There's a big mountain in my chest and I don't know how to climb it.

There is so many questions in my head and so many feelings. Everything is getting too big, I can't really control it anymore. I don't have anywhere to go with my thoughts, I have no knowledge of this. I'm confused and I feel like a newborn. My thoughts and feelings are all over the place and I just want to know everything at once. I'm so new at this. And I have no place to go. Not in my mind. No place in Stockholm. I hate being new to things. I hate not knowing. I hate it. I can't go on. I have to be honest with myself. I have to find someone who can tell me all the stuff I need to know. Or someone that can help me find out. Weird part, I only now a few persons who could help me. But it's not like you just ask someone, like that. And even if it was something you just could ask about in a jiffy, I wouldn't dare.

I don't really know why I write this, cause I don't know what to write. Cause I don't have anything to tell. Cause I have no idea where I'm at. It's a heavy thing to carry. It's a heavy thing to feel. Maybe not later on when I've figured it all out. But now...

I'm searching for information everywhere, but it's not what I'm looking for. I have common sense, I don't even know what I want to find. What I need to find out. Maybe I'd just forget about it all and push it away.. Cause that will help.. Not.

And then, there is you...

Veckans temanovell: Siffrorna

Eftersom jag var sen med novellen förra veckan, så tänkte jag att jag blir klar extra snabbt den här gången. Bonusnovell kommer senare.. ^^

Sifforna

Hon älskade jakten, Spänningen. Pusselbitarna som skulle passas ihop. Att hitta varje bit, en här och en där. Frustrationen när det saknades en bit. En bit, för att allt skulle vara löst. Det hade hon gjort ända sen hon var liten och hennes äldre syskon hade tröttnat på att leka med henne och istället ritat skattkartor. På så sätt hade de sluppit undan i någon timme och kunnat spela tvspel istället. Det tog visserligen inte många gånger innan hon blev bra på deras kartor och de försökte göra kartorna svårare och svårare. Men hon var otroligt smart som sjuåring.

Nu, tjugo år senare var hon ännu smartare och hade trots skoltrötthet vid tolv års ålder, gått ut alla årskurser med högsta betyg i alla ämnen. Trots denna intilligens hade hon ännu ingen universitetsutbildning. De senaste sju åren hade hon tagit spontana kurser på högskolan och jobbat extra på ett café. Hennes föräldrar och syskon tyckte att hon skulle läsa till ekonom, men hon vägrade. Siffror var det tråkigaste hon visste. Plus, hon kunde knappt hålla koll på sin egen ekonomi. Hon var glad om hon hade pengar kvar på kontot när lönen kom. Hon visste inte riktigt vad hon ville bli när hon blev stor, men minnet av barndomens jakter fanns kvar i hjärtat. Polisyrket hade varit åp tapeten en kort stund i tonåren, men hon gillade inte vapen så polis var inget yrke för henne.

Om sanningen skulle fram, så trivdes hon ganska bra med livet som det var just nu Lite plugg, lite jobb och lite party. Inte för att hon någonsin skulle bli rik på det, men det var ju faktiskt inte det viktigaste i livet. Huvudsaken var väl att en mådde bra och var lycklig. Sen spelade inget annat någon större roll.

Hon vaknade till ur sina dagdrömmar och insåg att spårvagnen precis stannat till vid hennes hållplats, så hon kastade sig ut och hann precis innan dörren stängdes. Hon tog ett djupt andetag och tänkte för sig själv att hon nog måste sluta dagdrömma på spårvagnen. Det här var tredje gången den här veckan som hon nästan missat att gå av eftersom hon suttit i sina egna tankar.

Hon älskade platsen hon bodde på. Familjeområde med små lägenhetshus med högst tre våningar, alla med balkong i solläge och hela området var som en lummig park med nyutslagna blomsterbuskar på sommaren. På hösten doftade hela området av nyfallna äpplen.

Hon klev in genom porten och tog sin post, mest reklam som vanligt, hon tog två trappsteg i taget upp till vånging tre. Hon började leta efter nycklarna medn insåg att dörren stod öppen och det var med skräckblandad förtjusning och rädsla som hon öppnade dörren på vid gavel och ropade: hallå, är det någon här? Ingen svarade och inga ljud hördes. Hon klev långsamt in i lägenheten, hon ville egentligen inte smyga i sin egen lägenhet, men ifall någon var kvar så ville hon överraska den personen och inte tvärtom. Väl inne i hallen stängde hon dörren tyst bakom sig och gick långsamt in i vardagsrummet. Hon blev stående i dörröppningen. På den vita väggen hade någon sprejat med graffit:

2 12 9

5 11 15 14 15 13!

Temanovell: Känna sig hemma

Så var det dags igen. Jag och Anna skriver en novell i veckan på tema. Veckans tema, för mig blev "Hemstad". Jag glömde bort temat och tolkade på ett helt annat sätt..

Känna sig hemma 

Han hade aldrig riktigt känt sig hemma någonstans, eller det var kanske inte riktigt sant. Han brukade alltid säga att hemma är där hjärtat är. Men han ljög nog lite för sig själv. Det var alltid något som var fel. Fast det gick aldrig att peka på något specifikt. Förutom den där känslan han alltid bar på, att aldrig höra hemma någonstans. Det var ju inte så att han inte hade försökt. Alla gånger han flytt från de platser han bott på. Alla gånger han känt sig trängd och instängd. Kvävd av de han kände, hans vänner. Som alltid slutade höra av sig när han flyttade. Kanske nöjde dig sig med att kunna följa honom på facebook. Skön grej det där, facebook. Att alltid ha sina vänner med sig i fickan. SÅ att säga. Det var ju alltid någon online som kunde gilla hans senaste status eller nyaste egobilden på honom. Men vad hjälpte det om ingen hörde av sig? Okej, har var kanske inte den bästa på att själv höra av sig, men han gjorde ju det ibland. Det var ju inte hans fel att han inte kände sig hemma någonstans.

Ibland kunde han dock känna en klump i hjärtat när han behövde lämna en viss plats, fast det berodde nog mer på personen eller personerna han umgicks med. OM han inte visste när han skulle få träffa personen igen så fanns klumpen där. Den som gjorde att det gjorde ont att säga hejdå. En smärta som oftast framkallade en tår i ögonvrån. EN smärta han nyligen lrt känna och ännu inte lärt sig hantera. En smärta som framkallade ångest. Ångest som han vägrade känna och tryckte undan med hjälp av alkohol. Ingen starksprit eller så, har var ingen alkoholist, bara ett par öl eller några glas vin. Från början hade det bara hänt någongång om året, men nu hände det flera gånger i veckan och han kunde vakna upp de flesa jobbdagar i ett bakistöcken utan dess like. Men någon alkolist var han inte. Han drack ju inte för att han var tvungen och han kunde ju låta bli om han ville. Det var ju inte så att han drack varje dag, bara de dagar han kände smärtan lägga sig som en järnridå över hjärtat. Det var ju inte hans fel att alkoholen kunde få honom att inte känna ångesten. Inte heller var det hans fel att det från början räckte med ett glas och nu behövdes det minst en halv bag in box, varje dag.

Han längtade hem när han var på jobbet och han längtade bort när han var hemma. Eller hem och hem, en skrutten etta med kokvrå. En madrass på golvet och en gammal tjocktv bredvid. Tvn hade han hittat i grovsoprummet. Inte för att han tittade på tv, den stod mest på för att det var det enda som gav ljus i rummet. Det var inte det att han inte hade råd att köpa möbler eller grejer till lägenheten, han hade bara ingen lust. Plus att det aldrig fanns någon han ville bjuda hem, kanske var det för att det inte var fixat heller i och för sig. En ond cirkel. Lite som hans eget liv. Han kröp ner under den nötta filten, kröp ihop i fosterställning och grät sig själv til sömns, precis som natten innan och natten innan dess.

Natten var lång, stundtals sömnlös och de få stunder han lyckades somna på riktigt så låg han mest och snurrade in sig i filt och lakan. Han vaknade genomsvettig av nyheternas signaturmelodi. Han kastade av sig filten och rullade av madreassen till det svala golvet och lät kylan från golvet svalka honom. Han lät sig omfamnas av golvet och tröttheten föll över honom och han somnade naken på golvet. Han vaknade med ett ryck en timme senare. Med några få kliv var han inne i badrummet och kastade sig in i duschen. Han hann skymta sing egen spegelbild och de ljusblåa läpparna innan han drog för duschdrapperiet och vred på högsta värmen i duschen. Vattnet brände hans hud rödflammig men han tvingade sig själv att stå kvar. Han visste inte riktigt varför men undermedvetet så ville han straffa sig själv för att han hade försovit sig. Inte för att han skulle komma försent men han hatade när hans rutiner inte förblev just rutiner. När hans hud började falla av, eller det var så det kändes iallafall, klev han ut ur duschen och gick naken ut till kokvrån. Hällde upp ett glas proviva blåbär till sig själv, svepte det medan han lufttorkade sin blöta kropp.

På väg till jobbet köpte han sin vanliga latte på Pressbyrån tillsammans med den vanliga frukosten, ett kexchoklad och en yalla mango/banan. Han gick genom den vanliga parken och satte sig på den vanliga parkbänken, med utsikt över dammen och stadens oljud och brus dövdes av de tjocka ekarna som fanns bakom honom. Han njöt av av de friska fläktarna och doften av den höst som var i antågande. Han njöt av ankornas läten från dammen och de morgonpigga fåglarnas kvitter från trädtopparna, och det lugn som spred sig inom honom. Kanske var det ändå det här som var hemma tänkte han när han drack upp det sista av sin drickyoghurt.

I compare me to a True Blood-vampire...

It's time again. It's time for me to open up my heart. As usual it's in the middle of the night, and I have a few other things that I probably should do. But this is what my heart is telling me to do, so..  And just for the fun of it, my cat is chasing a fly at the moment, and I think he succeeded..  Good to know that that fly won't bother me tonight.. And also, I've got some leftover tattoo ink on my bedsheets..Woops.

Anyway, it's time for me to come out. Again. This time it's a little bit more difficult than before, cause I don't really have any words for it. But I'll do my best trying to explain it for you...

I get energy from hanging out with people I care about. Actually, it's more that I need to hang out with people, or just meet people, to get energy. The best thing I can compare it with is a vampire. Not a mean vampire, but like a True Blood-vampire. Maybe even a Twillight-vampire, but no, I can't write something serious and use Twillight as something I compare myself with. So, it's like one of the nice True Blood-vampires, they need blood for survival, but they only drink from people who wants them too, or synthetic blood like Thru Blood.  The blood is my social life. I need it to survive. The synthetic blood is online social life, like facebook, tumblr or other communities that you can find on the Internet. And like a vampire, I don't always know when to stop. I can't always tell when the person/persons I'm socializing with, got enough.. Which makes me a fucking pain in the ass, because I never leave.. Sometimes, I can feel when I've just passed their limit but I always hope that it's just me and not them.. And the socializing online. It works pretty fine, because then people always can go offline. And I'm not one of those who do write to people just because I notice that they are online, and I'm certainly  not one of those who writes ten times in a row, just because someone doesn't answer. I have common sense. I actually have a pretty good common sense. Most of the times.

I really don't know how else I can explain this.. I've always been told that I'm an extrovert, but I don't think I am. I think I am something more. I'm introvert in so many ways, and the same when it comes to extrovert. Can you be both? Or can I do as I do with everything else, pick the good parts from both of them and make my own definition?. That's what I would prefer. I'm an inextrovert.. 


If you don't really know anything about introvert/extrovert, check out this: 23 signs you're secretly an introvert.. Not the best way to learn, but for a quick way it's okay.

Spilling out my heart - safe mode.

It would be kind of easy to make everything about you. Write about you, think about you and do nothing else. But since I love a good challenge, I won't. This won't be about you. Which is kind of hard at the moment, cause you are all over my mind.

So, I've had my three weeks of vacation and in twelve hours I will start my first "after vacation-shift". It has been pretty great weeks, but it kind of feels like one or maybe one and a half. But still. I'm looking forward to work again. I do miss it. I love my job, I love our regulars. I love all the small chatting, and I love the fact that I can make all this people smile by doing nothing but being me. (And smiling back to them of course). I think that it's important to love you job. If I started to not love my job, I would quit. If I don't love my job - I don't do it very well. Of course I can I have days when I don't really wanna wake up or wants to do other stuff. But that's not, not loving my job, that's just me having tons of shit to do.

I'm also looking forward to filling up my calendar again. It has been rather empty this last two weeks. Nothing I really like. I get restless to easily. I want to have stuff to do. Good thing this autumn is pretty full already. Just have to put it up in my calender. Don't worry though, I tend to have time for you too. Wait, this was not about you.

Oh, me and Anna will start writing short stories again, or well, we started today by giving each other themes. But you will have to wait until Sunday for the first short story. If I don't have to much time on my hands, then there might be one before that. Or not.

I know. This is not one of my usual blog entries, but there is so much on my mind at the moment. No, not just you. I have my own things too. And I'm not really ready to share it with the world. Which means, that I will keep being some what mysterious and shut up about it. Until I figure it out..


I have this friend of mine, whom I haven't seen for a couple of weeks, and I miss her. She is one of a kind and she really brings out the best in me. And there is only a few of those out there, who can do that. I know that she's probably not reading this, so this won't matter anyway. But, I'm in that mood when I kind of wants to spill my heart out but there is just too much to spill. Which probably means that I should go to bed. Last episode of True Blood will be out in a couple of hours, and I intend to watch it, before work. As a last vacation thing.

Change your mind - not your self.

There is two thing in life, that you'll never be done with.
1: Finding new people to love
2: Developing yourself.

The first one, helps you with the second one, and the second one makes the first one come true.

I'm at this point in life when I've, yet again, started to find out new things about myself. I'm realizing new things I like to do, new areas that need some detective work and I realize that I have all this opinions and thoughts that I've never even considered before, You might wonder why. I did. And it's all because of all this new people in my life.

New people opens up your mind for new things.

The last year of my life I've been meeting a whole lot of new people. Some have become real close friends, some not so close. But have been giving me new ways of seeing things. I don't say that my old friends haven't done the same, in their time. I'm just saying that at the moment, this is opening up so many more doors, and windows. 
I think that this year I've been finding out stuff about myself that I didn't think was possible. Hell, I've been doing stuff I didn't think that I would ever do. I've been pushing limits. My own limits. My friends limits. And also other people I have met and their limits.

I know that it may look like I've changed some, or a lot, this year. Or the last twelve months or so. But I don't think I have. I've just let myself be open. And that is not a bad thing. I know I have friends who think that I've changed. Maybe even changed into something less good than before. I say shame on you! Just because it's not a common thing in your world, it's not a bad thing.

The only thing in life, that scares me more than violence is ignorance and closed up minds. If you can't respect someone, that you care about, enough to let them explore life itself, then your mind is pretty closed up. And you don't deserve my respect.

I'm tired of being Mr Nice guy. I know I can't satisfy everyone. Believe me. I'm trying to. But I'm trying to find out who I am. And that is something that might go on for the rest of my life. I won't stay in that boring old box. I'm living outside the box.


I know that this might be a some what secretive blog entry. And I'm sorry about that. Maybe I'll tell you more about myself someday, when I've figured it all out. For now. This is what you get.

Temanovell: Blomrabatten.

Han torkade svetten ur pannan med den smustiga arbetshandsken. Rosenbuskarna var färdigplanterade. Tio buskar på vardera sida om huset. Fem olika färger, i samma ordning. Röda, gula, orangea, rosa och vita. Kunden hade varit väldigt specifik. Vita i mitten och de röda längst ut. Exakt femtio cemtimeter mellan varje buske, inte mer, inte mindre. Det fick dessutom bara vara 10 buskar på varje sida om huset. Han hade dock inte räknat med att det skulle vara årets varmaste dag när han skulle plantera 38 stycken rosenbuskar. Trappan till ingången fick vara kvar, så inga vita rosenbuskar där inte. Istället hade en vit matta får pryda trappan. För symetrin. Det här var trots allt inte bara ett jobb för honom, han älskade det. Varje planta eller buske han satte i jorden var som att varsamt smeka en älskares hud, till orgasm. Men nu var han färdig och med tanke på hur välbetalt det här jobbet hade varit, så hade han råd att ta lite semester. En veckas ledighet väntade. Han, stugan vid havet och hans älskade chihuachua. De skulle åka redan ikväll. Väskan stod packad i hallen och Doggi, som hunden hette, väntade ivrigt på att bli hämtad, hemma hos hans syster.

Han knackade på ytterdörren av ek och väntade på att bli insläppt. Han var angelägen på att få komma iväg på semester och skylle bara berätta för ägaren att han var klar med trädgården. Ägarna verkade vara lata idag eller så var de på ovanvåningens terass. Han ringde på ringklockan samtidigt som han knackade på dörren igen. Han hörde klockan ringa ljudligt innefrån huset. Nu måste de ha hört honom. Han väntade i några minuter men rastlösheten tog över och han ringde på igen och lät knappen vara intryckt i en evighet. Ingen kom och öppnade. Han plockade fram mobilen och ringde in till huset, han hörde signalerna gå fram samtidigt som det ringde inne i huset. Inget svar. Konstigt tänkte han. De sa ju att de skulle vara hemma hela dagen och dessutom stod deras bilar parkerade på garageuppfarten, framför hans skåpbil. Eller kanske bakom. Oavsett så kunde de inte köra iväg eftersom hans bil stod i vägen. Han testade att ringa på deras mobiler, men inget svar där heller. Nu började han bli irriterad, han ville ju komma iväg på sin semester. Han la handen på dörrhandtaget och till hans förvåning var det olåst. Han öppnade dörren och blev stående i dörröppningen.
I hallen låg hela familjen, indränkta i blod.

One night stand?

Hon stängde ögonen lika snabbt som hon öppnat dom. Bakishuvudvärken hann komma, trots att hon knappt hann öppna ögonen. Någon annan rörde sig bredvid henne och hon stelnade till. Någon smekte hennes mage en kort sekund och lät sedan handen bli liggande. Hon låg alldeles, alldeles stilla och försökte andas lugnt. Hon försökte minnas gårdagen, försökte minnas vem som låg bredvid, vem som höll om henne. Vem var det som andades lugnt och tryggt alldeles intill henne. Hon började må illa och försökte ta djupa andetag utan att väcka personen bredvid. Hon vågade inte öppna ögonen, kanske mest för att hålla huvudvärken inom kontroll men också för att slippa få veta vem fan hon knullat med under natten. För det visste hon att dom hade gjort. Eller ja, hon kände det i hela kroppen, smärtan och utmattningen av alldeles för många orgasmer. Vem det än var som låg bredvid, så visste den iallafall vad och hur den gjorde med henne.

Personen bredvid kastade sig plötsligt på rygg och hon vågade äntligen andas lite mer normalt. Hon vågade till och med ta en snabbtitt av vem hon knullat. Håret var blont och kortklippt, säkert i någon modern frisyr, nu var det knullrufsigt, lite mörkare i hårbottnen, sommarblekt i övrigt. Täcket hade glidit ner till höften och bröstkorgen var platt och lätt hårig. Lusten att lägga huvudet på bröstkorgen var stor och hon ville inget hellre än att låta fingrarna smeka de mjuka kroppshåren. Hon blundade igen. Det kändes som att hon skulle spy och hon ville inte behöva kasta sig över honom bara för att inte hinna till toan och försöka spy ljudlöst i köket. Varför hamnade hon alltid innerst? Hon behövde möblera om sovrummet, placera sänger i mitten eller något. Alternativt sluta festa så hårt och dricka så mycket alkohol. Hon skrattade högt för sig själv innan hon kom på att hon inte var ensam i sängen. Jag möblerar om senare idag tänkte hon för sig själv. Godmorgon sa en ljus pojkröset från kudden bredvid. Hon blev lite rädd och drog ett djupt andetag och svarade hej tillbaka såg in i några av de blåaste ögonen hon sett. Som vanligt blev hon dagen efter blyg. Jag måste få honom att gå, undrar vad som funkar som ursäkt en lördag, när jag inte ens vet vad klockan är. Den okända pojken avbröt hennes tankar genom att fråga efter toaletten och när hon förklarat att den låg i hallen, chockade han henne genom att pussa henne på munnen och sen kasta av sig täcket. Till hennes förvåning var han inte naken utan hade fortfarande sina jeans på sig. När han lämnat rummet lyfte hon täcket och jo, hon var naken. Vi kanske inte hade sex, tänkte hon innan hon insåg att det här kanske var det enda tillfället hon skulle få, för att hinna klä på sig och inte fastna i sängen med den okända, påklädda främligen, som lät som en tonårspojke. Hon undrade hur ung han egentligen var samtidigt som hon hittade ett par redan mjukisbyxor som hon slängde på sig tillsammans med en urtvättad Nick Carter-tröja. Hon hoppades att pojken skulle tycka att hon var lika osexig och motbjudande som hon kände sig.
När han kom ut från badrummet hade hon inte bara hunnit riva ur gårdagens sängkläder utan även startat kaffebryggaren och doften av nybryggt kaffe fick hennes huvudvärk att försvinna en aning. Hon försökte säga åt honom att hon behövde åka snart men hon hann inte säga mer än några ord innan hans mjuka läppar kysste henne hungrigt. Han tryckte upp henne mot väggen och hon stönade till. Han smekte av henne tröjan och hans händer var överallt. Hon ville ha honom och hon stönade högt när han bet henne i bröstvårtan. Hans läppar brände mot hennes hud och hon visste att hon borde säga nej. Ett one night stand innebar inget morgonligg. Plus att hon faktiskt behövde gå snart. Hon skulle hjälpa en kompis fixa inför förfesten ikväll. Hans hand smekte innanför hennes mjukisbyxor,  hon var kåt och våt och hands fingrar gled lätt in i henne. Med två fingrar inuti henne och tummen på klitoris, tog det inte många sekunder innan hon kom och skrek högt. Hade det inte varit hans arm runt henne så hade hennes ben inte kunnat bära henne. Kanske gillade hon morgonsex iallafall.

- Jag måste gå snart viskade hon fram mellan andetagen.

Hon såg besvikelsen i hans ögon när han drog handen ur hennes mjukisbyxor. Utan ett ljud gick han in i sovrummet och kom ut därifrån, fullt påklädd. Han gick ut i hallen och tog på sig sina converse. Med handen på dörrhandtaget vände han sig om och log.
Hon stod fortfarande lutad mot väggen och var tacksam för det stöd hon fick så att hon fortfarande kunde stå upp. Hela hennes kropp skakade fortfarande efter orgasmen. Han släppte handtaget och gick fram till henne, la sin hand mot hennes kind och kysste henne mjukt. Han såg henne i ögonenn och berättade att hans nummer stod på badrumsspegeln och plötsligt var han ute ur lägenheten. Allt som fanns kvar var en brännande känsla mot hennes läppar och hon gav efter för svagheten i benen och gled ner längst med väggen tills hon kände golvets trygga omfamning. Hon skakade av kåthet och hans smekningar kändes fortfarande på hennes nakna överkropp.

Han småskuttade ner för trapporna och det faktum att han inte visste var i stan han befann sig, bekom honom inte. Han var mest lycklig. Lycklig för att han träffat någon på krogen, för att han vågat gå fram till henne. Lycklig för att han passerat. Lycklig för att hon aldrig anat att han inte hade någon kuk...

I wanted to write and asked for a theme: Jealousy

The sad lovesong was all over him. Suffercaiting him. He was gasping for air but he couldn't turn it off, he didn't had it in him. The words hit him like arrows, right in the middle of his heart. Every word was like a minor heartattack. The wooden floor was as cold as the few snowflakes that floated in through the open window. The white curtains fluttered in the wind. He roled over and placed himself under the window, to let the snowflakes melt on his naked body. He noticed some stains on the curtains and tried to focus on them instead of the pain he felt. The cold snow, wind and floor made him shake and he could only guess that his lips were blue. The lovesong started over and he could hear the pain in the singers voice. Almost as hurtfull as he felt himself. He looked over at the bed but all he could see was the relaxed arm hanging out from the bed. The hand of his lover. The hand who just hours ago had stroked his bare skin. The hand who had mad him come like he never had come before. The hand who wore his ring. The ring with only two words inscripted. Till death.
The curtains fluttered over his head. The stains looked bigger this time. He had to wash them. With the stains in focus he tried to stand up but the icecold wind had done a good job, his body was too stiff. He grabbed the curtains and pulled them down and used them as a blancet. With the small wormth from the curtains he succeeded to stand up. He folded the curtains and looked over the pale naked body on his bed. With a firm grip on the handle he pulled out the knife from the heart and wiped it against the already blood-stained sheets.He whispered to the body: You said I was the only one.He got dressed and walked out the room with the knife hidden in the curtains. In the doorway he turned around and faced his lover.

Till death darling. Till death.

It might be too much..

I have been coming out so many times that I've lost count, and I do not think that one should have to come out. I am 32 and I'm still getting to know myself. I'm still figuring out who I am.That's the beauty of meeting new people and getting new insights. Some things just takes time to settle and now, when I finally realized that I'm probably poly amorous  I lack the ability to handle it. No, that's not entirely true. I have no problem to handle it, it's the norms around me and the norms I've had imprinted in my head since the day I was born. I might be poly amorous but my mind is still thinking monogamous. And it doesn't help my cause. It's just making me more confused. Or just fucked up. Maybe I can compare it to gay people who don't want people to know and they act straight. I am poly and I like the theory about poly but my mind is mono-acting.

Seven years ago I figured out that I was monogamous. Seven years ago. That's a long time. Why did I suddenly start to change? The last couple of month, or maybe even six month ago this has been an issue of mine. Haven't really talk about it with anyone, haven't really dealt with it on m own. Maybe it's time. Maybe it's not. I don't know. Maybe I'll just do what I usually do. Go with the flow. It has work for 32 years, so why not now?

I really don't know if I should write about this, maybe it's to early, since I haven't quite figured it out on my own. But maybe this is the way. But this thing is a mountain I have to climb, that I have to beat. And I start now.


There is so much more about me, that I just realized, and it's really new to me, and I'm kind of afraid to even google about it. Cause it might start something I'm really not ready for. Or maybe I'll just figure out another side of myself. But I think I'll just leave it at this point, for you to be curious and for me to be mysterious.

Speaking of mysterious, I've told you about my secret? That thing that not to many people knows about. I'm kind of dealing with that too. I don't want it to be a secret, but I don't want to tell people about it either. If they don't need to know. But it's troubling me that I have to keep it a secret because it's not a secret. But when I tell people, I tend to be nothing else than that. And I am so much more. That thing is just something that made me who I am, or a part of who I am. Oh, I don't know.

This is why I always should have a schedule that is full! No time to think, because this is where I end up when I have time to think and feel. I write and I reveal too much of myself and my thoughts. Good thing I only write about myself and not others ^^
But I'm gonna stop now. This time that is. I might be back, if I don't stop myself. Like getting drunk or something

Just another love story!

I thought I'd write a love story. Not one of those with happy endings neither one with a bad ending. Just a regular love story. A love story that can tell the world what  love is. A love story that shows how I feel. Feel about you, feel about love.

Before I start I think I have to tell you what love is. Or what it's not. I think it's hard to write it down, but I'll give it a try. Love is when you smile with all your heart when you think of someone. Love is when you don't want this person to fell bad or sad about anything. Love is when you can be yourself with someone. When you can cry in front of a person without feeling like a loser. To love someone is to share laughter, and laugh forever about something without knowing why. Love is when you are longing for someone even if it's just minutes since you saw each other. Love is to be interested in someones feelgood and their opinions. To love is when you just wanna give love. Love is when you just want to share. Share laughter, tears, food, hugs, movies and time together.

Now you know what love is. Maybe it's time to write that love story. Oh wait, they don't know anything about you. Don't really know what to say, or write. There is so much to tell.

You are the air I breath. You are the blood in my veins. You are the ground I walk on. You are the bed I'm sleeping in. You are my heart beats. You are the songs I'm singing, the light I see and the sun on my skin. You are the soothing wind on a warm summers day. You are the pen I write with. You are the scent of a spring rain and the romance in a sunrise on a beach.
You are the reason I live. You are life.

Yes, you read it. You saw it.
I love life.

Life itself is my love story. The story is about all of you, everyone I've ever met. And the love is everything I've ever felt for you.
Some people you only love for a short time of your life and some people you only me in preparation so you are able to love someone else even more and even longer. Some people are the love story in your love story. Some people are always there. Keep loving them even if they disappear. There was a meaning for it to happen. Another story. Another love.

If you find love, cherish it.
If you find love, keep it.
If you find love, love it.

The only think I can do is to be honest..

I see the sun rise above the morning silence thru the train window and I'm trying to understand the last weeks rollercoster of feelings. The none-sleeping part, the how I met you-thing, Stockholm Pride-orgie of people and stuff to do.The beauty in your eyes and the way I feel when you smile. My mental breakdown and how you realize that your roomies means more to you than you knew. Recent made friends that understand you deep down and those that doesn't deserve your attention, at all.

Recent discoveries of your own. Thing's I didn't knew about myself. Thing's I thought I was done with. Thing's I thought never change.Thing's that seven years ago was not thinkable. Thing's that confuse me like, thing's that make' s me feel like I don't know who I am and still, I'm very sure of who I am. The new found confident but still feeling shy.. The success and the failure of stand up. Anxiety whether coming out or not. And the anxiety when I do.

The love I feel for the small things in life. The blue sky above, the sunlight on my skin, the Pride Parade that gives hope for a better future, the purr from my cat when he is all cuddling up beside me.The fact that I have friends. Getting a random hug from someone I know. Love that I can have pink nails even if Pride is over and that I can be who I am because all of you that didn't settle for anything. And that I can have a mental breakdown and no one thinks I'm weak. (I just have to understand that myself)

The music in my ears are telling me that the show must go on. And that is how life goes on. Never ending story. Some days I even feel good about my self, without someone telling me. You say I am, I say progress. It took me 32 years to get where I am at the moment.

The sun is till rising and makes the Swedish countryside look even more beautiful, and I can do nothing than feeling lucky and smile. I'm amazed to experience a life with such amazing friends.