Tänk att du står där på taket. Du tittar femton våningar ner. På marken nedanför, människor som rusar fram, små, som myror. Myror som inte är på väg till samma stack. Fast åt samma håll. Ingen är medveten om någon annan. Alla går zickzack, allt för att undvika varandra, undvika kroppskontakt med en främling. Ingen märker dig, där uppe på taket. Du är osynlig.
Tänk att någon ser dig, någon som märker att du står där, femton våningar upp. Någon som ropar. Helt plötsligt ser alla dig. Det filmas. Det fotograferas. De springer upp för trapporna. Massinvaderar hissarna. De skriker. Du ignorerar. Blåljus. Brandmän. Uniformer. De pratar med dig. Du bara står där. Musiken i dina öron stänger ute allt ljud. Det är bara du. Världen snurrar runt dig. Om du rör dig så tickar klockan. Om du nyser så blir det jordbävning. Solen kretsar kring dig. Solen lyser enbart på dig. Stjärnorna glittrar i takt med dina andetag. Ebb och flod styrs av dina tårar.
Tänk att du står där på taket. Du tittar femton våningar ner. Luften slår emot dig när du faller. Luften slår emot dig när du faller. Luften är hård. Den är isande kall. Du räknar fönster. 13, 12, 11. Du faller fortare och fortare. Asfalten kommer närmare. 8. 7. 6. 5. Du viskar. Undan! Ur vägen! Ingen hör dig. Ingen ser dig.
4.
3.
2.
Du viskar.
1.
Förlåt.
No comments:
Post a Comment