beslutsångest

Jag hade bestämt mig. Jag hade tagit beslutet. Jag var färdig. I was done. Så kom det. Ny information. Nya känslor. Nyttigt. Kanske. Men jag hade ju bestämt mig och nu rivs allt upp. Jag måste besluta mig igen, och helst igår. Det är så mycket som spelar in, vilket såklart gör hela grejen ännu svårare. Att jag sen har lust och vill göra det, egentligen, gör ju inte saken lättare heller. Skulle helst av allt vilja prata med någon som varit i samma sits, även om jag inte tror att någon har befunnit sig exakt där någon gång förut. Så, jag har lust, jag vill och jag kan. Den stora frågan är om det är rätt. Dels har jag redan sagt nej, dels så kanske det är dags att säga hejdå.

Ett sista år kanske. Ett sista, och ett tionde. Det kanske vore perfekt, egentligen?

Mörker (veckans tema-novell)

Han stirrade ner i den tomma papperskorgen och suckade djupt. Inga burkar att panta i den här heller. Han hade gått runt i flera iskalla, mörka timmar och allt han hade i sin säck var ett par ynka, burkar. Det kommer man inte långt med sa han högt för sig själv och fortsatte mot nästa papperskorg. Det var deceniets kallaste månad och hans trasiga converse var inte mycket skydd mot den vita, iskalla snön. Den smutsiga, men fortfarande hela, jeansjackan han bar höll honom varmare än den tshirt han hade under. Hans tjocka, oklippta hår fungerade bra som mössa då han inte haft råd att klippa sig det senaste året. Han gick över den, under vintern, oanvända fotbollsplanen och bittrade över att det inte spelades några matcher just nu. Det blev mycket pengar efter en match och hade man tur så kunde man till och med hitta halvfulla chipspåsar. Bara för
att man är fattig så kan man ju få ha fredagsmys. Även om någon annan öppnat och ätit upp halva innehållet. I den sista papperskorgen vid fotbollsplanen vände lyckan och han hittade en halvliters colaflaska som inte var uppdrucken. Han tömde glupskt ut innehållet genom att halsa resterna och stoppade ner flaskan i den ekande tomma i säcken.

Egentligen ville han mest gå hem, krypa ner i soffan, bli varm och kanske kolla på tvn. Även om den var liten, 12tums, så var det iallafall lite sällskap när han låg i sin lilla, tomma etta på 18kvm. Allt han ägde var ju tvn och en tvåsitssoffa, som han hittat i grovsoprummet. Tvn hade han ställt på en upp och ner vänd läskback, för att slippa ha den på golvet. Det var allt. Förutom filten han hade över sig de få timmar han sov. Rädslan av att någon skulle komma och knacka på och kasta ut honom på gatan var alltid överhängande. Fortfarande. Han skulle aldrig glömma den natten, då han legat och sovit i sin egen säng, i nytvättad pyjamas och strykta lakan, och hans far hade kommit in. Kastat en ryggsäck på honom och bett honom dra åt helvete. Du har fem minuter på dig.

Att vakna ur en dröm och förstå vad som händer när man bara är tretton år är inte lätt. Han hade kastat på sig kläder över pyjamasen. Packat ner nallebjörnen och kastat sig ner för trapporna och in i köket och fyllt väskan med mat. Skor och jacka på och minuten senare hade han stått på en ödslig trottoar, sömndrucken och med gråten i halsen.

Trots att det hade gått tio år, hade inte bilden av hans far förvunnit. Inte heller styrkan i rösten som han hade använt. Den rädsla han känt satt kvar likt en blodtörstig igel, precis vid hjärtat. En konstant svaghet och smärta. Han örfilade sig själv på båda kinderna för att slå bort minnesbilderna och smärtan. Kanske lika bra att gå hem. Det verkade inte som om han skulle ha någon tur idag. Det var likadant varje år, den här dagen. Inga pantburkar, alltid superkallt och alltid mörkt. Typiskt dåligt sätt att fira sin födelsedag på.

Topp 5 - Svensk Schlager

Med några timmars försening, kommer här nu topp 5 listan.


Bubblare: Blond - Bara hon älskar mig, Lotta Engberg - Juliette & Jonathan, Nina & Kim - En gång för alla, Loreen - Euphoria

5.  Sanna Nielsen & Empty Room

4.  Peter Jöback & Hollow

3. Andreas Lundstedt & Driver dagg faller regn

2. Sarah Dawn Finer & I remember love

1. Friends & Lyssna till ditt hjärta

När musiken tar över.

Jag måste berätta en sak, som säkert kommer att få dig att tycka att jag är en aningens konstig. Men det står jag för. I mitt huvud, så är mitt liv en musikal. Tänk att ni går ensamma på en trottoar och bara väntar på att alla ska brista ut i samstämmig sång. Därefter så bryter ett dancebattle ut på övergångsstället och bilarnas motorljud håller takten. Att stå och vänta på tunnelbanan med musik i öronen och självkontrollen kräver allt av dig, för att du inte ska börja dansa till beatet som slår i takt med hjärtslagen. Magin när musiken du lyssnar på, spontant, passar in i ditt liv. Som när du åker uppåt i en rulltrappa och sången du hör är: "we're going up, up, up" eller när du är supersugen på att dansa och Whitney sjunger " I wanna dance with somebody".

Magin mellan musiken och texten. Samstämmigheten när texten säger precis det du länge tänkt att du vill skriva ner i en skön harmoni. Utan musik är livet outhärdligt, och jag kan lätt säga att poesin i en fantastisk låt ger mig lust att leva. Lust att le. 

Mitt liv är en musikal utan lyckligt slut.

White Lady

Do-day. Idag var alltså dagen för inlämning av första veckonovellen. Jag berättade ju tidigare i veckan om det som jag och Anna gör. Med tema och novellskrivning. Jag fick alltså temat: White Lady. Jag skrev ihop en novell på cirka 40 minuter medan jag fikade med en kompis idag. Osocialt och oplanerat tänker ni. Jag tänker att det alltid blir bäst under press. Iallafall oftast och för mig. Den novell jag lämnade till Anna var alltså ett första utkast och helt oarbetad. Jag själv är väldigt nöjd med detta utkast och det fick också mig att skriva på ett sätt som jag inte brukar. Ni får dömma själva. Här kommer novellen.

White Lady

Spegelbilden berättade alltid sanningen för mig. Spegelbilden sa allt. Jag såg skuggorna reflekteras från mitt böljade blonda hår. De naturliga lockarna föll över mina axlar när jag släppte ner det från hästsvansen. Min vita hy blänkte till i skenet från spotlighten som var välplacerad i högra hörnet av spegeln. Med puderborsten i högsta hugg svepte jag bort blänket och lät min vita hud bli ännu vitare. Bysten var upptryckt så högt det bara gick och klyftan lika djup som Grand Canyon.

Den gröna klänningen täckte precis bröstvårtorna och var fasttejpad med dubbelhäftande tejp, för att inte glida ner när jag dansade. Klänningen slutade precis under rumpan, som jag tränat extra mycket det senaste året. Hård som sten är den och du kan lätt få en femkrona att studsa minst två gånger i rad på den. Det gröna underverk jag hade på mig, dagen till ära, var handsydd speciellt till mig och om jag tog ett djupt andetag, skrek sömmarna högljutt nej. Mina solariebruna ben täcktes från mina knän och neråt av ett par vita pumps med en klack på 15 centimeter. Jag hade äntligen lärt mig att inte vingla när jag gick med klackarna och att gå ner i split hade varit en utmaning som hette duga.

Att klistra fast ögonfransarna tog numer inte längre tid än att kleta på lite läppstift, men gjorde med sådan finess att jag skulle kunna vara sminkös. Jag lät eyelinern smeka mina ögon och lät linjen sluta en bit utanför ögat, för effektens skull. Jag målade ögonfransarna ännu svartare och penslade på en havsgrön ögonskugga, som var som gjord för att matcha min kreation till klänning. Med en sista touch av rouge innan jag la på ett sista, tjockt lager av blodrött läppstift kände jag mig nöjd.

Jag ställde mig i mitten av rummet, efter att ha riktat om spotlighten, och medan jag bländades av ljuset lät jag spegeln säga sitt.

- Spegel, spegel på väggen där. Säg vem som vackrast i landet är.

Jag öppnade ögonen och stirrade in i min spegelbilds ögon. Det var jag. Jag var den vackraste i landet. I världen. Hela jag var perfekt. Jag tog den glittergröna sjalen från stolen jag suttit på och knöt sjalen runt halsen. Sådär. Perfektion.

Klumpen i magen hade jag glömt bort under tiden som jag sminkade mig. Nu var den tillbaka. Jag var så nervös att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag kunde lika gärna gå hem. Det var ingen som skulle applådera mig. De skulle bua ut mig. De skulle kasta sina drinkar på mig. Ölflaskor. Shotglas. Nej. Det går jag inte med på.

Jag skulle precis ta på mig min kappa när klubbägaren knackade på dörren. Hörru, är du redo? Skrek han från andra sidan logedörren. Du ska in om fem minuter.

Jag kände hur rösten svek mig, men fick fram ett svagt ja och hoppades på att klubbägaren skulle gå så att jag kunde gå. Gå härifrån. Byta namn. Byta land. Bli en annan person och aldrig sätta min fot i den här världen igen. Tydligen var det inte min lyckodag. Nyckeln sattes i låset och han kom in. Du är verkligen snygg sa han medan han synade mig från topp till tå. Han skulle nog få nackspärr snart, då min byst var högre upp än han var lång. Han såg mig aldrig i ögonen utan fäste blicken på min upptryckta byst och slickade sig om läpparna.

- De väntar på dig där ute. De längtar efter dig, berättade han med en röst som skrek kåthet.
- Okej, svarade jag. Ge mig en minut. Jag måste göra mig redo.

Han lämnade logen lika fort som han kommit och jag var ensam med min spegelbild. Jag tog en sista titt. Suckade djupt. You can do it. Nu kör vi.

Jag stängde dörren bakom mig och läste skylten med mitt namn en sista gång.

Dragqueen: White Lady

Copyright: Kim Nygren

Varför har jag nagellack?
För att det är snygg!

osagda ord. men du vet.

Jag låter din röst fylla mitt inre
det tomrum som du skapat
du ser på mig med kärleksfulla ögon
jag har gett upp

Ett slut och ett nytt

Jag tänker härmed göra det officiellt. Iallafall för dig som läser min blogg. I mars är det slut. Då lägger jag av. I mars kommer det att vara första gången, sen 2006, som jag är utan något som helst styrelseuppdrag. Jag kommer alltså att avgå från RFSL Stockholms styrelse, och jag kommer inte att ställa upp på något annat uppdrag. Punkt! Jag tänker däremot inte skriva ut varför här. Det kanske jag svarar på privat. Eller så gör jag det inte. Det är bara så, att det är dags nu. Verksamhetsåret som gått, har varit bra på många sätt och jag har fått träffa nya, fantastiska människor. Dessutom fick jag chansen att göra världen lite, lite bättre genom att samarbeta med dessa. Ny tankar och lärdomar har jag fått. Jag har också fått en helt annat, även den ny, insikt i mig själv.Vad jag vill. Vad jag kan. Vad jag uppskattar. Kanske kommer jag tillbaka någon dag. Kanske gör jag det inte.

Men efter den 16 mars, så kommer jag lägga mer fritid på att skriva, träffa nya människor på helt andra villkor än genom engagemang. Jag kommer dock inte avsluta mitt medlemsskap i RFSL. Det behöver ingen vara orolig för! Nu är det sagt. Det finns svart på vitt. Ingen återvändo. Punkt.


Jag måste bara skriva om denna fantastiska grej, som jag och min kära kombo Anna (http://beautifullife.se/) precis har börjat med. Varje torsdag, så ger vi den andra personen ett tema, sen har man tills på söndagen på sig att skriva en novell, på minst 1 a4-sida och max 2. Detta är, iallafall för mig, ett sätt att få skriva, få ha kul genom att skriva, få utvecklas och dessutom ett sätt för att inte landa i ett trygghetsfack när det kommer till skrivandet. Jag skriver gärna om liknande saker hela tiden. Samma teman, samman sorts huvudpersoner och känslor. Genom att få ett tema, så kan jag bli tvingad att skriva om något som jag aldrig skulle tänkt tanken att skriva om. Detta kommer att bli ett spännande inslag i vardagen. Som jag verkligen ser fram emot.
Veckans teman är: "Första gången" och "White Lady". Vem som har fått vad får ni kanske veta på söndag, om jag publicerar min novell.


Att skriva, är att våga. Ge av sin själ, sina känslor. Låt läsaren ta del av ditt inre.

//K

Närhet

Men lite härlig prestationsångest, så här klockan 2 på natten. Det är onekligen spexigt. Har skrivit så mycket de senaste dagarna och nätterna, att jag nu får lite ångest om jag inte kan producera en lika lång eller längre text som dagen innan. Ska jag satsa på kvantitet eller kvalitetet.  De flesta skulle nog säga att kvalitet är bättre än kvantitet. Men samtidigt så kan det ju vara bra att bara få ur sig en massa ord. Ordbajseri även kallat. Vilket i och för sig aldrig har varit min starka sida. Jag vill ju att varje ord ska ha betydelse, och att det inte ska vara en massa ord bara. Fast det har ju sina fördelar också. Kanske inte i en novell, om det inte finns krav på hur kort/lång den måste vara. Men nu var det inte det här jag hade tänkt skriva om idag. Det är lätt att glida in på fel spår ibland...

Tjipp och hej och välkomna till Hajk. Idag ska vi prata om ramar. Men inte vilka ramar som helst, utan kramar!

 Nej, men okej. Kanske inte på det sättet, men det var iallafall en referens till det tv-program som jag var publik på idag. Eller igår blir det ju, fast jag har inte sovit än, så det får bli idag. Nog om det. Så här är det: Jag älskar kramar. Det är nog det absolut bästa jag vet. En bra kram är så mycket. Det är närhet, både fysisk och psykisk närhet, det är kärlek, intimt, vänskapligt, känslomässigt och alldeles, alldeles underbart. Om det är en BRA kram. Men hur är en bra kram då? En bra kram är när båda, (eller fler) använder båda armarna, omfamnar hela personen. Där den som är längre, med fördel lägger armarna runt skulderbladen, och den kortare placerar armarna runt midjan. Sedan beroende på längdskillnaden placerar man kinden mot den andres kind, eller mot bröstkorg/huvud. Man bör alltså stå omslingrade. Jag tror att människor överlag tycker om att kramas, men att man egentligen inte riktigt vågar, för man vet ju inte om den andra personen vill/tycker om att kramas. Jag önskar att jag visste, för jag vill oftast kramas mer än jag gör. Jag vågar själv inte alltid ta steget till den där riktiga kramen. För jag känner kanske inte personen så bra, eller så vet jag bara inte hur den ställer sig till att kramas.
Detta kan leda till lite smått pinsamma situationer då båda två vill kramas, men eftersom man är lite osynkade så börjar den ena gå in i en kramposition och den andra i någonslags handslagshälsning. Då båda två mitt i det här, upptäcker hur den andre har reagerat så byter båda, och således så blir det en handslagskram. Det vill säga, när man skakar hand och dunkar den andra lite lätt i ryggen. Rykten säger att man ska dunka tre (3) gånger i den andres rygg för att det ska betyda: I'm not gay. Om detta är sant eller inte, vet jag ingenting om. Jag kan dock tycka att det är en väldigt töntig regel och brukar således varken dunka en, två eller tre gånger, utan placerar bara armen där, som om det var en riktig kram, fast då med bara en arm. Min tanke är att jag själv, ska gå in i en hälsning, som om jag ska kramas, och sen helt enkelt hoppas på att den andra personen också vill det. och på detta sätt, öka antalet kramar, iallafall som jag får.

I dagens läge, så har jag tyvärr inte träffat på allt för många människor, som faktiskt kan kramas. Sådär på riktigt. Det jag vet, är att när jag får krama på dessa fantastiska människor, så blir det en annan närhet än vid halvkramarna. Vilket resulterar i att jag nog längtar lite mer till dessa kramar, än till andra kramar. Kvantitet och kvalitet. Igen.

Om man har ont om personer i sin närhet, så kan djur hjälpa till på traven. Iallafall för att få någonslags närhet. Jag vet att det inte på långa vägar är samma sak. Men det är bättre än ingenting. Fördelen med ett djur, exempelvis en katt, då jag själv är ägare till en, så kan de känna av om man känner sig ensam och då komma och lägga sig, nära och gosa in sig. Vilket min katt är väldigt bra på. När jag behöver en kram, vilket händer lite då och då, så hoppar han upp och lägger sig nära och spinner, så som bara en kärleksfull katt kan.

Kontentan av mitt ordbajseri idag är iallafall som följer:

Kramas mera. En kram kan betyda så mycket mer än vad du tror. Kramas på riktigt. Kramas när du menar det.

//K

att finna ord

Den här energin jag känner, eller har. Det känns lite som att kroppen svävar. Inget är tungt. Jag flyter med. Att faktiskt kunna skriva gör mig så mycket lättare. Jag vet inte om jag kan säga att jag aldrig känt så här. Jag tror inte att jag har det. Vet inte riktigt hur jag ska kunna förklara det. Men som jag skrev, det är som att kroppen svävar, flyter igenom allt. Jag känner hur jag öppnar upp mig och släpper in. Jag får nya intryck av allting. För allting går att skriva om. Dessutom vill jag skrika ut till hela världen hur det känns. Jag vill att alla ska förstå hur bra det känns. Hur lättad jag är.

Idag lovade jag att jag skulle skriva varsin dikt till två fantastiska människor, som jag inte direkt känner. Det blir en intressant utmaning. Jag vet inte riktigt om de tror på att de kommer att få dikterna eller inte. Men jag brukar hålla vad jag lovar, och så även denna gång.

Jag vill bara sitta och skriva. Jag vill skriva mer. Låta fantasin ta över. Se fingrarna glöda. Känna kreativiteten brinna. Eufori. Jag vill utmana mig själv genom att skriva det som aldrig blvit skrivet förut. Det som är nerklottrat, vill jag skriva bättre. Jag vill visa er hur vacker världen är, om man bara tittar på den, på rätt sätt. Om man bara läser mellan raderna.  Jag vill att ni ska se, när ni blundar. Jag vill att ni ska höra, när ni glömt att lyssna. Jag vill att ni ska förstå. Förstå kärleken i en bokstav. Kärleken när två bokstäver blir tillsammans. Tre. Fyra. När dessa går ihop och bildar en mening. Som blir till flera. Till en helhet. Den kärleken vill jag att ni ska förstå.

Det är det som får mig att skriva. Kärlek. Kärleken till orden. Inter till grammatiken. Att få leka med en ordföljd, som ger en rytm istället för en grammatiskt, korrekt skriven text. Nog för att det har sin charm det också. Grammatik. Men för kreativitetens skull, så får grammatiken komma i andra hand. Eller kanske till och med tredje.

Språkpolisen undrar varför.

Jo. När jag skriver, så kommer oftast texten helt plötsligt. Jag formulerar sällan texten först och skriver ner den sen. Jag skriver den direkt. Detta gör att medan jag skriver på en mening, så börjar nästa ta form. Att då behöva tänka på en grammatik, som iofs oftast kommer av sig själv, hämmar min flöde. Grammatiken kollar jag när jag läser texten. Efteråt.
Det ska tilläggas dock att det finns vissa fel som jag gör. Hela tiden. Som borde vara straffbara. Som att skriva medanS. Detta fel är något som kommer av att jag gärna skriver talspråk.Vilket resulterar i att jag ofta missar det när jag läser igenom en text. Jag försöker nu tänka ut ett straff för att jag aldrig mer ska missa det. Eller helst av allt. Aldrig skriva så igen. Har du något tips, så tar jag gärna emot det.

En bra text återspeglar en känsla. Sällan är det orden i sig själva som betyder något. Det är helheten. Det är inte känslan jag har, när jag skriver, utan känslan du får, när du läser. Hemligheten är att alla ska kunna tolka en text olika. Även om det är samma text.

Jag skrev nyligen en kortnovell för att medverka i en tävling i tidningen Skriva. Jag lät ett par vänner läsa den. De få gemensamma nämnare bland dessa vänner är att de på något sätt gillar att skriva, och att de känner mig. Alla reagerade på mer eller mindre olika saker i texten, och analyserade också det oskrivna på alla möjliga sätt. Jag ansåg att jag hade täckt upp de flesta vinklar och vrår, och att tolkningsfrågan var fri, men begränsad. Jag hade fel. När du skriver. Tänk utanför boxen.
Tänk queert.

Om du nu tänker: varför ska jag tänka gay? Då bör du tänka om. Eller så behöver du googla på vad ordet queer betyder.


Jag låter hennes röst fylla mitt inre. Låter lugnet sprida sig.
Fingrarna vandrar vant över tangentbordet.
Bokstäverna hittar varandra, bildar ord, bildar mening
Inget blir lika vackert som hennes toner.
Jag låter hennes röst fylla mig.
Meningarna blir till känsla.


//K

skrivandet.

Att inse att skrivlyckan innebär sömnlöshet. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Antingen sover jag, eller så skriver jag. Att se klockan passera 0200 en måndagnatt när jobbet kallar är kanske ingen bra grej. Men euforin av det, idag, tidigare skrivna håller mig vaken. Det är som alldeles för mycket koffein eller en bra fylla på redbull och vodka, eller som när man dansat sig svettig till alla ens favoritlåtar. På en och samma gång.

Hela grejen med att skriva är som ett lyckorus. Ni vet, när någon ställer en frågan: Vad skulle du aldrig leva utan? De flesta skulle säkert svara mat, eller kärlek. Nog för att jag känner att de båda sakerna är viktiga och en ganska väsentlig del i mitt liv, men jag skulle nog svara skrivandet, på den frågan. Att få möjligheten att skriva, att kunna uttrycka sig i skrift, men även i tal. Det är en gåva. En oändlig gåva som man ska ta vara på. En gåva som aldrig ska glömmas bort.

Jag minns när jag var yngre. När jag började skriva. Korta dikter, med rim. Barnsliga, dåligt skrivna noveller som aldrig blev så som jag önskade. Jag tittade på killen jag var kär i, beskrev honom i texten och gav honom ett annat namn och så såg jag till att han blev kär i personen som på något vis var jag. Sen så levde de lyckliga, i evigheten. Det var det. Jag minns också när jag var 18-19, och läste en dikt jag hade skrivit exakt ett år innan, på dagen. Det var då jag insåg att jag inte skrev, för att skriva bra. Jag skrev för att jag var min egen psykolog. Allt jag skrev var för att hantera alla mina känslor, allt det onda, allt hat jag kände och all kärlek som fanns. Att skriva blev min räddning. Jag vågade väldigt sällan visa några av mina dikter. De var mörka, djupa och handlade ofta om att inte orka mer, att vilja dö. Att försvinna från ytan. Jag ville inte att människor jag mötte skulle förstå hur dåligt jag nog egentligen mådde. Fast det visste jag inte då, jag skrev ju för att skriva. De få gånger jag lät någon vän läsa en dikt eller två, så var de noga utvalda för att inte avslöja något av det jag egentligen kände. Jag vågade aldrig.

När jag för första gången blev kär, sådär på riktigt, när man verkligen inte kan tänka på något annat, så blev skrivandet en annan grej. Då skrev jag för att kunna hantera de känslor jag hade, som inte var besvarade. Jag skrev också för att få uppmärksamhet. Se, se här, se så vackert jag skriver om dig. Titta här. Kontentan av varje text var: du är det vackraste jag vet. Jag älskar dig.
Idag är det egentligen bittert att jag nog inte har kvar några av de där texterna. Det hade varit intressant läsning. Eller kanske mest pinsamt. Jag har några noveller kvar, från när jag var yngre. Att läsa dom nu, är lite pinsamt. Inte för att jag skäms för dom, men mer för att jag tyckte att de var fantastiska, de var bra och de skulle göra underverk för världen, om de fick läsas av flera. Idag har jag svårt att förstå storheten i det. Men jag kanske också har varit ung och naiv en gång. Vem vet?

Här någonstans så började jag att skriva lite för att bara skriva, men fortfarande mest för att hantera alla mina känslor. Då träffade jag mitt nuvarande ex. Som också skrev. Det var första gången någon delade det här med mig. Som jag vågade dela med mig till. Vi kunde sitta uppe nätterna igenom och skicka texter till varandra. Om allt. Mina mörkaste dikter och texter skickade jag. Mitt ex blev inte skrämd utan uppmuntrade mig till att skriva mer. Men att börja må bra, och att inte vara rädd för att visa sina texter gjorde att jag inte behövde skriva. Det tog stopp. Nog för att jag kunde tvinga fram en text eller en dikt om jag verkligen, verkligen ansträngde mig. Eller när vi hade bråkat. Då skrev jag. Men det blev en spärr. Jag gick en kvällskurs på universitet, om att skriva och retorik. Jag blev tvungen att skriva. Min lärare var om något wierd, men fortfarande en fantastisk lärare, som såg potential i mina texter, i min retorik och i mitt skrivande. Men när kursen tog slut, så slutade jag skriva, igen.

Jag har alltid haft en lust, ett krav från mig själv att jag ska skriva. Det har ju också resulterat i att jag har skrivit. Även om jag haft perioder, då jag inte skrivit. Men mitt huvud producerar texter hela tiden. Jag har bara aldrig skrivit ner dom. För 3-4 år sen så hamnade jag i någon slags skrivkoma. Det är så jag brukar kalla den, men det mer korrekta orden är nog skriv-trance. Jag skrev varje vaken sekund. Med papper och penna. Det är så jag skriver bäst egentligen. Men texten bara kom. Det var som om pennan var fastlimmad i mina fingrar och om jag inte skrev, så skulle jag dö. Efter någon vecka, så tappade jag min skriv-trance och hade inte en aning om vad jag hade skrivit. Men jag läste och insåg att det var början på något bra. Lusten var tillbaka. Jag fortsatte skriva, dock medveten om vad jag skrev, och någon månad senare så hade jag ett tio-tal kapitel på min bok. Jag vet inte vad som hände, men en dag så fanns det inga ord att skriva. Så jag la boken på hyllan. De senaste två och halvt åren så har jag skrivit två till tre kapitel på boken. Men den ligger fortfarande och samlar damm.

Det senaste halvåret så har jag haft ganska mycket ångest över att jag inte har skrivit. Varken på boken eller så mycket annat. Allting stannade bara av, men lusten fanns där. Men jag hade aldrig någon ro till att skriva, eller någon bra plats. Jag skrev ett par dikter om året, tre- fyra stycken kanske. Men för en som producerar ett tiotal texter i huvudet varje dag, så är det verkligen inte mycket. Men nu har det hänt. Jag skriver. Jag skriver för att jag har lust, för att jag vill. För att jag har något inom mig som vill ut. Det handlar inte längre om terapi, eller att jag blir tvingad - vilket ger mig lust. Jag skriver. Jag skriver för att jag har något viktigt att berätta. Jag har fått en gåva. En gåva som gör att jag kan formulera mig i skrift. Jag kan skriva en text som berör, som får människor att känna. Det är min gåva. En gåva jag ska dela med världen. Världen måste få veta. Här är jag.
Här är min berättelse. Jag ger er min gåva. Jag är här,


och jag skriver...

Cirkeln är sluten.

När du sjunger, då skriver jag. Jag återskapar kärleken i din röst. Jag lägger en bit av min själ i varje bokstav, så som du i varje andetag. Jag analyserar inte. Jag låter bara fingrarna spela över tangenterna så som ditt vibrato skapar en känsla. Jag sluter ögonen och låter kärleken forma orden, så som du skänker njutning i varje ton. Orden du ger är ingenting utan din röst, precis som att varje bokstav jag skriver är inget utan mening.

Du sjunger. Jag skriver.
Cirkeln är sluten.

Komplimanger ska aldrig hållas hemliga

Människor överlag blir oftast förvånade, men glada, när jag ger en komplimang. Många tror också att jag ger en komplimang för att få en tillbaka. Detta gäller speciellt när det är människor jag inte känner så bra. Nybekanta eller nyfunna vänner som inte har förstått eller lärt sig, att jag faktiskt ger komplimanger för att jag vill, för att jag tycker det jag säger, för att jag är ärlig.

Det finns två saker här i världen som aldrig ska hållas hemliga. Det är komplimanger och det är kärlek. Berätta för människorna runt omkring dig att du tycker om dom. Beröm deras tröja eller deras fina leende eller varför inte deras fantastiska ögon. Om inte annat så kommer den personen få en bra dag av att höra det.

Det blir dessutom en otrolig dominoeffekt av att ge komplimanger. Det är ungefär som att le mot en främling på stan, fast kanske lite mer intimare.

Hemligheten bakom en komplimang är att den ska vara ärlig. Säg inte bara en komplimang för att få den sagt. Vänta med att berätta vad du tycker tills du kan vara helt ärlig och mena varje ord. Det är då det kommer att betyda mest. Både för dig och för den du säger det till.

Kom ihåg att komplimanger inte bara berör utseende. Det är lätt att glömma bort att man kan smickra någon genom att berömma de för deras personlighet, snällhet eller för att de är en sådan underbar vän/partner.. Eller vad du nu har för relation till personen.

Det viktigaste är dock: Har du inget snällt att säga, så håll käften.
Detta gäller bara när det kommer till komplimanger. När det gäller orättvisor, då ska du aldrig hålla käften uan säga det du tycker. På momangen.

Man vet aldrig när det är för sent för en komplimang. Säg den medan du kan.

Komplimanger och kärlek ska aldrig hållas hemligt.

//K

Det är nu det börjar

På min högra underarm har jag alltså tatuerat in "Schlagerbög", det betyder inte att jag vet vem som vann 1975 eller att jag kan hela texten till Waterloo utantill. Det betyder att jag älskar schlager, och att jag inte är hetero. Det som inte står på min arm är att jag älskar att skriva. Kanske borde jag tatuera in det på min arm också. Klyscha tänker du. Det gör jag med.

Jag skriver, alltså finns jag.

Det är 2013. Året då jag börjar skriva på allvar, när jag tar tag i det där som får mitt hjärta att slå lite fortare. Det som får mitt blod att pulsera. Det som får mig hög. Hög på livet. Hög på känslan.
Känslan när en text bara flyter på. Känslan när en text blir sådär fantastisk som bara en bra text kan bli.

Om en vecka är det sista dagen för Tidningen Skrivas novelltävling med tema Offer. Jag tänker vara med där. Novellen är färdig och väldigt fantastisk. Det är sällan jag blir såhär nöjd. Men nu. Kanske är det för att jag har fått feedback från första början. Jag har lyssnat och jag har ändrat, men inte frångått mitt koncept eller min första tankegång. Jag har förstått. Spärren har släppt. Hoppas jag.

Det kommer märkas i bloggen om spärren har släppt. Även om jag inte skriver noveller eller dikter. Eller på min BOK. Så kanske jag kan skriva här. Bara för skrivandets skull. Det kommer du att märka. Huvudsaken är ju att man skriver. Det kanske är en klyscha, men den är sann.

//K