Jag skriver.

Alltså finns jag.


Eller?

Jag förstår inte hur du kan påverka mig så som du gör.


Jag drömmer om dig.
Jag tänker på dig.


Allt jag vill är att hålla din hand.

Dina ord påverkar mig allt för mycket. Kanske till det bättre?

Jag skulle vilja skriva om dig. Berätta för dig att du är vacker. Förklara för dig att mitt hjärta gör dubbelslag varje gång jag tänker på dig. Att jag ler inombords varje gång jag tänker på dig. Att magen värker när jag inser att jag kanske snart får krama om dig igen.

Man det tänker jag inte göra.

Däremot tänker jag skriva klart min bok. Jag ska. Jag måste. Jag måste hitta orden. Hitta orden igen. Kanske borde jag tejpa fast pennan i handen och sitta så tills orden kommer.

Sömnlösa nätter. Lusten finns där. Men orden är någon annanstans.


Kanske måste jag berätta för dig, hur vacker du är, för att orden ska komma tillbaka till mig.
Kanske ska jag skriva om dig.
Kanske ska jag låta mitt hjärta öppnas för dig.
Kanske orden kommer då.

jag borde skriva en text som förändrar världen, men jag har ingen ork.
hoppas världen kan vänta.

Ironic, isn't?

I stort sett hela mitt liv har jag strävat efter att vara så maskulin och manlig som möjligt. Jag har strävat efter att mitt könsuttryck ska vara en mans och att jag ska uppfattas som man.

Och nu försöker jag hitta ett mer feminint uttryck?