Mitt tal under releaseminglet för Transkalendern 2015

Jag tänkte börja med att tacka alla som varit med och gjort den här kalendern möjlig. Alla är inte här idag men mitt djupaste tack till alla personer som ställde upp som modeller. Utan er så hade det inte blivit en kalender.
Anna & Di - vilka fantastiska fotografer ni är. Tack. Det hade blivit svårt att göra kalendern utan er också
Tack till Alda för awesome retuch och Sebastian för den snygga designen och för att du stod ut med mig och alla små ändringar hit och dit.

Sist men definitivt inte minst. Tack till Personal & Styrelse i RFSL Stockholm.
Det är en ära att få jobba med så fantastiska människor.

Vinsten från Transkalendern 2015 kommer att gå till att anordna en Transfest under Stockholm Pride nästa år med gratis inträde. Alla transpersoner och deras vänner ska få möjlighet att få vara på en trygg och säker plats där trans är majoritet. Pengar ska aldrig vara ett hinder.

Egentligen så har Transkalendern bara ett syfte.
Att synliggöra.
Att synliggöra alla transperson i den vita heteronormativa cisvärlden.
Att synliggöra alla transperson i den cisnormativa hbtq-världen
Att synliggöra alla transpersoner i den binära transvärlden.

När jag kom ut, för typ 12 år sen, så fanns det nästan ingen information om
trans på nätet. Jag hade turen att hitta två personer som jag kunde maila med, som båda var ett stort stöd för mig. För jag visste att jag inte var ensam. Det var också då jag bestämde mig för att de som kom efter mig, de skulle aldrig behöva tro att de var ensamma. Så när första mailet kom om att medverka i en dokumentär så var svaret självklart. Klart jag ställer upp. Sen tog det aldrig slut. Radioprogram, mer tv, reportage. Bild på förstasidan i Metro, förstasidan i DN. Kommer ni ihåg programmet Outsiders? Dom ringde. Då orkade jag inte mer. Jag sa Nej. Jag ville inte vara en outsider. en freakshow. Dom ringde 5 år i rad..

I samma veva började jag passera, jag behövde inte påpeka vilket pronomen jag ville att folk skulle använda. Jag gjorde det jag en gång lovat mig själv att aldrig göra. Jag slutade vara öppen. Jag träffade nya vänner. Berättade inget. Såg till att nya vänner aldrig träffade mina gamla vänner, dom som redan visste min hemlighet. Undvek frågor om min barndom. Undvek badhus och offentliga omklädningsrum. Men jag slapp alla dumma frågor. Vad hetta du förut? Är du "färdig"? Kan inte jag få se hur det ser ut?

och så var jag där igen. Dubbellivet.
Det gällde att komma ihåg vem som visste min hemlighet och vem som inte visste.
Precis som innan jag kom ut.

Vändpunkten blev när en person frågade mig:
Hur kommer det sig att du kan så mycket om trans?
På bara några sekunder hann jag gå igenom 1000tals svar,
men det fanns bara ett ärligt svar:
- för att jag är trans.

Jag vill inte vara en hemlighet. Jag vill inte dölja vem jag är.
Jag vill vara öppen och stolt.
Som Laverne Cox sa:

It is revolutionary for any trans person to choose to be seen and visable in a world that tells us that we should not exist.

Men vi finns.
Vi existera.
och vi kommer aldrig sluta kämpa.

Tack

Min frigörelsevecka...

Sthlm Pride blir min frigörelsevecka. En vecka utan ångest, utan dåligt samvete. En vecka då jag gör saker för min egen skull, för min egen lycka, för mitt hjärta.

En vecka då jag får kramar för att jag är omtyckt, för att jag är bra. 

En vecka då leenden är äkta.

En vecka då leenden är varma.

Jag frigör mig från den sorg jag bär på, den ångest jag får av att jag inte orkar just nu, det dåliga samvete jag bär på för att jag inte orkar. Jag frigör mig också från den ilska jag framkallar genom min ångest för att jag inte orkar.

Jag frigör mig själv! 

Make me write..

I've been pretty bad at writing lately. Like not writing at all, so I kind of made my roomie make me write. She gave me some writing excerises, and even if they aren't the best things I've ever written; at least I wrote. Enjoy..

Hade inte tagit med Alfredsson!

De slängde in väskorna i bagageluckan på den gula taxin och kastade sig sen in i baksätet. De var sena till flyget och chauffören drog iväg i 120 km/h vilket inte förbättrade deras illamående. Att både de och taxin luftade gammal fylla, gjorde inte resan bekvämare. 

De hade alla känt varandra sedan dagis, då de bråkat om vem som kunde gunga högst. Än idag så visste ingen som egentligen hade vunnit den dagen på dagis, men det spelade mindre roll idag. Efter en hel svensexehelg var de alla väldigt slitna och även om ingen vågade erkänna det så längtade de alla hem till tvn, soffan och fötterna på bordet.

Väl framme på flygplatsen, så hade de ganska gott om tid tills det var dags att gå ombord på planet, så de traskade bort till närmsta bardisk och beställde in tre stora stark. Det var då det slog dom. Det var som om blixten slagit ner i de alla samtidigt. Ni vet, saker som bara händer en gång i livet, ödet, saker som är oundvikliga. Alla tre stannade upp samtidigt, tappade hakan och slog handen i bordet.

- Jäklar. Vi tog inte med oss Alfredsson.

Orange

Ögonen glödde hungrigt, likt en svagt brinnande lägereld. Ljuset från elden fick de vassa tänderna att glimma till. Månen sken i rött, som en spotlight, lös den upp vampyren. Som en extra solnedgång sken vampyrens hud av det blod som rann. En droppen, sakta, från underläppen, ett lätt fall till bröstkorgen. Längtan, smärtan efter att få låta tungan fånga all denna makt.Med blicken fäst på den sylvassa glimmande hörntanden, närmade de sig. En blick varmare än en spotlight fångade mitt ögonkast. Läppar, en brinnande lägereld.

Det är lördag igen

Hen öppnade en flaska rosé i sin ensamhet, det var ju trots allt lördag. Med tråkiga tv-program, ni vet när svensk tv är som bäst, som enda sällskap var vinet en klen tröst. Inte ens det vanliga "två glas i magen-bubblet" fick henom att fnittra. Hen la upp fötterna på bordet efter att ha fyllt på glaset. Hen kollade facebook, men ingen verkade vara online. Inte för att hen egentligen ville gå ut, hen var ganska sliten efter veckans jobb. Hen sparkade av sig skorna och borrade in fötterna i pälskudden som låg på fotpallen och kände hur trötta hennes fötter var. Kanske ett fotbad? Lördagslyx med hemmaspa och rosé. Lät ju inte helt dumt. Hen knäppte upp skjortan, gled ur byxorna och satt nu enbart i underkläder. Moraklockan slog nio slag och lördagsfilmen började. En svensk klassiker. Hen kände sömnen smyga sig över henom och ännu en lördagkväll hade tagit slut.

Enough is enough

I've had enough.

If you wanna be my friend, then be my friend.
If you want to hang out, say yes. Otherwise no.

I'm done waiting. I'm done being the one that always has to wait.
I'm done. I'm not someone you leave standing alone in a corner.

Be my friend if you want to. But don't put me on hold!!!

Giving my mind a little more air..

Trying to come to my senses. Doesn't work well with no sleep though.
Keeping myself busy working. Taking extra shifts at my former job.
Making coffee, keeping my hands busy and my mind closed up.
Can't really stop thinking. Maybe I shouldn't have. Maybe it was right.

Other things keeps my mind busy too. Maybe I'm coming out.
Keeping secrets that's really no secret is a hard job.

Maybe this is just me in need for sleep.

late night poetry...

Wrote some poetry a couple of weeks ago that I didn't publish. Here you go.


Your hand on my back,
scratching.
Your teeth in my neck,
biting
The pain is orgasmic
A deep moan in my throat
Heavy breathing - racing heart
Your nails on my body,
teasing
Your voice reaching out,
exploding


Something’s growing inside of me
Dreaming
Something I can’t let go
Moaning
All this thoughts running around
Breathtaking


Tease me, touch me, teach me.

Bonusnovell: Som alltid

Som alltid

Hen tog den korta vägen hem från jobbet. Genade genom skogsdungen, under bron och upp över backen. Backen var hög men kort och var minst lika jobbig nu, som för ett år sen när hen flyttade dit. Kanske att det gick snabbare att gå upp för den, men hen var lika andfådd då som nu. Eller så var det de två tunga matkassarna som hen tvunget skulle handla, just idag. Hen skulle gjort det för flera dagar sen, men som vanligt var hen ute i sista minuten. Inte bara med inhandligen av mat, hen var tvungen att städa hela lägenheten så fort hen kom hem. Klockan närmade sig 16, och hens middagsgäster skulle komma vid 19. Hur hen skulle hinna duscha på den tiden var närmast en omöjlighet, men hen hade lyckats förr. Med ett sista krafttag var hen uppe på backen och ett par långa steg till så var hen framme vid porten och den älskade hissen tog henom upp till femte våningen. Hen sprang in i lägenheten med skorna på, som vanligt och tryckte in systemetpåsen i kylen. Hen vägrade dricka öl som inte var riktigt, riktigt kall. Med vana händer slängde hen ihop ingridienserna till den vegetariska lasange hen skulle bjuda på till kvällen och på mindre än en halvtimme hade hen en lasange i ugnen och en hemmagjord tzaziki i kylen. Hen rafsade ihop allt skit som låg på borde i en hög och slängde ner det i kökssoffan. Hen borde verkligen städa ur den någon dag. Det gick ju snart inte att stänga locket, för all skit som hen kastat ner där varje gång hen inte han städa ordentligt. Med dammsugaren i högsta hugg körde hen över golvet i 190 och drog fram moppen från städskåpet samtidigt som dammsugaren åkte in. Med en halvtorr mopp blev golvet tillräckligt städat för att inte se nystädat ut och det gav hen en ursäkt för att kunna säga ursäkta jag har inte hunnit städa. Med en timme kvar innan gästerna skulle komma, kastade hen sig i duschen utan att ha en aning om vad för kläder som passade för kvällen.

När de varma strålarna från duschen träffades hens hud lät hen veckans stress sköljas med ner i avloppet. För ovanlighetens skull var hen ledig hela helgen och hade planerat att njuta. Morgondagen var redan planerad. Bakispizza och Matrix-marathon. Som alltid, efter en fredagsutgång.

temanovell v 37: Stockholm Central

Stockholm Central

Hens händer smekte honom långsamt. Händerna brände mot hans nakna hud. Ett dovt stönande kom från djupet av hans hals. Hen bet honom på sidan av halsen. Han vred sig av njutning. Hens läppar lämnade heta märken över hela hans kropp samtidigt som hen lämnade röda rivmärken på hans upphetsade kropp. Efter vad som kändes som en evighet av smärtsam njutning kom han och låg och skakade efteråt. Han hade aldrig varit med om en sådan intensiv orgasm förut. Hen kröp tätt intill honom med huvudet på hans arm. Med lätta smekningar på hans bröstkorg och djupa andetag i symbios med varandra, somnade de tätt tillsammans.

Har du varit med om det förut? Träffat någon och allt bara faller på plats? När huden bränner av beröring, hjärtat slår ett extra slag när personen ler, när varje andetag blir ett sätt att leva? När längtan blir så stor att det gör ont? När ett leende är allt du begär. När begäret exploderar inom dig om och om och om igen. När hjärtat slås i tusen bitar men du fortsätter ge. Du ger bort varje bit och hoppas att någon ska vårda det ömt. Ta hand om det som sitt eget.

Det var längesen han hade varit i Stockholm, sist var han 18 år gammal och åkte bil med sina föräldrar. Han kände sig aningens förvirrad när han klev av tåget på Stockholms centralstation. Enligt rösten i tåget så stod han på perrongen som tillhörde spår 18. Han visste inte att det kunde finnas så många spår på en och samma station. Där han kom ifrån fanns det två spår, och det gick fem tåg om dagen. Han följde efter strömmen av människor som också gått av tåget, eller det var ju slutstationen så alla var tvungna att stiga av. Han gick ner för en trappa och var glad att han inte hade mer packning än den sportbag han hade på högra axeln. Han hamnade i någon illaluktande gång med hundratals uppgångar till spår 17-11 och efter att ha passerat alla dessa så hamnade han i någon slags väntahall eller galleria. Magen kurrade högt när han passerade Burger King men han ville inte slösa sina pengar på skräpmat. Han åkte upp för rulltrappan som låg mellan Konsum och Apoteket och hamnade i något som såg ut som en vänthall, fast med flertalet affärer, caféer och restauranger. Det var så mycket folk överallt, han blev alldeles yr. Så här mycket människor hade han bara sett på tv. Han snurrade runt och förundrades över hur högt det var i tak, hur högt sorlet var och hur konstigt det var att inga krockade med varandra då alla verkade halvspringa samtidigt som de enbart tittade ner i sina mobiler. Han såg ett sushi-ställe som verkade lite lugnare, även om det låg precis bredvid vad som såg ut som en huvudingång.

Hen tittade ut över dansgolvet, svepte sista halvan av drinken och suckade högt. Alla såg likadana ut, var lika fulla och letade efter samma utseende. Hens androgynitet var inte uppskattat av människorna på dansgolvet. Hen som alltid trott att det var mer öppet på en hbtq-klubb. Inte för att det var första gången hen var här, snarare tusende gången. Men det var samma sak varje gång. Köttmarknad, och passade du inte in i mallen för hur en skulle klä sig, se ut eller föra sig. Ja, då skulle en bara vara glad för att de faktiskt bad om ursäkt om de sprang ner dig eller råkade hälla ut en drink över dig. Nog för att hen fått hångla ett fåtal gånger, men det var bara kvart i tre-hångel och inget som hen egentligen ville ta i med tång. Men ibland tog ensamheten över och då fick en ta det som erbjöds. Ännu en remixad Carola-låt ljöd ur högtalarna på hög volym. Hen hade fått nog. Hen ställde ner det tomma glaset på ett bord i närheten och gick mot utgången. Trots slutet på september låg sommarvärmen kvar och hen passerade den nästan tomma garderoben på vägen ut. Personalen vinkade efter hen och frågade om hen redan skulle gå. Som vanligt skyllde hen på att hen skulle jobba tidigt på morgonen därpå. I entrén stod en av de snyggaste hen visste och som vanligt fick hen en hejdå-puss på kinden och en varm kram. Synd att snygghet inte var lika med queer och normkritisk. Hen hade ingen chans.

Han vaknade långsamt och när han väl öppnade ögonen visste han inte riktigt var han var. Någon låg på hans arm och sängen var inte hans egen. Personen på hans arm sov djupt och var något av det vackraste han sett. Han smekte huden på den arm som låg över hans mage. Hud som kändes som det lenaste sidentyg han någonsin känt. Nattens orgasmer gjorde sig påminda och hans kropp kändes tung och skör samtidigt som att han svävade på ett moln av rosenblad. Han vred på huvudet och låg mitt emot hens ansikte. Han tog mod till sig och lät sina läppar nudda vid hens. Med ett mjukt morgonmumlande gäspade hen och log.

Han hade blivit kär den där natten. Fallit som en fura för henom. Hen hade fyllt honom med en känsla han inte trodde fanns. Hen hade rört honom på så många sätt. Han mindes hens brännande läppar mot hans hud, hens naglar som rev, hens tänder som bet, hens tunga andetag mot hans. Hjärtslagen som slog tillsammans. Han mindes hens sista ord och hans hjärta smärtade.

De skulle aldrig ha träffats, egentligen. Deras öden skulle inte föras samman. Det var inte slumpen som avgjorde. Du vet, när två människor träffas för att de söker. Söker efter samma gemenskap. Samma vänskap. Det var det som hände. En natt av sökande. En natt av hjärtslag.

Han svalde sista biten sushi samtidigt som han tog sin väska och gick ut genom huvudentrén. Luften var tung men den friska vinden gav honom luft. Stressade människor sprang förbi. Ingen såg honom, inte ens personen som hade näsan i sin väska och nästan krockade med honom. Han svängde höger och gick mot vattnet och lämnade Stockholm Central utan att se sig om.

Tror du på ödet? Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Tror du at allt redan är förbestämt? Det gör inte jag. Du är ditt eget öde. Du bestämmer över ditt eget liv. Det är bara du som får saker att ske. Inte jag, inte någon annan. Jag tror definitivt på kärlek vid första ögonkastet, men jag tror också att det kan förändras redan sekund efter. Livet, mina vänner är bara det du gör det till. Det är som att stå på Stockholms central en hel dag. Människor kommer. Människor går. Några komer att le mot dig, andra kommer inte se dig. Men det är du som bestämmer vem av dom du minns.

Hen småsprang över gatan och höll på att bli påkörd av en stressad taxichaffis samtidigt som hens mobil ringde. Hen var sen som vanligt och hens mamma verkade inte vara glad över att få vänta. Hen letade efter mobilen i väskan samtidigt som någon nästan krockade med henom. Mobilen slutade ringa och hen sprang in genom huvudentrén och bort mot Arlanda Express.

Veckans temanovell, v36: Kortsiktiga planer

Kortsiktiga planer

Hen satte sig i bilen, vred om nyckeln så att värmen gick på. Imma spred sig på rutorna. Utanför
föll snön tätt men långsamt. Väl på marken smälte flingorna ihop till en blänkande våt pöl. Hen
startade radion, en poptechnolåt spelades. Hen stängde av, orkade inte leta upp någon bättre
station. Värmen i bilen blev outhärdlig, hen vevade ner fönstret ett par centimeter. Hen kände
nattens friska luft mot ansiktet och tog ett djupt andetag. En snöflinga smög sig in genom den
lilla springan och smälte på hens kind. En svag känsla av smärta spred sig. Med händerna hårt
kramandes om ratten bet hen ihop och lät skriket eka inom sig. Hen funderade på om hen skulle
starta bilen och köra en sväng men bensintanken var nästan tom. Att bli stående någonstans
utan mobil och kreditkort var inget hen tänkte gå med på. Hen var lite bitter på sig själv eftersom hen inte hade tagit med sig något annat än bilnycklarna men sen var det ju inte något som hen hade planerat heller. Det enda hen hade tänkt på var rösten som skrek högt i hens huvud: Gå vid första slaget. Gå!

There's a big mountain in my chest and I don't know how to climb it.

There is so many questions in my head and so many feelings. Everything is getting too big, I can't really control it anymore. I don't have anywhere to go with my thoughts, I have no knowledge of this. I'm confused and I feel like a newborn. My thoughts and feelings are all over the place and I just want to know everything at once. I'm so new at this. And I have no place to go. Not in my mind. No place in Stockholm. I hate being new to things. I hate not knowing. I hate it. I can't go on. I have to be honest with myself. I have to find someone who can tell me all the stuff I need to know. Or someone that can help me find out. Weird part, I only now a few persons who could help me. But it's not like you just ask someone, like that. And even if it was something you just could ask about in a jiffy, I wouldn't dare.

I don't really know why I write this, cause I don't know what to write. Cause I don't have anything to tell. Cause I have no idea where I'm at. It's a heavy thing to carry. It's a heavy thing to feel. Maybe not later on when I've figured it all out. But now...

I'm searching for information everywhere, but it's not what I'm looking for. I have common sense, I don't even know what I want to find. What I need to find out. Maybe I'd just forget about it all and push it away.. Cause that will help.. Not.

And then, there is you...