Att bära en hemlighet...

Jag har en hemlighet, som egentligen inte är en hemlighet. Men eftersom alla inte vet, och jag inte gärna berättar för nya vänner, så blir det en hemlighet. Det är klart att mina närmaste vet, och de som av olika anledningar, behöver veta och det är inte så att jag skäms. Det är bara det att livet blir oftast lite jobbigare när folk, som inte behöver, vet.

När andra människor inte vet, så riskerar jag i och för sig att bli sårad då med. Fast då blir det iallafall inte med flit, vilker jag kan ta.

Men när tårarna är nära, smärtan trycker genom bröstkorgen och andetagen är korta & snabba så är det svårt att veta om det är värt det.

När det känns som om du har ett rakblad som skär på insidan av ditt hjärta och tårarna bränner, tårar av blod, när lungorna fylls med tårar och blod men ingen förstår.  När vännerna ler och tycker att du ska dissa den som är elak mot dig och ger dig en kram, och den blodfyllda tomhet av ensamhet sköljs bort med hugget i hjärtat och oförståelse. När fullständig ärlighet blir lögn då du inte vågar berätta sanningen om dig själv.

Att hålla tillbaka tårarna så att ingen ska se även om det bränner som syra bakom ögonlocken, och andetagen är tunga och hjärtat slår så hårt att det känns som om det ska spränga bröstkorgen av smärta. En sådan smärta som om du har en bomb runt hjärtat, som när helst kan sprängas, när någon kommer för nära. Hemligheten som sprids som en nysprängd bomb och du blir helt ensam. När ingen förstår. För du har inte betrott dessa med hemligheten.

Smärtan av att hela kroppen skriker av en smärta som inte går att placera ut. En psykisk smärta som ingen kan se. En smärta som gör att du, just då, bara vill lägga dig ner i den iskalla snön, för att få känna något annat, än denna smärta som inte finns. Dessa rakblad som skär sönder dig inifrån

Att det finns en morgondag, det vet jag. Men först vill jag överleva den här...

Den hemlighet du bär, om vem du är, när livet glider isär, allt gör ont, nu och här!