Han stirrade ner i den tomma
papperskorgen och suckade djupt. Inga burkar att panta i den här heller.
Han hade gått runt i flera iskalla, mörka timmar och allt han hade i
sin säck var ett par ynka, burkar. Det kommer man inte långt med sa han
högt för sig själv och fortsatte mot nästa papperskorg. Det var
deceniets kallaste månad och hans trasiga converse var inte mycket
skydd mot den vita, iskalla snön. Den smutsiga, men fortfarande hela,
jeansjackan han bar höll honom varmare än den tshirt han hade under.
Hans tjocka, oklippta hår fungerade bra som mössa då han inte haft råd
att klippa sig det senaste året. Han gick över den, under vintern,
oanvända fotbollsplanen och bittrade över att det inte spelades några
matcher just nu. Det blev mycket pengar efter en match och hade man tur
så kunde man till och med hitta halvfulla chipspåsar. Bara för
att man är fattig så kan man ju få ha fredagsmys. Även om någon
annan öppnat och ätit upp halva innehållet. I den sista papperskorgen
vid fotbollsplanen vände lyckan och han hittade en halvliters colaflaska
som inte var uppdrucken. Han tömde glupskt ut innehållet genom att
halsa resterna och stoppade ner flaskan i den ekande tomma i säcken.
Egentligen ville han mest gå hem, krypa ner i soffan, bli varm och
kanske kolla på tvn. Även om den var liten, 12tums, så var det iallafall
lite sällskap när han låg i sin lilla, tomma etta på 18kvm. Allt han
ägde var ju tvn och en tvåsitssoffa, som han hittat i grovsoprummet. Tvn
hade han ställt på en upp och ner vänd läskback, för att slippa ha den
på golvet. Det var allt. Förutom filten han hade över sig de få timmar
han sov. Rädslan av att någon skulle komma och knacka på och kasta ut
honom på gatan var alltid överhängande. Fortfarande. Han skulle aldrig
glömma den natten, då han legat och sovit i sin egen säng, i nytvättad
pyjamas och strykta lakan, och hans far hade kommit in. Kastat en
ryggsäck på honom och bett honom dra åt helvete. Du har fem minuter på
dig.
Att vakna ur en dröm och förstå vad som händer när man bara är
tretton år är inte lätt. Han hade kastat på sig kläder över pyjamasen.
Packat ner nallebjörnen och kastat sig ner för trapporna och in i köket
och fyllt väskan med mat. Skor och jacka på och minuten senare hade han
stått på en ödslig trottoar, sömndrucken och med gråten i halsen.
Trots att det hade gått tio år, hade inte bilden av hans far
förvunnit. Inte heller styrkan i rösten som han hade använt. Den rädsla
han känt satt kvar likt en blodtörstig igel, precis vid hjärtat. En
konstant svaghet och smärta. Han örfilade sig själv på båda kinderna
för att slå bort minnesbilderna och smärtan. Kanske lika bra att gå hem.
Det verkade inte som om han skulle ha någon tur idag. Det var likadant
varje år, den här dagen. Inga pantburkar, alltid superkallt och alltid
mörkt. Typiskt dåligt sätt att fira sin födelsedag på.
Me likey!
ReplyDelete