RFSL Ungdoms medlemsträff.
Min femte. Och sista.

Jag tänkte skriva något om Farsdag. Men det blev bara elakt och bittert.
Jag låter bli.

Jag skriver alltså finns jag.

Tänk att du står där på taket. Du tittar femton våningar ner. På marken nedanför, människor som rusar fram, små, som myror. Myror som inte är på väg till samma stack. Fast åt samma håll. Ingen är medveten om någon annan. Alla går zickzack, allt för att undvika varandra, undvika kroppskontakt med en främling. Ingen märker dig, där uppe på taket. Du är osynlig.

Tänk att någon ser dig, någon som märker att du står där, femton våningar upp. Någon som ropar. Helt plötsligt ser alla dig. Det filmas. Det fotograferas. De springer upp för trapporna. Massinvaderar hissarna. De skriker. Du ignorerar. Blåljus. Brandmän. Uniformer. De pratar med dig. Du bara står där. Musiken i dina öron stänger ute allt ljud. Det är bara du. Världen snurrar runt dig. Om du rör dig så tickar klockan. Om du nyser så blir det jordbävning. Solen kretsar kring dig. Solen lyser enbart på dig. Stjärnorna glittrar i takt med dina andetag. Ebb och flod styrs av dina tårar.

Tänk att du står där på taket. Du tittar femton våningar ner. Luften slår emot dig när du faller. Luften slår emot dig när du faller. Luften är hård. Den är isande kall. Du räknar fönster. 13, 12, 11. Du faller fortare och fortare. Asfalten kommer närmare. 8. 7. 6. 5. Du viskar. Undan! Ur vägen! Ingen hör dig. Ingen ser dig.
4.
3.
2.
Du viskar.
1.
Förlåt.

Jag jobbar. Det är det jag gör. Jag jobbar. Jobbar, jobbar, jobbar och så jobbar jag lite till. Sen åker jag hem, gosar med katten. Sover några timmar. Och sen så jobbar jag igen. Och så tänker jag på dig. Jag tänker på dig när jag gör en latte, jag tänker på dig när jag städar apelsinpressen, jag tänker på dig på tunnelbanan, jag tänker på dig när jag gosar med katten, jag tänker på dig när jag går och lägger mig och jag drömmer om dig på nätterna.


Och det värsta är nog att jag vet. Jag vet. Jag vet att du inte tänker på mig.

Jag tänker att om jag fick hålla om dig, så skulle allt bli bra.

Jag skriver.

Alltså finns jag.


Eller?

Jag förstår inte hur du kan påverka mig så som du gör.


Jag drömmer om dig.
Jag tänker på dig.


Allt jag vill är att hålla din hand.

Dina ord påverkar mig allt för mycket. Kanske till det bättre?

Jag skulle vilja skriva om dig. Berätta för dig att du är vacker. Förklara för dig att mitt hjärta gör dubbelslag varje gång jag tänker på dig. Att jag ler inombords varje gång jag tänker på dig. Att magen värker när jag inser att jag kanske snart får krama om dig igen.

Man det tänker jag inte göra.

Däremot tänker jag skriva klart min bok. Jag ska. Jag måste. Jag måste hitta orden. Hitta orden igen. Kanske borde jag tejpa fast pennan i handen och sitta så tills orden kommer.

Sömnlösa nätter. Lusten finns där. Men orden är någon annanstans.


Kanske måste jag berätta för dig, hur vacker du är, för att orden ska komma tillbaka till mig.
Kanske ska jag skriva om dig.
Kanske ska jag låta mitt hjärta öppnas för dig.
Kanske orden kommer då.

jag borde skriva en text som förändrar världen, men jag har ingen ork.
hoppas världen kan vänta.