Jag träffade en vän igår, som tyckte att jag skulle skriva mer i min blogg. Vännen har nog rätt. Fast jag har inte så mycket att skriva egentligen. Eller jo. Men inget som är officiellt än. Och jag måste fundera också. Det jobbiga i den situtationen är att jag förstår alla resonemang, men mitt ego håller inte med. Även om mitt sunda förnuft gör det.
Ibland önskar jag att jag inte hade något förnuft. Mitt förnuft hindrar så mycket, och skrämmer mig. Hur kan jag har så starkt förnuft att det kan hindra mina känslor? Hur kan jag stänga in mina känslor så till den grad att dom försvinner? Hur?
Ärlighet varar längst sägs det. Och är även ett av mina motton. Men jag vet inte om det är så bra egentligen. Även ärlighet skapar missförstånd.
Mest av allt vet jag att jag måste börja skriva igen. Nu när jag kan. När viljan finns där. När orden bara flödar ner i mina fingertoppar, när bokstäverna bildar ord, som bildar meningar, som bildar texter. Texter som minskar ångesten och bitterheten som trycker på inom mig. Meningar som dämpar mitt hjärtas hårda slag. Bokstäver, vackra bokstäver. Från ingenstans kom dom tillbaka. Som jag har längtat. Som jag har väntat. Äntligen är ni här.
Och så har jag ingen kraft. Ingen kraft att skriva. Ingen kraft att ge mig hän åt bokstävernas magi. En dikt på 3 år. För lite. Ingenting.
Jag saknar Karlstad. Jag saknar mina vänner. Jag saknar dig.
Kanske blir det bra. Kanske. Skrivande funkar. Men inte för min egen skull.
Jag skriver om dig.
No comments:
Post a Comment