Jag hade inget att skriva - bonustema

Tärningen är kastad

Jag hade bara tänkt gå en liten promenad runt kvarteret. Det var vår, nästan sommar. Fåglarna kvittrade dygnet runt medan solen värmde den nylagda asfalten. Gräset var nygrönt. Blommorna färglada och nyutslagna. Det var tidig kväll och doften av grillat spred sig runtom villorna. Min egen gräsmatta var kortklippt och sommargrön medan häcken var tätt och gav insynsskydd från de nyfikna grannarna. Min egen grill stod oanvänd med prislappen hängandes kvar precis som på utemöblerna i massivt ek. Tunga som fan, men snygga och passande. Den nygrävda brunnen, likt en vattenbrunn från en H.C Andersen-bok, stod snyggt mitt på gräsmattan och gjorde sitt bland avundsjuka grannar. När jag gick genom trädgården på den nylagda grusgången, knastrade gruset extra högt under mina promenadskor. Den vitmålade grinden gnisslade inte längre och jag stängde den tyst och gick ner för gatan. Husen längs gatan såg likadan ut, det enda som skiljde dom åt var färgen. Den nylagade asfalten fick det att kännas som jag studsade fram. Det kan ha varit mina promenadskor också, men jag gillade nylagd asfalt och kontrasten mot att något så hårt kunde få mig att studsa fram.

När villaområdet tog slut så gick jag in i skogen istället för att gå runt kvarteret. Det kändes som att skogen kallade mer än asfalten. I skogen var det kallt. Solen nådde inte igenom lövkronornas svajande och i skogen var det mörkt. Jag avvek från stigen ganska tidigt för att få kliva över stenar och fallna träd. Jag älskade doften från de ännu fallna bruna löven som täckte marken och jag drog fötterna genom löven för att få känna den unkna lukten. I den öppna dungen som jag kom till efter en kort promenad, var det öppen yta full med kvarliggande höstlöv. Mitt i fältet la jag mig ner i löven och gjorde en lövängel. Där blev jag liggande. Genom trädkronornas nygjorde gröna löv såg jag en blå himmel och strålar av vårsol.

Jag vaknade av att han stod lutad över mig med handen mot min hals. Verktyget i hans darrande hand var vasst, kallt och av stål. Jag höll andan.

Jag tror jag dör, så snygg han är.

Jag tänkte att jag skulle berättta för dig om honom. Om han med ett litet större H än andra. Han som får mig att le bara för att jag låter honom vandra i mina tankar. Han som verkar ha ett hjärta av guld och som ser dig. Han som ser alla människor.

När han ler, så stannar världen en kort, kort sekund och hans blåa ögon glittrar till. Ödmjukheten som ligger bakom leendet bygger en bild av hans själ. Han är vacker. Han är sexig. Han charmar mig, så att jag faller ner på knä. Han gör mig svag. Han doftar man.

En kort sekund blir till en evighet när han böjer sig framåt och hälsar med en riktigt kram. Hans tredagarsskägg river sexigt mot min kind samtidigt som han kindpussar och frågar om det är bra. Tanken som far genom huvudet är att allt är bra när du är nära, men det säger du inte. Evigheten är över och du kan bara längta tills nästa gång...

Veckans tema: Sandslottet

SANDSLOTTET

Han satt ihopkrupen i ett hörn i det mörka, kalla rummet. De tunna pyjamasbyxorna var fuktiga och luktade gammalt kiss. Den slitna gosebjörnen som nästan inte hade någon fyllning kvar, satt fastklämd mellan hans arm och bröstkorg. Det blonda håret var väldigt flottigt och stod åt alla håll som det bara var möjligt. Den en gång vita huden var numera grå av smuts och full med röda rivmärken. Kroppen var utmärglad och liknade mer ett skelett än en frisk 10-åring.

Det droppade en liten, liten regndroppe från takbjälken, han räknade till sju mellan varje droppe. På golvet, under droppandet så hade han ställt en sprucken gammal keramikkopp. På varje sjua hörde han ett tyst men djupt ”plopp”.

På svaga, darriga ben kröp han sakta fram till keramikkoppen och med benen i kors lät han det kalla regnvattnet skölja ner ångesten som var uppe och hälsade på. Det var flera dagar sen han hade fått något att äta. De kanske hade glömt bort honom. De kanske hade lämnat honom här. Han hade varit dum och förtjänade att vara utan mat.

Han vred hastigt huvudet mot dörren som ledde in till rummet. Någon var utanför. Någon puttade in en skål med gröt. På ostadiga ben gick han fram till skålen på knä. Med en vuxen människas förstånd lyfte han upp matskålen, bar den till det gamla uteplatsbordet i plast, satte sig på en stol och började äta. Gröten var smaklös, torr och påminde om sandkakorna han alltid hade gjort i sandlådan. Oätbara. Skillnaden på gröten och sandkakorna var att sandkakorna hade iallafall varit gjorda på kärlek. Även om gröten i stort sett var oätligt så var den uppäten lika snabbt. Det gjorde ju mindre ont i magen när det fanns mat i den.

Hon stod på andra sidan vägen och stirrade avundsjukt på den vita, stora villan med putsade fasadväggar och nytvättat tegeltak. Den nyklippta, klargröna gräsmattan med perfekta röda rosor välplacerade i varje hörn. Den klarblåa poolen som inte innehöll en enda bakterie. Den stora muren som dolde allt det fina.

Hon önskade att hon fick vara med. Hon skulle vara en prinsessa, mitt i det fina. Hon skulle stå på den klargröna gräsmattan, i en perfekt lövhög med höstbruna, stora och hela löv. Hon skulle kasta löven över sig, samtidigt som hon snurrade runt, runt, runt och runt. Lukten av höst skulle omfamna henne med kärlek.

Det hon inte såg, var den utmärglade, blonda tioåringen som skamset tittade ut från det lilla vindsfönstret. Det hon inte såg var de tårar som föll från hans kinder. Det hon inte såg, var hans ensamhet.

Veckans tema-novell: Presenten

Jag vaknade med ett ryck och satte mig upp i sängen. Doften av nybryggt kaffe omringade mig och slamret från köket förstörde den överraskning som väntade. Jag var aningen bakfull och behövde onekligen tömma blåsan snarast. Frågan var om jag skulle hinna, innan överraskningen. Jag kastade av mig täcket och smög försiktigt upp. Det gamla golvet brukade knirra och knarra något fruktansvärt, men med mina arton år så hade jag lärt mig var de svaga punkterna fanns. Jag öppnade dörren försiktigt och lyssnade på ljuden ifrån köket. Kaffet var tydligen inte färdigt, för det var det de väntade på. Jag tassade över hallgolvet och in på toaletten och lyckades smyga tillbaks till mitt rum innan jag hörde mina föräldrars tysta steg uppför den gamla trappan. Mina två yngre bröder var kanske inte lika tysta när de rusade upp för trappan, men jag hann kasta mig i sängen och dra täcket över huvudet innan dörren gnällde av att den öppnades alldeles för sakta. Med morgontrötta röster började min familj sjunga på ”ja, må han leva” och där och då är det väldigt uppenbart att vi inte tillhör Wahlgren-familjen, för ingen i min familj kan ta en ton rätt. Jag försökte vakna som om jag hade sovit när de kom in i rummet och vände mig sakta om och gnuggade sömnen ur ögonen och såg överraskad ut. Min småbröder kastade sig upp i sängen och bokstavligen hoppade på mig för att jag skulle vakna. Jag brottade ner dom och kramade om dom medan dom skrek grattis och våra föräldrar stod och skrattade åt oss. Mina småbröder var två söta tvillingar med blont hår och blåa ögonen och var det bästa i mina föräldrars liv. Det låter kanske hårt, och det var inget som mina föräldrar brukade säga till varken mig eller någon annan, men jag hade förstått. De hade försökt få barn i så många år och hade till slut gett upp och adopterat mig från Colombia. Kontrasten mellan mig och mina bröder var konstant. Dels var jag tretton år äldre och mörkhårig med bruna ögon. Dessutom var jag lätt brun och under sommarmånaderna blev jag ännu brunare, medan mina bröder bara brände sig eller blev röda. Men jag älskade dom lika mycket som dom älskade mig. Att mina föräldrar efter 25 års äktenskap och årtal de försökt skaffa barn faktiskt hade lyckats var nog den största gåva de hade kunnat få, och jag önskade dom inget annat än lycka. De älskade ju inte mig mindre. Det hade visat flera gånger om. Mina bröder avbröt mina tankar genom att skrika att jag måste öppna paketen. Jag log och tog tag i det paket som mina brmöder sträckte fram. Självklart skulle jag öppna deras först. Jag visste vad det var innan jag ens hade öppnat det. Men det är ju lite svårt att slå in en basketboll. Speciellt för två stycken femåringar.

Min pappa sträckte fram ett kuvert till mig samtidigt som han sa grattis och försökte krama om mig som var omringad av mina bröder och en basketboll. Det gick sådär. Jag hoppades att det var pengar i kuvertet eller en bil. Jag hade uppkörning inbokad nästa dag och hade inte önskat mig något annat än en bil. Jag slet upp kuvertet och hade alldeles för höga förhoppningar när jag enbart hittade en bussbiljett i kuvertet. På biljetten stod det en tid och buss, även vilken hållplats jag skulle gå av på. Jag försökte att inte se allt för besviken ut när jag tittade frågande på mina föräldrar. De förklarade att min present fanns någon annanstans och att jag var tvungen att åka dit för att få den. Jag tittade på biljetten, tiden och insåg att bussen skulle gå om en kvart. Jag hoppade upp ur sängen och halvskrek till dom att dom kanske kunde valt en mer passande tid. Mina föräldrar bara satt och skrattade medan jag kastade på mig gårdagens kläder. Svarta slimmade jeans och en jeansskjorta som var öppen över mitt vita tajta linne. Med tre trappsteg i taget var jag nere på bottenvåningen på ett par sekunder och hoppade i skorna. Eftersom det var sommar så behövde jag ingen jacka, vilket gjorde att jag nu hade tio minuter på mig tills bussen skulle avgå. Otur att busshållsplatsen var nio minuter bort. Precis när jag la handen på dörrhandtaget, så ropade min pappa efter mig och kom nerspringandes i trappan med bussbiljetten i högsta hugg. Du kanske behöver den här sa han retsamt när han räckte över den till mig. Jag slet den ur hans hand och sprang ut. Tack ropade jag när jag hoppade över staketet och sprang mot hållplatsen. Jag hoppade på bussen samtidigt som dörrarna stängdes och jag vräkte mig ner på ett ensamt dubbelsäte och pustade ut efter den två kilometer långa språngmarchen. Efter ett par hållplatser hade min andning börjat närma sig det normala och jag insåg att jag inte hade en aning om var jag skulle gå av. Jag tittade på biljetten och hoppades att vi inte hade åkt förbi än. Två hållplatser senare ropade högtalarrösten ut rätt hållplats och jag tryckte på stoppknappen.

När bussen hade åkt iväg och jag stod på hållplatsen som ett fån och inte hade en aning om var jag skulle gå, så såg jag ett stort klistermärke på stolpen. ”Grattis på födelsedagen gubben. Om du fortsätter att gå i den riktning du står nu och svänger höger i nästa korsing och går 100m efter det. Så har du din present där”

Jag joggade mig framåt och svängde höger i korsningen. Hundra meter senare stod jag på en fullsmockad parkering. Jag började gå mellan bilarna och hoppades hitta något som sa vart jag skulle gå när mina småbröder helt plötsligt hoppade fram bakom en bil och skrek: Överraskning.

En helt ny volvo s40 i silverturkos. Bilnycklarna satt i tändningslåset och min pappa satte fast övningskörningsskylten. Mamma sa: Låt oss ta en födelsedagstur. Jag tvekade inte en sekund utan hoppade lyckligt in i bilen och vred om nyckeln.

Att bära en hemlighet...

Jag har en hemlighet, som egentligen inte är en hemlighet. Men eftersom alla inte vet, och jag inte gärna berättar för nya vänner, så blir det en hemlighet. Det är klart att mina närmaste vet, och de som av olika anledningar, behöver veta och det är inte så att jag skäms. Det är bara det att livet blir oftast lite jobbigare när folk, som inte behöver, vet.

När andra människor inte vet, så riskerar jag i och för sig att bli sårad då med. Fast då blir det iallafall inte med flit, vilker jag kan ta.

Men när tårarna är nära, smärtan trycker genom bröstkorgen och andetagen är korta & snabba så är det svårt att veta om det är värt det.

När det känns som om du har ett rakblad som skär på insidan av ditt hjärta och tårarna bränner, tårar av blod, när lungorna fylls med tårar och blod men ingen förstår.  När vännerna ler och tycker att du ska dissa den som är elak mot dig och ger dig en kram, och den blodfyllda tomhet av ensamhet sköljs bort med hugget i hjärtat och oförståelse. När fullständig ärlighet blir lögn då du inte vågar berätta sanningen om dig själv.

Att hålla tillbaka tårarna så att ingen ska se även om det bränner som syra bakom ögonlocken, och andetagen är tunga och hjärtat slår så hårt att det känns som om det ska spränga bröstkorgen av smärta. En sådan smärta som om du har en bomb runt hjärtat, som när helst kan sprängas, när någon kommer för nära. Hemligheten som sprids som en nysprängd bomb och du blir helt ensam. När ingen förstår. För du har inte betrott dessa med hemligheten.

Smärtan av att hela kroppen skriker av en smärta som inte går att placera ut. En psykisk smärta som ingen kan se. En smärta som gör att du, just då, bara vill lägga dig ner i den iskalla snön, för att få känna något annat, än denna smärta som inte finns. Dessa rakblad som skär sönder dig inifrån

Att det finns en morgondag, det vet jag. Men först vill jag överleva den här...

Den hemlighet du bär, om vem du är, när livet glider isär, allt gör ont, nu och här!

Veckans tema: Ett ställe

Jag gick sakta, men säkert från platsen och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Det som hade hänt mig idag var inget jag önskade någon. Inte ens min värsta ovän. Hur jag skulle hantera händelsen var också helt oklart. Jag skulle kunna förtränga allt, glömma och gå vidare och hoppas på att det inte skulle påverka mitt liv på ett allt för dåligt sätt. Jag kunde också skrika ut min ångest i de djupaste skogar eller i det mörkaste vattem jag kände till. Eftersom jag var känd så kunde jag också skriva en bok om det och tjäna ännu mer pengar. Det var inget jag kände något behov av. Varken pengarna eller uppmärksamheten. Hade jag tur så var det säkert någon journalist som fick nys om händelsen och ville få ihop lite extra löpsedlar och därför vara min alldeles egna, privat och framför allt gratis psykolog. Men att få hela händelsen utpräntad på första sidorna i landets alla tidningar var inget som lockade. Det jag visste var att jag behövde hantera saken på ett sätt.

Jag tog mig till stationen och hoppade på första tåget som gick dit jag ville. Tågresan tog flera timmar, så jag sov hela resan. Det var det bästa jag kunde komma på att göra. Då kunde jag glömma bort världen en liten stund. Kanske kunde världen glömma bort mig lite också. Drömma kunde jag ju. När tåget väl hade stannat vid min slutdestination så var jag tvungen att hitta rätt buss, och hoppas på att den skulle gå snart. Sån tur hade jag inte. Jag fick stå i snö och minusgrader i en och en halvtimme. Mina snygga, men opraktiska sneakers var genomblöta och likaså mina rödvitrandiga strumpor. Jag hade tappat all känsel i tårna men jag brydde mig inte. Snart skulle jag vara där. När bussen äntligen kom så klevt jag stelt på och betalade. Chaffören såg mig inte men suckade högt. Jag satte mig allra längst bak för jag tänkte att det var varmast där. Om jag hade rätt visste jag inte. Hela jag var ljusblå av kyla. Efter tjugotvå minuter i värmen så var det dags att gå av och ut i snön. Jag klev ner för busstrappan och landade rakt i en halvmeter snö. Tur att mina fötter fortfarande var is.

Jag pulsade genom en halvmeters pudersnö i flertalet kilometer innan jag hade kommit fram. Ni vet den där gamla stenbron, där vattnet porlar genom två öppningar och när du går över bron så knastrar grusen och vinden ljuder lätt genom de nygröna trädkronorna och viskar mjukt ditt namn medan solens vårvarma strålar varsamt värmer din hud. Doften av iskallt porlande vatten mot de gråa hårda stenarna som påminner om alla de glåpord som har kastats på dig genom åren och likt stenarna så rinner de bara av dig.

Där var jag nu. På bron. Fast i flera decimeter snö. Is på vattnet, ingen sol som värmde och inget vatten som rann. Jag kände ögonlocken falla. Tröttheten hade landat i mig. Jag klättrade ner på högra sidan av bron, till avsatsen jag suttit på så många gånger och låtit vinden lätta mina tankar och doftat på sommaren. Jag satte mig i snön. Gäspade. Jag lät tyngden av tröttheten falla över mig, kröp ihop på avsatsen, lät snön omfamna mig och lämnade denna värld...

att vara eller inte vara.... ensam

Jag har länge försökt förstå den här hetsen, över att man måste träffa någon. Alla dessa dejtingsidor, dejting-appar (som oftast bara handlar om att hitta någon att ha sex med), denna hysteri att hitta någon att gå hem från krogen med. Vad hände med att bara gå ut för att det är kul? Gå ut med vänner, dansa och ha roligt. Tolka inte mig fel nu, jag ser absolut inget fel i att man vill träffa någon eller bli tillsammans, men jag har svårt att förstå. Alla frågar alltid mig: "hur går det med kärleken", "träffat någon"? Mitt svar är alltid "nej, det har jag inte tid med". Det kanske inte är riktigt sant, för tid har man ju alltid, egentligen. Det är klart att det finns andra underliggande orsaker, som jag givetvis inte tänker skriva om här. Det får man veta om man känner mig. Man borde nog iofs känna till det redan, om man vet saker om mig..

Vad hände med ordspråk så som: "Själv är bäste dräng" eller "Ensam är stark". Det här monogama samhället där allt och alla hela tiden strävar efter att vara två. Vad är det för fel på att omge sig med fantastiska, fina vänner som man kan prata med om allt, eller klä sig i vilka kläder som helst inför. Jag känner ju spontant att jag hellre ringer en vän än håller på med dejting och att inte veta vad den där andra känner för mig.

Ja, jag vet. Jag låter som en gammal, ensam och bitter gubbe. Men det är jag inte. För mitt liv är fyllt med vänner. Som jag gillar. Där finns det definitivt inget monogamt tänkande heller. Ju fler, desto bättre.

Change of hearts..

I bakis-ångestens unkna doft av hämnd har jag den här tunga morgonen tagit två viktiga beslut. Jag tänker berätta för er om båda mina beslut, men vi börjar med det jag redan har skrivit om tidigare.

Nämligen RFSL Stockholm. Jag har efter ytterligare en tankebana fått ett change of hearts, och har alltså beslutat att ställa upp ett år till. Alltså, jag kandiderar för 2013.
Det var inget lätt beslut att ta, men ibland så ändras förutsättningarna och man ska aldrig vara rädd för att ändra ett beslut. Så länge som man lyssnar till sitt hjärta.


Det andra beslutet jag lyckats ta idag, är att jag faktiskt kommer att sluta dricka alkohol. Jag vet vad du tänker och nej. Det är inte ett vagt beslut i bakfyllans ångest, det är ett beslut som jag tänkt på ett tag och som jag nu idag, har tagit. Ja, det kanske är en sådan sak som alla säger när de är bakis, men ni glömmer bort att jag har varit nykterist och till skillnad från många, så dansar jag faktiskt nykter.

När vi är inne på förändringar, så kan jag ju berätta för er också att jag idag är inne på min fjärde snusfria dag. Sist klarade jag 8 månader. Vi får se hur det går den här gången.

//K