Jag har länge försökt förstå den här hetsen, över att man måste träffa någon. Alla dessa dejtingsidor, dejting-appar (som oftast bara handlar om att hitta någon att ha sex med), denna hysteri att hitta någon att gå hem från krogen med. Vad hände med att bara gå ut för att det är kul? Gå ut med vänner, dansa och ha roligt. Tolka inte mig fel nu, jag ser absolut inget fel i att man vill träffa någon eller bli tillsammans, men jag har svårt att förstå. Alla frågar alltid mig: "hur går det med kärleken", "träffat någon"? Mitt svar är alltid "nej, det har jag inte tid med". Det kanske inte är riktigt sant, för tid har man ju alltid, egentligen. Det är klart att det finns andra underliggande orsaker, som jag givetvis inte tänker skriva om här. Det får man veta om man känner mig. Man borde nog iofs känna till det redan, om man vet saker om mig..
Vad hände med ordspråk så som: "Själv är bäste dräng" eller "Ensam är stark". Det här monogama samhället där allt och alla hela tiden strävar efter att vara två. Vad är det för fel på att omge sig med fantastiska, fina vänner som man kan prata med om allt, eller klä sig i vilka kläder som helst inför. Jag känner ju spontant att jag hellre ringer en vän än håller på med dejting och att inte veta vad den där andra känner för mig.
Ja, jag vet. Jag låter som en gammal, ensam och bitter gubbe. Men det är jag inte. För mitt liv är fyllt med vänner. Som jag gillar. Där finns det definitivt inget monogamt tänkande heller. Ju fler, desto bättre.
No comments:
Post a Comment