sprickor. Tack för att den funkar iaf. Och en massa strul med grejer på jobb. Usch och fy.

Och så den där grejen, som jag trodde jag hade två veckor till på mig, innan jag tog ett beslut. Ett beslut som krävde mycket från mig. Ett beslut jag helst inte hade velat ta på en sisådär 2 få timmar. Men, vad ska man göra? Beslutet är taget. Handlingarna är klara. Där finner du infon, kanske. Nu så blir det sömn och drömmar om Jöback. Ni vet, Jöback. Han som är guld, inte hollow.




You’ve got to make a promise, and promise me to stay and fight

Jag är bättre än Einstein.

Det är roligare att skriva med papper och penna. Det är roligare att skriva med papper och penna på en skakig buss. Det är roligare att skriva med papper och penna på en skakig buss kl halv 4 på morgonen. Det är roligare att skriva med papper och penna på en skakig buss kl halv 4 på morgonen även om man inte kan se vad man har skrivt.

Rom byggdes inte på en dag. Du skriver inte en bok på en vecka. Du blir inte författare på en månad. Men visst skulle man kunna önska. Jag önskar att jag visste vad min bok handlar om. Det kanske låter konstigt. Speciellt när man har skrivit fyra kapitel. Men jag har ingen aning om vad den ska handla om. Jag sätter pennan mot pappret i min nya skrivbok, och då kommer orden. Jag tänker inte. Jag funderar inte. Bokstäverna glider genom mitt blod ut i fingrarna och bildar ord. Orden blir till en mening. Meningarna blir till en text. En text som ska bli en bok. Det är allt jag vet. När jag tröttnat på att inte veta. Då kanske den är klar. Det kanske inte blir en bok. Det kanske bara är en lång text, som för mig, är betydelefull. Då ska jag skriva på den bok jag funderat på att skriva i flera år. Den kommer att bli fantastisk. Jag har ingen handling än. Men jag vet hur den ska skrivas. Det kommer att bli en utmaning. När man möter en utmaning så behöver man tid. Tid är relativt. Tid är något som jag sällan har. Därför sover jag inte. För jag behöver skapa mer tid. Egentligen är jag bättre än Einstein. Han skapade inte tid. Det gör jag.

Brännande fingrar..

Jag skriver så att fingrarna glöder. Tangenterna är varma från mina fingrars snabbhet. Fingrarna värker av träningsvärk. Jag skriver på datorn. Jag skriver på papper. Min hjärna går på högvarv och bildar texter och omskrivningar på allt. Varje ledig sekund. Papper och penna. Dator och tangentbord. Det finns bara 28 bokstäver. Jag hade behövt 280.. minst. Orden är många, meningarna är fler. Jag svävar på någon slags moln. Allt som behövdes var bokstäver, som bildade ord, som bildade meningar, som bildade hela texter. Det är fantastiskt, men läskigt. Vad händer när jag inte hinner skriva? Kommer molnen bli til eld som bränner mig?. Vad händer om orden tar slut? Jag skriver och skriver. Har jag tur så tar orden aldrig slut.

Jag mötte Kakan..

Jag träffade en vän igår, som tyckte att jag skulle skriva mer i min blogg. Vännen har nog rätt. Fast jag har inte så mycket att skriva egentligen. Eller jo. Men inget som är officiellt än. Och jag måste fundera också. Det jobbiga i den situtationen är att jag förstår alla resonemang, men mitt ego håller inte med. Även om mitt sunda förnuft gör det.

Ibland önskar jag att jag inte hade något förnuft. Mitt förnuft hindrar så mycket, och skrämmer mig. Hur kan jag har så starkt förnuft att det kan hindra mina känslor? Hur kan jag stänga in mina känslor så till den grad att dom försvinner? Hur?

Ärlighet varar längst sägs det. Och är även ett av mina motton. Men jag vet inte om det är så bra egentligen. Även ärlighet skapar missförstånd.

Mest av allt vet jag att jag måste börja skriva igen. Nu när jag kan. När viljan finns där. När orden bara flödar ner i mina fingertoppar, när bokstäverna bildar ord, som bildar meningar, som bildar texter. Texter som minskar ångesten och bitterheten som trycker på inom mig. Meningar som dämpar mitt hjärtas hårda slag. Bokstäver, vackra bokstäver. Från ingenstans kom dom tillbaka. Som jag har längtat. Som jag har väntat. Äntligen är ni här.

Och så har jag ingen kraft. Ingen kraft att skriva. Ingen kraft att ge mig hän åt bokstävernas magi. En dikt på 3 år. För lite. Ingenting.

Jag saknar Karlstad. Jag saknar mina vänner. Jag saknar dig.

Kanske blir det bra. Kanske. Skrivande funkar. Men inte för min egen skull.
Jag skriver om dig.

jag önskar att jag vågade berätta för dig:
jag drömmer om dig varje natt
önskar att du var bredvid mig varje vaket ögonblick
mitt hjärta slutar slå när du inte är här
det är tomt utan dig.

Som jag ser

som en ängel
jag visste inte
att du fanns
dubbla hjärtslag
mitt hjärta slår
i din närhet
glittrande ögon
av guld
i mina drömmar
du förföljer
mig
allt jag vill säga
jag tänker
se mig som
jag ser
dig