Varför jag kallar mig själv bög?

Med en alkoholfri öl på bordet, ett kexchokladkex bredvid i soffan och en oerhört gosig katt på andra sidan så är det dags. Varför kallar jag mig själv bög när jag så uppenbarligen inte är det?

Egentligen skulle jag vilja svara: vet inte. Men jag vet ju. Att svara att jag inte vet är lathet. Lite som att beroende på vem som frågar om min sexuella läggning, så svarar jag faktiskt olika beroende på vem det är. Inte för att jag inte vet själv, utan för att jag ibland inte orkar förklara.

Jag kanske ska börja med att komma ut..

Jag är bög, men jag gillar människor.

Queer, tänker du.
Bi, tänker en annan.
Bestäm dig, tycker någon annan.

Ja, min sexuella identitet är queer, men det är inte den definition jag gärna vill använda. Nog för att jag gillar queer och tycker att det är fantastiskt. Men min definition av queer är inte detsamma som någon annans och således blir det inte samma.

Bi. Nej, verkligen inte. Bi betyder två. Alltså bisexuell = förmågan att bli kär i/attraherad av/tänd på både män och kvinnor. Nej, nej, nej och åter nej. Om jag hade trott på att det bara finns två kön, då hade jag kanske kunnat överväga att se mig själv som bi, men eftersom jag nu  tror att det finns mer än två kön, så stämmer inte det överens. Det är nu någon smart jäkel tänker: pansexuell. Förmågan att bli kär i/attraherad av/tända på alla. Nej, Jag har övervägt detta flera gånger och kommit fram till att så verkligen inte är fallet.

Bestämma mig? Jo men jag är snart 32 och har ingen aning om vem jag är, vad jag vill eller vad jag gillar?

 Nej men seriöst.. Det tog mig 30 år att hitta en definition som jag känner mig hemma i och det är:
Bög, men gillar människor.

Så varför använder jag ordet bög om mig själv, när jag uppenbarligen inte är det?
Jag använder mig av ordet bög, för att det är där jag känner mig hemma. Jag känner mig hemma i bögkulturen, jag känner mig bekväm i ordet bög och jag känner mig hemma i ordet bög.

Bög är ett ord som används för att beskriva en homosexuell person (oftast man).
Homosexuell man är en person som gillar killar.

Alltså, bög är en person(oftast man) som gillar killar.
Inte en person som bara gillar killar.



Fast samtidigt tycker jag att en inte ska behöva definera sig..

att örfila sitt eget samvete

Jag skrev en dikt om dig igår. Du kommer mest troligt aldrig att få se den, men det gör nog ingenting. Här sitter jag och lyssnar på Gyllene Tider i en slags ensamhet. Ditt leende flashar förbi lite då och då. Det är nästan som att du är här. Som att du sprang runt i lägenheten, eller kvarteret och dök upp som fågeln i Kalle Anka-sketchen på julafton.

Jag skulle vilja skriva en dikt om dig också, men det är så mycket som händer inom mig varje gång jag träffar dig, så jag hinner inte känna efter. Jag skulle kunna skriva om hur mitt hjärta bultar när våra ögon möts eller hur jag nästan tappar andan när du ler. Jag skulle kunna nämna att jag känner mig som ett barn på julafton när du är nära. Någonstans känns det dock som om det redan har skrivits. Det som jag skriver om dig måste vara precis som du. Nytt, spännande och vackert.

Jag loggar in på Grindr. Appen där du hittar bögar som är i närheten. Jag sitter här och skriver om vackra människor och är småkär. Mobilen vibrerar då killar jag pratat med förut, skriver igen. De är småkåta. Det är bara då de skriver. Jag blir så trött. Det gäller att ha rätt profilbild av sig själv också. Annars skriver ingen. Det är bra om en ser lite kåt ut på bilden, då skriver fler. Fast de är alltid småkåta. Vad hände med: hej, hur är läget? Låt oss ta en fika? Nu är det: hej, kåt?  Är folk så jävla lata?

Varför jag hänger på Grindr kan en ju undra. Jag skulle gissa på att jag faktiskt försöker döva mitt samvete. Jag är bögen som inte bara blir kär i killar. Men då är du inte bög, tänker du. Håll käften tänker jag! Jag blir väl kär i vem jag vill, oavsett hur jag definerar mig, säger jag till mitt samvete innan jag ger det en örfil.

Nej, jag tycker inte att det är okej att slå någon. Däremot är det okej att ge sitt eget normativa samvete en imaginär örfil då och då. I'm here. Let's get queer.

Veckans tema: After work

Tanken var att de bara skulle ta en snabb after work. Men när han vaknad upp i en okänd säng morgonen därpå, visste han att det hade blivit lite mer än så. Det låg en naken arm runt hans midja. Han var själv naken. Han visste inte vem armen tillhörde och han kunde inte vända sig om eftersom han var fasthållen av armen. Han försökte titta runt i sovrummet för att kanske få en hint om vem han var hos, men rummet i sig var ganska opersonligt. Gardinerna var ikea-vita. Fönstret var putsat och stängt. Han kände bristen på frisk luft samtidigt som han försökte åla sig ur armen och värmen från täcket.

Han låg och svettades med någons arm runt midjan i minst en timme innan han kände att han fått nog. Han var tvungen att ta sig härifrån. Han gled över på rygg och låg still i några minuter för att försäkra sig att personen som höll armen om honom, inte vaknade. Nu kunde han äntligen ta sig en titt på personen han hade följt med hem. Hon var fantastiskt söt. Hennes bruna, axellånga hår låg över kudden, hennes läppar såg mjuka och inbjudande ut. Hon hade ljusa fräknar precis under ögonen. Han önskade att han visste vilken ögonfärg hon hade men han kom inte ihåg. Hennes bröst var knappt täckta av täcket, men han hade ett svagt minne av hur perfekta han hade tyckt att de var. Runda, mjuka. Ganska små med en hård bröstvårta. Helt perfekta. Han mindes hur hennes händer hade smekt hans hud och han rös av välbehag.

Det var inte första gången som det här hade hänt. Han brukade vakna upp hos okända människor efter blöta utekvällar. Så ofta att han hade funderat på att säga upp sin vindsvåning och hitta en minde lägenhet med sparsam möblering. Han var ju aldrig hemma. Han jobbade från tidig morgon till sen kväll och det blev alltid ett glas efter jobbet. Sova hemma, ensam, var ju tråkigt och inget han gärna gjorde. Men han ville ju inte vakna upp med samma person varje morgon. Han trodde att det skulle vara ännu värre.

Han tillät sig själv att lägga sin arm över hennes och lät fingrarna smeka den mjukaste hud han någonsin känt. Han var tvungen att motstå längtan att känna hennes läppar mot hans. Hon suckade lätt och det kändes som om hon kröp närmare. Hans hjärta slog fortare. Han övervägde att stanna kvar. Väcka henne. Kramas lite. Någonstans vibrerade en mobil, säkert hans egen. Han var säkert sen till jobbet. Han gled bort från värmen som hennes hud utstrålade och satte sig på sängkanten. Hans kläder var lämligt nog på golvet på den sida av sängen som han var på. Med vanan inne klädde han på sig tyst och snabbt och smet ut ur sovrummet. Han drog på sig sina skor, la handen på dörrhandtaget och blev stående.

Nattens äventyr flashade förbi framför ögonen på honom. Hur hud mot hud, läppar mot läppar och ångan mellan dom hade exploderat likt champangeflaskor under milleniumskiftet, när deras ögon mötts i samförstånd och livet hade fått en vändning.

Med handen på dörrhandtaget bestämde han sig..

Hon vaknade med en känsla av välbehag i kroppen. Hon visste att han inte låg kvar bredvid, hon hade vaknat till varje gång han hade rört sig. Doften av honom låg kvar i sängkläderna och hon övervägde att ligga kvar hela dagen. Hon mindes hur hans händer utforskat henne samtidigt som han förundrats över känslan av hur hennes händer smekt hans nakna hud. Känslan av att

bara vara nära.

Doften av honom blev för stark så hon klev upp ur sängen. På hallbordet låg en lapp.

"du är det vackraste jag träffat. du förändrar mig. jag är din, om du vill."

Ett försenat tema: En doft av vår

Det är i mitten på mars och klockan börjar närma sig kväll när jag tittar ut genom fönstret. Det snöar och blåser upp till storm. Ur mina högtalare ljuder Per Gessle med sina tidiga Gyllene Tider-hits och min högerfot håller takten utan att jag reagerar. Magen morrar av hunger. Än är det några timmar kvar tills det blir mat men den har ju iallafall fått choklad. Tröttheten faller över mig lika snabbt som natten utanför och trots mer än tjugofyra timmars snöoväder kan jag inte se en glädjande vindpust i misären.


Jag vägrar byta ut min skinnjacka till vinterjackan. Jag har redan gjort bytet i år. Skinnjackan är på och likaså conversen. Det kanske inte är det smartaste jag gjort i hela mitt liv. Men jag kan tro och hoppas att det kanske är lite varmt om jag inte har så tjocka kläder på mig. Om inte annat när jag är inomhus.

Ni vet att den var här. Den var här och den vände tillbaka. Snabbvisit. Men jag har känt vindpusten från våren. Den var här och snuddade vid min hud och smekte min själ och försvann lika fort som en dålig låt i Eurovision.. Jag kunde känna doften av sensomriga kvällar och lukten av en slocknad grill. Värmen från närheten av en soluppvärmd hud och sommargrönt mjukt gräs som kittlas under bara fötter.

Musiken förändras. Michael Jackson träder fram ur skuggorna och the man in the mirror är, om något tvetydig, den jag låter andra se.. Jag kisar mot min spegelbild i det mörka fönster. Jag försöker se skönheten som ska finnas där men allt jag hör är trumslagen från  Billie Jean och vinden som viner där utanför. I ensamheten.

Varför försvann du? Tog vi inte emot dig på bästa sätt? Visade vi inte vår uppskattning? Var det inte nog att vi klädde av oss alla kläder för din skull? Räckte det inte att vi slet våra arslen från sofforna och tog långa promenader i din icke uppvärmda söndagsförmiddag? Vad vill du ha? Jag offrar mig. Jag blir din slav. Bara du kommer tillbaka. Helst igår.


Danslusten spritter i benen till Black or White och blodet virvlar i mina ådror likt snöflingorna utanför. Jag slänger med håret trots att jag inte har något och det blir svårare att skriva när till och med axlarna dansar loss och håller takten genom att skaka upp och ner.

Varför lämnade du mig? Vi hade ju så mycket mer att ge tillsammans. Du gör mig vackrare precis som att jag höjer dig till skyarna och låtar andra förstå din skönhet.. Du gör mig hel..

Kom hem.
Vi längtar efter dig.
Jag längtar efter dig.
En doft av våren.

Att vara kär.

Kan man vara kär i någon man inte känner? Eller är jag bara kär i den bild jag har av personen? Tänk om min bild är en korrekt bild, är jag då kär i personen eller i den bild jag har? Om bilden jag har är fel, kan jag ändå vara kär i rätt person?

Frågorna är många och svaren är desto fler. Anledningen till frågorna är däremot färre. Jag är kär.

I vem undrar du? Ja, det undrar jag också. Okej, men egentligen inte. Jag vet vem som är "the target". Fast hon är inte ensam. Det finns flera honor, hanar & henar.. Fast mest är jag nog kär i tanken på att vara kär i någon av dessa få. Ärligt talat så är det nog bara två stycken. Som är på riktigt. Alltså, tanken av att vara kär i någon av dessa två, är inte skrämmande. Det som kan vara skrämmande, för andra, inte för mig. Det är det inte är killar/män. Oh, no.. You didn't?  Yes I did.

Trots orden schlagerbög stolt intatuerade på armen så är det för tillfället människor utan kuk som har fått mig på fall. Eller iallafall tanken på att vara lite kär i någon av dom skulle ju inte vara helt fel, eller? Jag skulle kunna skriva att jag känner mig ganska splittrat. Fast det skulle vara ljug, eller nej. Jag är inte splittrad för att det handlar om personer utan kuk. Jag är splittrad för att jag inte vet om jag vill vara kär.

Jag blir inte kär.  And now they are two.

Jag skulle vilja beskriva dessa två för er. Men jag är rädd att någon av er läser. Kanske båda. Kanske ingen. Jag vågar inte riskera.So far so good, och jag har två fina vänner. Det är en bra relation tänker jag. Även om jag kanske drömmer en aningen om lite till.


Jag känner ingen av er, egentligen. Men iallafall. När du ler och möter min blick... Och du, att vara nära känns som om jag hittat hem.

Men jag när nog bara kär, i att vara kär.

Förra veckans tema: Färjan

Har du åkt båt? 23-timmars kryssning? Det har jag. Med olika båtar och olika företag. Skillnaden är inte så stor. Bara åldersgränsen, priset på kryssningen, priserna ombord och mängden spyor i heltäckningsmattan. En skillnad till. Antal däckade nyss fyllda arton åringar.

Personligen föredrar jag den båt där det är 20års gräns. Det minskar iallafall på antalet spyor och på första gångs-fyllor, som jag mer än gärna klarar mig utan.

Jag skulle nog kunna kalla mig själv för någon slags kryssningsguru, då jag åkte på min första kryssning runt 2002 eller så, och har nog åkte en 30-40 stycken totalt. På den gamla goda tiden, då jag var lite yngre och orkade ganska mycket mer, så åkte jag mest på kryssningar för att se en viss artist eller ett band. Medan jag det senaste åren nog har åkt mer för kryssningens skull.

Jag skulle kunna skriva mer om kryssningar, men just nu är jag så trött att min hjärna inte riktigt hänger med på vad jag skriver. Dessutom faller mina ögon snart ihop och det gör det inte lättare att skriva. Det kan ni skriva upp. Ni kan också skriva upp att det inte blir någon novell av det här, utan bara en vanlig enkel text.

Det tredje ni ska skriva upp, är att på söndag så kan man, om man är snäll, se mig köra stand-up. Det ni. Antingen frågar ni när, var och hur. Ellerså hittar det på facebook. Så enkelt. Så lätt. Så kul.

Jag måste ge mig själv lite beröm.

Ni vet när man träffar nya människor. Man träffar dom lite då och då, några gånger. Sen blir man facebook-vänner och så är alltid färdigt. Man springer på varandra lite mer sällan, man chattar inte på facebook. Har man tur så gllar någon ens status. Man kan också göra som jag. Om//när jag träfat på en människa jag finner intressant, och har kommit till punkten: facebookvän, så frågar jag om det inte är dags att ses. Att få ett nej, är ju kanske det en är mest rädd för. Men so far, so good. Jag börjar kanske också tänka, att om någon är facebookvän med mig, så kanske dom inte hatar mig. Eller?

hemmasnickrade ordspråk

det är inte du som förändrar människan,
det är människan som förändras när den träffar dig

ett paradoxalt yin&yang

Jag måste få berätta om en person som jag nyligen träffat, eller nyligen och nyligen. I höstas fick jag äran att träffa denna eminenta person. Jag känner inte henne direkt. Men om vi sågs av en slump på stan, så skulle vi givetvis göra mer än att nicka hej åt varandra.Att skriva om henne, är kanske inget jag egentligen måste göra, men jag tycker att det är synd att inte resten av världen får ta del av denna fantastiska person.

Här sitter jag på ett café på centralstationen i stockholm. Samma café som jag spenderade 4 ½ år av mitt liv på, genom att göra stans bästa latte. Caféet där jag kan varenda millimeter utantill, där jag vet var det drar minst kalluft, var elkontakterna finns och var det är skönast att sitta under en längre stund. Jag vet också vem i personalen jag litar tillräckligt mycket på för att de ska få göra min latte eller om det är så att jag själv måste gå in och göra den. Det blir oftast dit sistanämnda, men det är för att ingen vågar göra mitt kaffe.

På tal om kaffe, så dricker hon inte kaffe. Det är ganska spännande att jag finner en människa, en stjärna, som inte gillar kaffe, när jag själv är en wannabe-kaffeguru.Men jag skulle vilja beskriva henne för dig men hittar inga ord som är rättvisa. Jag menar, hennes utstrålning är som en discokula i skimrande regnbågs-spotlights. Hon har ett sätt att prata som påminner om vårtidigt fågelkvitter. Ett leende likt en busig femåring som hittat på spjuveraktigt hyss.Med insikt om livet levererar hon punchline efter punchline och får mig att framstå som en amatör med dålig humor.

Jag försöker förstå hur hon kan vända min värd upp och ner. Hur hon får mig att känna mig äcklad samtidigt som jag avgudar henne och tycker att hon är fullkomligt vacker.. Allt jag tänker i hennes närhet är wow men på samma gång förstår jag inget. Hon är en motsats fast endå inte. Vi är som yin och yang men mittendelen.

Hennes sätt att tänka och sätta ord på saker innan hon yttrar sig. Hennes eftertänksamhet gör mig förundrad samtidigt som hon är otroligt kvicktänkt och får mig att fnittra likt en skolpojke från 60talet. När hennes stora rådjursögon nyfiket ser på mig medan jag låter mitt hjärta prata fritt glimtar de till precis innan hon säger något vitsigt. Än en gång får hon mig att skratta.


Mitt hjärta överlumpar mig men den här gången faller jag inte för frestelsen. Nej, den här gången är det jag som framkallar skratten.

Förra veckans novell: I ambulansen

Jag gick där på stranden och lät det ljumna havsvattnet skölja över mina bara fötter. Jag såg solen gå ner i horisonten medan den varma luften fick svettpärlorna att ligga sexigt på min nakna bröstkorg. Jag hade nyss avslutet en fantastisk tre-rätters middag alldeles ensam. Det var en skön upplevelse att åka på en kärlekssemester med mig själv. Jag kunde göra precis det jag kände för, just den sekunden. Som nu. Jag tog några springsteg och kastade mig i det varma, salta vattnet. Tog några simtag och bröt vattenytan likt en delfin när jag ställde mig upp i det meterdjupa turkosgröna vattnet. Jag skakade vattnet ur håret samtidigt som jag gick upp på stranden och fortsatte min promenad i den mjuka, vita, varma sanden.

Tidigare under dagen hade himlen öppnat sig och det hade regnat stora droppar under ett par långa timmar. Med min tur så hade de varit just under de timmar som jag bokat en spa-behandling. Så medan jag låg i ett lerbad och när jag fick massage så föll regnet. När min kropp var mjuk och mina muskler nästintill oanvändbara lyckades jag komma ut precis när solen tittat fram igen. Doften av nyfallit regn blandat med strålande sol fick mig att ta ett djupt andetag och bara stanna upp. Det här ville jag minnas med hela min själ.

Jag hade lämnat alla tekniska prylar hemma. Dator, iPad, mp3spelaren. Mobilen hade jag med mig. Men den låg fortfarande nerpackad i resväskan och den var avstängd. Jag behövde vara ensam.

Promenaden på stranden, som var en av många gånger, gjorde mig gott. Den gav mig tid att tänka.  Den gav mig tid att se och känna efter. Livet hade ändrats tvärt precis innan jag åkt ner till paradiseön. Jag hade försökt förtränga hela händelseförloppet av min mammas bortgång, men smärtan i bröstet kom hela tiden tillbaka. Som om någon stod och slog mig i bröstkorgen hela tiden.

Plötsligt låg jag med huvudet i sanden. Med mina egna tankar i huvudet hade jag glömt bort att titta efter var jag gick och hade snubblat på en uppspolad gammal trästock. Smärtan i bröstkorgen ökade medan jag log i sanden. Jag rullade över på rygg men smärtan blev bara starkare. Det varma vattnet sköljde över mig och det kändes som om jag skulle kvävas. Trycket över bröstet ökade samtidigt som det varannan minut svepte varm luft över mig, från ingenstans.    

Plötsligt satte jag mig upp och panikandades ett djupt andetag och skrek utan att få fram ett ljud. Jag var i en ambulans.

200 gram

Jag vet inte när i mitt liv som det hände. Men någon gång mellan tjugo och trettio så började jag känna mig mer och mer dragen till människor av samma kön. Eller, samma och samma. Likadant. Eller, nej inte ens det. Människor av samma juridiska kön som mig själv. Fast det är nog också lite ljug, för det blev inte alltid så. Människor med kuk, eller iallafall människor som definierade sig som killar. Precis som jag. Fast det fanns ju såklart de som inte tillhörde den gruppen som fortfarande var intressanta. Inte så många kanske, men dom fanns. Vackra, kaxiga kvinnor med öppna hjärtan som fick mig att känna på samma sätt som en man med tredagars skäggstubb.

Men det var inte det vi skulle prata om. Eller det kanske det var? I det långa loppet alltså. Brukar alltid vara där jag slutar. Vid skäggstubben som raspar mot min hud när hans läppar nuddar min kind. Men inte den här gången, jag hade något annat i åtanke när jag började skriva. Det betyder visserligen inget, för det brukar aldrig gå som jag vill. Trots att det är jag som skriver. Galet kan tyckas. Men så är det.

Har du tänkt på titeln? Det har inte jag gjort egentligen. Men med tanke på förra stycket och titeln så tror du nog att det ska handla om en tvåhundragramskuk. Men du har fel. Eller?

Nu kollade jag på facebook istället för att skriva på den här texten. Det var verkligen dumt, för nu tappade jag bort mig helt och minns inte riktigt vad jag hade tänkt skriva. Det är nästan som att börja om på ny kula. Förutom att jag faktiskt kan läsa vad jag har skrivit. Även om jag inte gör det.
Jag vet inte riktigt när i mitt liv som jag blev intresserad av killar. Kanske har jag alltid varit det. Kanske är jag det bara ibland. Kanske är jag inte det alls, egentligen. Det kanske bara är en fas. En fas i mitt liv som inte har någon början och inget slut.

Jag vet inte när i mitt liv som det hände men någongång mellan tjugo och trettio så började jag bli kär i killar. Du kanske tycker att det är olämligt eller äckligt. Men det gör inte mindre ont att få hjärtat krossat av en kille. Tro mig. Det går åt lika många chokladkakor, oavsett.

Nu var det han igen..

Jag tänkte att jag skulle berätta lite till om Honom. Ni kommer väl ihåg. Han med lite större H. Han som vet att han är sjukt snyggt! Vad han inte vet, det är att han är charmig. Så när hans blågröna ögon glittrar och han ler sådär vackert som bara han kan, det är då mina knän viker sig och hjärtat hoppar över minst ett slag.

Jag skulle vilja berätta hur det är när hans blågröna ögon fångar mina. Hur de glittrar till, så där fånigt som det bara gör på film. Jag skulle vilja att du fick se hans läppar när han ler, när de mjukt förändras till ett leende som kan förändra en dålig dag. Jag önskar att du också fick känna hur hans tredagarsstubb river mot din kind när han kramar om dig. Samtidigt som hans läppar pussar din kind och du har dina armar runt honom och skäggstubben raspar mot din hud så lägger du band på dig själv och låter hjärtat slå i samma takt som hans.

Det är en saga för god, för att vara sann.

I samma stund om du börjar slappna av i hans närhet så känner du smärtan och värmen av att han kallar dig "vännen"...