Veckans tema: Ett ställe

Jag gick sakta, men säkert från platsen och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Det som hade hänt mig idag var inget jag önskade någon. Inte ens min värsta ovän. Hur jag skulle hantera händelsen var också helt oklart. Jag skulle kunna förtränga allt, glömma och gå vidare och hoppas på att det inte skulle påverka mitt liv på ett allt för dåligt sätt. Jag kunde också skrika ut min ångest i de djupaste skogar eller i det mörkaste vattem jag kände till. Eftersom jag var känd så kunde jag också skriva en bok om det och tjäna ännu mer pengar. Det var inget jag kände något behov av. Varken pengarna eller uppmärksamheten. Hade jag tur så var det säkert någon journalist som fick nys om händelsen och ville få ihop lite extra löpsedlar och därför vara min alldeles egna, privat och framför allt gratis psykolog. Men att få hela händelsen utpräntad på första sidorna i landets alla tidningar var inget som lockade. Det jag visste var att jag behövde hantera saken på ett sätt.

Jag tog mig till stationen och hoppade på första tåget som gick dit jag ville. Tågresan tog flera timmar, så jag sov hela resan. Det var det bästa jag kunde komma på att göra. Då kunde jag glömma bort världen en liten stund. Kanske kunde världen glömma bort mig lite också. Drömma kunde jag ju. När tåget väl hade stannat vid min slutdestination så var jag tvungen att hitta rätt buss, och hoppas på att den skulle gå snart. Sån tur hade jag inte. Jag fick stå i snö och minusgrader i en och en halvtimme. Mina snygga, men opraktiska sneakers var genomblöta och likaså mina rödvitrandiga strumpor. Jag hade tappat all känsel i tårna men jag brydde mig inte. Snart skulle jag vara där. När bussen äntligen kom så klevt jag stelt på och betalade. Chaffören såg mig inte men suckade högt. Jag satte mig allra längst bak för jag tänkte att det var varmast där. Om jag hade rätt visste jag inte. Hela jag var ljusblå av kyla. Efter tjugotvå minuter i värmen så var det dags att gå av och ut i snön. Jag klev ner för busstrappan och landade rakt i en halvmeter snö. Tur att mina fötter fortfarande var is.

Jag pulsade genom en halvmeters pudersnö i flertalet kilometer innan jag hade kommit fram. Ni vet den där gamla stenbron, där vattnet porlar genom två öppningar och när du går över bron så knastrar grusen och vinden ljuder lätt genom de nygröna trädkronorna och viskar mjukt ditt namn medan solens vårvarma strålar varsamt värmer din hud. Doften av iskallt porlande vatten mot de gråa hårda stenarna som påminner om alla de glåpord som har kastats på dig genom åren och likt stenarna så rinner de bara av dig.

Där var jag nu. På bron. Fast i flera decimeter snö. Is på vattnet, ingen sol som värmde och inget vatten som rann. Jag kände ögonlocken falla. Tröttheten hade landat i mig. Jag klättrade ner på högra sidan av bron, till avsatsen jag suttit på så många gånger och låtit vinden lätta mina tankar och doftat på sommaren. Jag satte mig i snön. Gäspade. Jag lät tyngden av tröttheten falla över mig, kröp ihop på avsatsen, lät snön omfamna mig och lämnade denna värld...