skrivandet.

Att inse att skrivlyckan innebär sömnlöshet. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Antingen sover jag, eller så skriver jag. Att se klockan passera 0200 en måndagnatt när jobbet kallar är kanske ingen bra grej. Men euforin av det, idag, tidigare skrivna håller mig vaken. Det är som alldeles för mycket koffein eller en bra fylla på redbull och vodka, eller som när man dansat sig svettig till alla ens favoritlåtar. På en och samma gång.

Hela grejen med att skriva är som ett lyckorus. Ni vet, när någon ställer en frågan: Vad skulle du aldrig leva utan? De flesta skulle säkert svara mat, eller kärlek. Nog för att jag känner att de båda sakerna är viktiga och en ganska väsentlig del i mitt liv, men jag skulle nog svara skrivandet, på den frågan. Att få möjligheten att skriva, att kunna uttrycka sig i skrift, men även i tal. Det är en gåva. En oändlig gåva som man ska ta vara på. En gåva som aldrig ska glömmas bort.

Jag minns när jag var yngre. När jag började skriva. Korta dikter, med rim. Barnsliga, dåligt skrivna noveller som aldrig blev så som jag önskade. Jag tittade på killen jag var kär i, beskrev honom i texten och gav honom ett annat namn och så såg jag till att han blev kär i personen som på något vis var jag. Sen så levde de lyckliga, i evigheten. Det var det. Jag minns också när jag var 18-19, och läste en dikt jag hade skrivit exakt ett år innan, på dagen. Det var då jag insåg att jag inte skrev, för att skriva bra. Jag skrev för att jag var min egen psykolog. Allt jag skrev var för att hantera alla mina känslor, allt det onda, allt hat jag kände och all kärlek som fanns. Att skriva blev min räddning. Jag vågade väldigt sällan visa några av mina dikter. De var mörka, djupa och handlade ofta om att inte orka mer, att vilja dö. Att försvinna från ytan. Jag ville inte att människor jag mötte skulle förstå hur dåligt jag nog egentligen mådde. Fast det visste jag inte då, jag skrev ju för att skriva. De få gånger jag lät någon vän läsa en dikt eller två, så var de noga utvalda för att inte avslöja något av det jag egentligen kände. Jag vågade aldrig.

När jag för första gången blev kär, sådär på riktigt, när man verkligen inte kan tänka på något annat, så blev skrivandet en annan grej. Då skrev jag för att kunna hantera de känslor jag hade, som inte var besvarade. Jag skrev också för att få uppmärksamhet. Se, se här, se så vackert jag skriver om dig. Titta här. Kontentan av varje text var: du är det vackraste jag vet. Jag älskar dig.
Idag är det egentligen bittert att jag nog inte har kvar några av de där texterna. Det hade varit intressant läsning. Eller kanske mest pinsamt. Jag har några noveller kvar, från när jag var yngre. Att läsa dom nu, är lite pinsamt. Inte för att jag skäms för dom, men mer för att jag tyckte att de var fantastiska, de var bra och de skulle göra underverk för världen, om de fick läsas av flera. Idag har jag svårt att förstå storheten i det. Men jag kanske också har varit ung och naiv en gång. Vem vet?

Här någonstans så började jag att skriva lite för att bara skriva, men fortfarande mest för att hantera alla mina känslor. Då träffade jag mitt nuvarande ex. Som också skrev. Det var första gången någon delade det här med mig. Som jag vågade dela med mig till. Vi kunde sitta uppe nätterna igenom och skicka texter till varandra. Om allt. Mina mörkaste dikter och texter skickade jag. Mitt ex blev inte skrämd utan uppmuntrade mig till att skriva mer. Men att börja må bra, och att inte vara rädd för att visa sina texter gjorde att jag inte behövde skriva. Det tog stopp. Nog för att jag kunde tvinga fram en text eller en dikt om jag verkligen, verkligen ansträngde mig. Eller när vi hade bråkat. Då skrev jag. Men det blev en spärr. Jag gick en kvällskurs på universitet, om att skriva och retorik. Jag blev tvungen att skriva. Min lärare var om något wierd, men fortfarande en fantastisk lärare, som såg potential i mina texter, i min retorik och i mitt skrivande. Men när kursen tog slut, så slutade jag skriva, igen.

Jag har alltid haft en lust, ett krav från mig själv att jag ska skriva. Det har ju också resulterat i att jag har skrivit. Även om jag haft perioder, då jag inte skrivit. Men mitt huvud producerar texter hela tiden. Jag har bara aldrig skrivit ner dom. För 3-4 år sen så hamnade jag i någon slags skrivkoma. Det är så jag brukar kalla den, men det mer korrekta orden är nog skriv-trance. Jag skrev varje vaken sekund. Med papper och penna. Det är så jag skriver bäst egentligen. Men texten bara kom. Det var som om pennan var fastlimmad i mina fingrar och om jag inte skrev, så skulle jag dö. Efter någon vecka, så tappade jag min skriv-trance och hade inte en aning om vad jag hade skrivit. Men jag läste och insåg att det var början på något bra. Lusten var tillbaka. Jag fortsatte skriva, dock medveten om vad jag skrev, och någon månad senare så hade jag ett tio-tal kapitel på min bok. Jag vet inte vad som hände, men en dag så fanns det inga ord att skriva. Så jag la boken på hyllan. De senaste två och halvt åren så har jag skrivit två till tre kapitel på boken. Men den ligger fortfarande och samlar damm.

Det senaste halvåret så har jag haft ganska mycket ångest över att jag inte har skrivit. Varken på boken eller så mycket annat. Allting stannade bara av, men lusten fanns där. Men jag hade aldrig någon ro till att skriva, eller någon bra plats. Jag skrev ett par dikter om året, tre- fyra stycken kanske. Men för en som producerar ett tiotal texter i huvudet varje dag, så är det verkligen inte mycket. Men nu har det hänt. Jag skriver. Jag skriver för att jag har lust, för att jag vill. För att jag har något inom mig som vill ut. Det handlar inte längre om terapi, eller att jag blir tvingad - vilket ger mig lust. Jag skriver. Jag skriver för att jag har något viktigt att berätta. Jag har fått en gåva. En gåva som gör att jag kan formulera mig i skrift. Jag kan skriva en text som berör, som får människor att känna. Det är min gåva. En gåva jag ska dela med världen. Världen måste få veta. Här är jag.
Här är min berättelse. Jag ger er min gåva. Jag är här,


och jag skriver...