att örfila sitt eget samvete

Jag skrev en dikt om dig igår. Du kommer mest troligt aldrig att få se den, men det gör nog ingenting. Här sitter jag och lyssnar på Gyllene Tider i en slags ensamhet. Ditt leende flashar förbi lite då och då. Det är nästan som att du är här. Som att du sprang runt i lägenheten, eller kvarteret och dök upp som fågeln i Kalle Anka-sketchen på julafton.

Jag skulle vilja skriva en dikt om dig också, men det är så mycket som händer inom mig varje gång jag träffar dig, så jag hinner inte känna efter. Jag skulle kunna skriva om hur mitt hjärta bultar när våra ögon möts eller hur jag nästan tappar andan när du ler. Jag skulle kunna nämna att jag känner mig som ett barn på julafton när du är nära. Någonstans känns det dock som om det redan har skrivits. Det som jag skriver om dig måste vara precis som du. Nytt, spännande och vackert.

Jag loggar in på Grindr. Appen där du hittar bögar som är i närheten. Jag sitter här och skriver om vackra människor och är småkär. Mobilen vibrerar då killar jag pratat med förut, skriver igen. De är småkåta. Det är bara då de skriver. Jag blir så trött. Det gäller att ha rätt profilbild av sig själv också. Annars skriver ingen. Det är bra om en ser lite kåt ut på bilden, då skriver fler. Fast de är alltid småkåta. Vad hände med: hej, hur är läget? Låt oss ta en fika? Nu är det: hej, kåt?  Är folk så jävla lata?

Varför jag hänger på Grindr kan en ju undra. Jag skulle gissa på att jag faktiskt försöker döva mitt samvete. Jag är bögen som inte bara blir kär i killar. Men då är du inte bög, tänker du. Håll käften tänker jag! Jag blir väl kär i vem jag vill, oavsett hur jag definerar mig, säger jag till mitt samvete innan jag ger det en örfil.

Nej, jag tycker inte att det är okej att slå någon. Däremot är det okej att ge sitt eget normativa samvete en imaginär örfil då och då. I'm here. Let's get queer.