Jag tänkte berätta om en vän jag har. En fantastisk vän, som jag precis fått äran att lära känna. Hon är vacker, hon har en otrolig utstrålning och hon har ett leende som lyser upp mina mörkaste morgnar. Hon är smart, hon är vettig, hon har fantastiska barn, som en dag kommer att bli ännu mer fantastiska vuxna människor.
Min kära fantastiska vän är någon jag kan luta mig mot när jag behöver stöd, hon är någon jag känner att jag kan lita på till fullo, någon som jag kan gråta inför. Hon är någon som jag aldrig skulle vara oärlig mot. För henne, skulle jag slåss. Jag skulle gå genom eld och vatten.
Den här fina människan är en hjälte. En sann hjälte. För mig.
Har jag berättat om hennes personlighet? Enastående, vacker och genomsyrad av snällhet och vettighet. Med tankar som om dom kom från mig får hon mig att le genom att bara finnas. Hon får mig att känna en livsglädje som jag saknat, som jag en gång hade. Inte för att jag inte har haft livsglädje det senaste.
Men jag känner den.
Jag känner att jag vill le.
Jag vill skratta.
Jag vill leva.
--
Jag vet. Det är mycket tankar från mig. Det är mycket ärlighet. Men det är så mycket känslor i mig, som jag inte känt på så länge. Jag vill göra som Ronja Rövardotter och sommarskrika(vårskrika, men iaf), jag vill studsa till dansband, jag vill dansa på jobbet, jag vill krama varenda människa jag träffar, jag vill ge hela världen en bit av den livsglädje jag känner.
Det är så mycket känslor att jag inte ens hittar ord för att beskriva dom.
Livet är bra och min 30årsdag kommer att bli något av det mest fantastiska i mitt liv. Varför?
För att de bästa av de bästa kommer att vara där och fira det med mig.
Det är bara kärlek.
Ren, jävla kärlek.
27/06/2011
Subscribe to:
Posts (Atom)