Giving my mind a little more air..

Trying to come to my senses. Doesn't work well with no sleep though.
Keeping myself busy working. Taking extra shifts at my former job.
Making coffee, keeping my hands busy and my mind closed up.
Can't really stop thinking. Maybe I shouldn't have. Maybe it was right.

Other things keeps my mind busy too. Maybe I'm coming out.
Keeping secrets that's really no secret is a hard job.

Maybe this is just me in need for sleep.

late night poetry...

Wrote some poetry a couple of weeks ago that I didn't publish. Here you go.


Your hand on my back,
scratching.
Your teeth in my neck,
biting
The pain is orgasmic
A deep moan in my throat
Heavy breathing - racing heart
Your nails on my body,
teasing
Your voice reaching out,
exploding


Something’s growing inside of me
Dreaming
Something I can’t let go
Moaning
All this thoughts running around
Breathtaking


Tease me, touch me, teach me.

Bonusnovell: Som alltid

Som alltid

Hen tog den korta vägen hem från jobbet. Genade genom skogsdungen, under bron och upp över backen. Backen var hög men kort och var minst lika jobbig nu, som för ett år sen när hen flyttade dit. Kanske att det gick snabbare att gå upp för den, men hen var lika andfådd då som nu. Eller så var det de två tunga matkassarna som hen tvunget skulle handla, just idag. Hen skulle gjort det för flera dagar sen, men som vanligt var hen ute i sista minuten. Inte bara med inhandligen av mat, hen var tvungen att städa hela lägenheten så fort hen kom hem. Klockan närmade sig 16, och hens middagsgäster skulle komma vid 19. Hur hen skulle hinna duscha på den tiden var närmast en omöjlighet, men hen hade lyckats förr. Med ett sista krafttag var hen uppe på backen och ett par långa steg till så var hen framme vid porten och den älskade hissen tog henom upp till femte våningen. Hen sprang in i lägenheten med skorna på, som vanligt och tryckte in systemetpåsen i kylen. Hen vägrade dricka öl som inte var riktigt, riktigt kall. Med vana händer slängde hen ihop ingridienserna till den vegetariska lasange hen skulle bjuda på till kvällen och på mindre än en halvtimme hade hen en lasange i ugnen och en hemmagjord tzaziki i kylen. Hen rafsade ihop allt skit som låg på borde i en hög och slängde ner det i kökssoffan. Hen borde verkligen städa ur den någon dag. Det gick ju snart inte att stänga locket, för all skit som hen kastat ner där varje gång hen inte han städa ordentligt. Med dammsugaren i högsta hugg körde hen över golvet i 190 och drog fram moppen från städskåpet samtidigt som dammsugaren åkte in. Med en halvtorr mopp blev golvet tillräckligt städat för att inte se nystädat ut och det gav hen en ursäkt för att kunna säga ursäkta jag har inte hunnit städa. Med en timme kvar innan gästerna skulle komma, kastade hen sig i duschen utan att ha en aning om vad för kläder som passade för kvällen.

När de varma strålarna från duschen träffades hens hud lät hen veckans stress sköljas med ner i avloppet. För ovanlighetens skull var hen ledig hela helgen och hade planerat att njuta. Morgondagen var redan planerad. Bakispizza och Matrix-marathon. Som alltid, efter en fredagsutgång.

temanovell v 37: Stockholm Central

Stockholm Central

Hens händer smekte honom långsamt. Händerna brände mot hans nakna hud. Ett dovt stönande kom från djupet av hans hals. Hen bet honom på sidan av halsen. Han vred sig av njutning. Hens läppar lämnade heta märken över hela hans kropp samtidigt som hen lämnade röda rivmärken på hans upphetsade kropp. Efter vad som kändes som en evighet av smärtsam njutning kom han och låg och skakade efteråt. Han hade aldrig varit med om en sådan intensiv orgasm förut. Hen kröp tätt intill honom med huvudet på hans arm. Med lätta smekningar på hans bröstkorg och djupa andetag i symbios med varandra, somnade de tätt tillsammans.

Har du varit med om det förut? Träffat någon och allt bara faller på plats? När huden bränner av beröring, hjärtat slår ett extra slag när personen ler, när varje andetag blir ett sätt att leva? När längtan blir så stor att det gör ont? När ett leende är allt du begär. När begäret exploderar inom dig om och om och om igen. När hjärtat slås i tusen bitar men du fortsätter ge. Du ger bort varje bit och hoppas att någon ska vårda det ömt. Ta hand om det som sitt eget.

Det var längesen han hade varit i Stockholm, sist var han 18 år gammal och åkte bil med sina föräldrar. Han kände sig aningens förvirrad när han klev av tåget på Stockholms centralstation. Enligt rösten i tåget så stod han på perrongen som tillhörde spår 18. Han visste inte att det kunde finnas så många spår på en och samma station. Där han kom ifrån fanns det två spår, och det gick fem tåg om dagen. Han följde efter strömmen av människor som också gått av tåget, eller det var ju slutstationen så alla var tvungna att stiga av. Han gick ner för en trappa och var glad att han inte hade mer packning än den sportbag han hade på högra axeln. Han hamnade i någon illaluktande gång med hundratals uppgångar till spår 17-11 och efter att ha passerat alla dessa så hamnade han i någon slags väntahall eller galleria. Magen kurrade högt när han passerade Burger King men han ville inte slösa sina pengar på skräpmat. Han åkte upp för rulltrappan som låg mellan Konsum och Apoteket och hamnade i något som såg ut som en vänthall, fast med flertalet affärer, caféer och restauranger. Det var så mycket folk överallt, han blev alldeles yr. Så här mycket människor hade han bara sett på tv. Han snurrade runt och förundrades över hur högt det var i tak, hur högt sorlet var och hur konstigt det var att inga krockade med varandra då alla verkade halvspringa samtidigt som de enbart tittade ner i sina mobiler. Han såg ett sushi-ställe som verkade lite lugnare, även om det låg precis bredvid vad som såg ut som en huvudingång.

Hen tittade ut över dansgolvet, svepte sista halvan av drinken och suckade högt. Alla såg likadana ut, var lika fulla och letade efter samma utseende. Hens androgynitet var inte uppskattat av människorna på dansgolvet. Hen som alltid trott att det var mer öppet på en hbtq-klubb. Inte för att det var första gången hen var här, snarare tusende gången. Men det var samma sak varje gång. Köttmarknad, och passade du inte in i mallen för hur en skulle klä sig, se ut eller föra sig. Ja, då skulle en bara vara glad för att de faktiskt bad om ursäkt om de sprang ner dig eller råkade hälla ut en drink över dig. Nog för att hen fått hångla ett fåtal gånger, men det var bara kvart i tre-hångel och inget som hen egentligen ville ta i med tång. Men ibland tog ensamheten över och då fick en ta det som erbjöds. Ännu en remixad Carola-låt ljöd ur högtalarna på hög volym. Hen hade fått nog. Hen ställde ner det tomma glaset på ett bord i närheten och gick mot utgången. Trots slutet på september låg sommarvärmen kvar och hen passerade den nästan tomma garderoben på vägen ut. Personalen vinkade efter hen och frågade om hen redan skulle gå. Som vanligt skyllde hen på att hen skulle jobba tidigt på morgonen därpå. I entrén stod en av de snyggaste hen visste och som vanligt fick hen en hejdå-puss på kinden och en varm kram. Synd att snygghet inte var lika med queer och normkritisk. Hen hade ingen chans.

Han vaknade långsamt och när han väl öppnade ögonen visste han inte riktigt var han var. Någon låg på hans arm och sängen var inte hans egen. Personen på hans arm sov djupt och var något av det vackraste han sett. Han smekte huden på den arm som låg över hans mage. Hud som kändes som det lenaste sidentyg han någonsin känt. Nattens orgasmer gjorde sig påminda och hans kropp kändes tung och skör samtidigt som att han svävade på ett moln av rosenblad. Han vred på huvudet och låg mitt emot hens ansikte. Han tog mod till sig och lät sina läppar nudda vid hens. Med ett mjukt morgonmumlande gäspade hen och log.

Han hade blivit kär den där natten. Fallit som en fura för henom. Hen hade fyllt honom med en känsla han inte trodde fanns. Hen hade rört honom på så många sätt. Han mindes hens brännande läppar mot hans hud, hens naglar som rev, hens tänder som bet, hens tunga andetag mot hans. Hjärtslagen som slog tillsammans. Han mindes hens sista ord och hans hjärta smärtade.

De skulle aldrig ha träffats, egentligen. Deras öden skulle inte föras samman. Det var inte slumpen som avgjorde. Du vet, när två människor träffas för att de söker. Söker efter samma gemenskap. Samma vänskap. Det var det som hände. En natt av sökande. En natt av hjärtslag.

Han svalde sista biten sushi samtidigt som han tog sin väska och gick ut genom huvudentrén. Luften var tung men den friska vinden gav honom luft. Stressade människor sprang förbi. Ingen såg honom, inte ens personen som hade näsan i sin väska och nästan krockade med honom. Han svängde höger och gick mot vattnet och lämnade Stockholm Central utan att se sig om.

Tror du på ödet? Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Tror du at allt redan är förbestämt? Det gör inte jag. Du är ditt eget öde. Du bestämmer över ditt eget liv. Det är bara du som får saker att ske. Inte jag, inte någon annan. Jag tror definitivt på kärlek vid första ögonkastet, men jag tror också att det kan förändras redan sekund efter. Livet, mina vänner är bara det du gör det till. Det är som att stå på Stockholms central en hel dag. Människor kommer. Människor går. Några komer att le mot dig, andra kommer inte se dig. Men det är du som bestämmer vem av dom du minns.

Hen småsprang över gatan och höll på att bli påkörd av en stressad taxichaffis samtidigt som hens mobil ringde. Hen var sen som vanligt och hens mamma verkade inte vara glad över att få vänta. Hen letade efter mobilen i väskan samtidigt som någon nästan krockade med henom. Mobilen slutade ringa och hen sprang in genom huvudentrén och bort mot Arlanda Express.

Veckans temanovell, v36: Kortsiktiga planer

Kortsiktiga planer

Hen satte sig i bilen, vred om nyckeln så att värmen gick på. Imma spred sig på rutorna. Utanför
föll snön tätt men långsamt. Väl på marken smälte flingorna ihop till en blänkande våt pöl. Hen
startade radion, en poptechnolåt spelades. Hen stängde av, orkade inte leta upp någon bättre
station. Värmen i bilen blev outhärdlig, hen vevade ner fönstret ett par centimeter. Hen kände
nattens friska luft mot ansiktet och tog ett djupt andetag. En snöflinga smög sig in genom den
lilla springan och smälte på hens kind. En svag känsla av smärta spred sig. Med händerna hårt
kramandes om ratten bet hen ihop och lät skriket eka inom sig. Hen funderade på om hen skulle
starta bilen och köra en sväng men bensintanken var nästan tom. Att bli stående någonstans
utan mobil och kreditkort var inget hen tänkte gå med på. Hen var lite bitter på sig själv eftersom hen inte hade tagit med sig något annat än bilnycklarna men sen var det ju inte något som hen hade planerat heller. Det enda hen hade tänkt på var rösten som skrek högt i hens huvud: Gå vid första slaget. Gå!

There's a big mountain in my chest and I don't know how to climb it.

There is so many questions in my head and so many feelings. Everything is getting too big, I can't really control it anymore. I don't have anywhere to go with my thoughts, I have no knowledge of this. I'm confused and I feel like a newborn. My thoughts and feelings are all over the place and I just want to know everything at once. I'm so new at this. And I have no place to go. Not in my mind. No place in Stockholm. I hate being new to things. I hate not knowing. I hate it. I can't go on. I have to be honest with myself. I have to find someone who can tell me all the stuff I need to know. Or someone that can help me find out. Weird part, I only now a few persons who could help me. But it's not like you just ask someone, like that. And even if it was something you just could ask about in a jiffy, I wouldn't dare.

I don't really know why I write this, cause I don't know what to write. Cause I don't have anything to tell. Cause I have no idea where I'm at. It's a heavy thing to carry. It's a heavy thing to feel. Maybe not later on when I've figured it all out. But now...

I'm searching for information everywhere, but it's not what I'm looking for. I have common sense, I don't even know what I want to find. What I need to find out. Maybe I'd just forget about it all and push it away.. Cause that will help.. Not.

And then, there is you...

Veckans temanovell: Siffrorna

Eftersom jag var sen med novellen förra veckan, så tänkte jag att jag blir klar extra snabbt den här gången. Bonusnovell kommer senare.. ^^

Sifforna

Hon älskade jakten, Spänningen. Pusselbitarna som skulle passas ihop. Att hitta varje bit, en här och en där. Frustrationen när det saknades en bit. En bit, för att allt skulle vara löst. Det hade hon gjort ända sen hon var liten och hennes äldre syskon hade tröttnat på att leka med henne och istället ritat skattkartor. På så sätt hade de sluppit undan i någon timme och kunnat spela tvspel istället. Det tog visserligen inte många gånger innan hon blev bra på deras kartor och de försökte göra kartorna svårare och svårare. Men hon var otroligt smart som sjuåring.

Nu, tjugo år senare var hon ännu smartare och hade trots skoltrötthet vid tolv års ålder, gått ut alla årskurser med högsta betyg i alla ämnen. Trots denna intilligens hade hon ännu ingen universitetsutbildning. De senaste sju åren hade hon tagit spontana kurser på högskolan och jobbat extra på ett café. Hennes föräldrar och syskon tyckte att hon skulle läsa till ekonom, men hon vägrade. Siffror var det tråkigaste hon visste. Plus, hon kunde knappt hålla koll på sin egen ekonomi. Hon var glad om hon hade pengar kvar på kontot när lönen kom. Hon visste inte riktigt vad hon ville bli när hon blev stor, men minnet av barndomens jakter fanns kvar i hjärtat. Polisyrket hade varit åp tapeten en kort stund i tonåren, men hon gillade inte vapen så polis var inget yrke för henne.

Om sanningen skulle fram, så trivdes hon ganska bra med livet som det var just nu Lite plugg, lite jobb och lite party. Inte för att hon någonsin skulle bli rik på det, men det var ju faktiskt inte det viktigaste i livet. Huvudsaken var väl att en mådde bra och var lycklig. Sen spelade inget annat någon större roll.

Hon vaknade till ur sina dagdrömmar och insåg att spårvagnen precis stannat till vid hennes hållplats, så hon kastade sig ut och hann precis innan dörren stängdes. Hon tog ett djupt andetag och tänkte för sig själv att hon nog måste sluta dagdrömma på spårvagnen. Det här var tredje gången den här veckan som hon nästan missat att gå av eftersom hon suttit i sina egna tankar.

Hon älskade platsen hon bodde på. Familjeområde med små lägenhetshus med högst tre våningar, alla med balkong i solläge och hela området var som en lummig park med nyutslagna blomsterbuskar på sommaren. På hösten doftade hela området av nyfallna äpplen.

Hon klev in genom porten och tog sin post, mest reklam som vanligt, hon tog två trappsteg i taget upp till vånging tre. Hon började leta efter nycklarna medn insåg att dörren stod öppen och det var med skräckblandad förtjusning och rädsla som hon öppnade dörren på vid gavel och ropade: hallå, är det någon här? Ingen svarade och inga ljud hördes. Hon klev långsamt in i lägenheten, hon ville egentligen inte smyga i sin egen lägenhet, men ifall någon var kvar så ville hon överraska den personen och inte tvärtom. Väl inne i hallen stängde hon dörren tyst bakom sig och gick långsamt in i vardagsrummet. Hon blev stående i dörröppningen. På den vita väggen hade någon sprejat med graffit:

2 12 9

5 11 15 14 15 13!

Temanovell: Känna sig hemma

Så var det dags igen. Jag och Anna skriver en novell i veckan på tema. Veckans tema, för mig blev "Hemstad". Jag glömde bort temat och tolkade på ett helt annat sätt..

Känna sig hemma 

Han hade aldrig riktigt känt sig hemma någonstans, eller det var kanske inte riktigt sant. Han brukade alltid säga att hemma är där hjärtat är. Men han ljög nog lite för sig själv. Det var alltid något som var fel. Fast det gick aldrig att peka på något specifikt. Förutom den där känslan han alltid bar på, att aldrig höra hemma någonstans. Det var ju inte så att han inte hade försökt. Alla gånger han flytt från de platser han bott på. Alla gånger han känt sig trängd och instängd. Kvävd av de han kände, hans vänner. Som alltid slutade höra av sig när han flyttade. Kanske nöjde dig sig med att kunna följa honom på facebook. Skön grej det där, facebook. Att alltid ha sina vänner med sig i fickan. SÅ att säga. Det var ju alltid någon online som kunde gilla hans senaste status eller nyaste egobilden på honom. Men vad hjälpte det om ingen hörde av sig? Okej, har var kanske inte den bästa på att själv höra av sig, men han gjorde ju det ibland. Det var ju inte hans fel att han inte kände sig hemma någonstans.

Ibland kunde han dock känna en klump i hjärtat när han behövde lämna en viss plats, fast det berodde nog mer på personen eller personerna han umgicks med. OM han inte visste när han skulle få träffa personen igen så fanns klumpen där. Den som gjorde att det gjorde ont att säga hejdå. En smärta som oftast framkallade en tår i ögonvrån. EN smärta han nyligen lrt känna och ännu inte lärt sig hantera. En smärta som framkallade ångest. Ångest som han vägrade känna och tryckte undan med hjälp av alkohol. Ingen starksprit eller så, har var ingen alkoholist, bara ett par öl eller några glas vin. Från början hade det bara hänt någongång om året, men nu hände det flera gånger i veckan och han kunde vakna upp de flesa jobbdagar i ett bakistöcken utan dess like. Men någon alkolist var han inte. Han drack ju inte för att han var tvungen och han kunde ju låta bli om han ville. Det var ju inte så att han drack varje dag, bara de dagar han kände smärtan lägga sig som en järnridå över hjärtat. Det var ju inte hans fel att alkoholen kunde få honom att inte känna ångesten. Inte heller var det hans fel att det från början räckte med ett glas och nu behövdes det minst en halv bag in box, varje dag.

Han längtade hem när han var på jobbet och han längtade bort när han var hemma. Eller hem och hem, en skrutten etta med kokvrå. En madrass på golvet och en gammal tjocktv bredvid. Tvn hade han hittat i grovsoprummet. Inte för att han tittade på tv, den stod mest på för att det var det enda som gav ljus i rummet. Det var inte det att han inte hade råd att köpa möbler eller grejer till lägenheten, han hade bara ingen lust. Plus att det aldrig fanns någon han ville bjuda hem, kanske var det för att det inte var fixat heller i och för sig. En ond cirkel. Lite som hans eget liv. Han kröp ner under den nötta filten, kröp ihop i fosterställning och grät sig själv til sömns, precis som natten innan och natten innan dess.

Natten var lång, stundtals sömnlös och de få stunder han lyckades somna på riktigt så låg han mest och snurrade in sig i filt och lakan. Han vaknade genomsvettig av nyheternas signaturmelodi. Han kastade av sig filten och rullade av madreassen till det svala golvet och lät kylan från golvet svalka honom. Han lät sig omfamnas av golvet och tröttheten föll över honom och han somnade naken på golvet. Han vaknade med ett ryck en timme senare. Med några få kliv var han inne i badrummet och kastade sig in i duschen. Han hann skymta sing egen spegelbild och de ljusblåa läpparna innan han drog för duschdrapperiet och vred på högsta värmen i duschen. Vattnet brände hans hud rödflammig men han tvingade sig själv att stå kvar. Han visste inte riktigt varför men undermedvetet så ville han straffa sig själv för att han hade försovit sig. Inte för att han skulle komma försent men han hatade när hans rutiner inte förblev just rutiner. När hans hud började falla av, eller det var så det kändes iallafall, klev han ut ur duschen och gick naken ut till kokvrån. Hällde upp ett glas proviva blåbär till sig själv, svepte det medan han lufttorkade sin blöta kropp.

På väg till jobbet köpte han sin vanliga latte på Pressbyrån tillsammans med den vanliga frukosten, ett kexchoklad och en yalla mango/banan. Han gick genom den vanliga parken och satte sig på den vanliga parkbänken, med utsikt över dammen och stadens oljud och brus dövdes av de tjocka ekarna som fanns bakom honom. Han njöt av av de friska fläktarna och doften av den höst som var i antågande. Han njöt av ankornas läten från dammen och de morgonpigga fåglarnas kvitter från trädtopparna, och det lugn som spred sig inom honom. Kanske var det ändå det här som var hemma tänkte han när han drack upp det sista av sin drickyoghurt.

I compare me to a True Blood-vampire...

It's time again. It's time for me to open up my heart. As usual it's in the middle of the night, and I have a few other things that I probably should do. But this is what my heart is telling me to do, so..  And just for the fun of it, my cat is chasing a fly at the moment, and I think he succeeded..  Good to know that that fly won't bother me tonight.. And also, I've got some leftover tattoo ink on my bedsheets..Woops.

Anyway, it's time for me to come out. Again. This time it's a little bit more difficult than before, cause I don't really have any words for it. But I'll do my best trying to explain it for you...

I get energy from hanging out with people I care about. Actually, it's more that I need to hang out with people, or just meet people, to get energy. The best thing I can compare it with is a vampire. Not a mean vampire, but like a True Blood-vampire. Maybe even a Twillight-vampire, but no, I can't write something serious and use Twillight as something I compare myself with. So, it's like one of the nice True Blood-vampires, they need blood for survival, but they only drink from people who wants them too, or synthetic blood like Thru Blood.  The blood is my social life. I need it to survive. The synthetic blood is online social life, like facebook, tumblr or other communities that you can find on the Internet. And like a vampire, I don't always know when to stop. I can't always tell when the person/persons I'm socializing with, got enough.. Which makes me a fucking pain in the ass, because I never leave.. Sometimes, I can feel when I've just passed their limit but I always hope that it's just me and not them.. And the socializing online. It works pretty fine, because then people always can go offline. And I'm not one of those who do write to people just because I notice that they are online, and I'm certainly  not one of those who writes ten times in a row, just because someone doesn't answer. I have common sense. I actually have a pretty good common sense. Most of the times.

I really don't know how else I can explain this.. I've always been told that I'm an extrovert, but I don't think I am. I think I am something more. I'm introvert in so many ways, and the same when it comes to extrovert. Can you be both? Or can I do as I do with everything else, pick the good parts from both of them and make my own definition?. That's what I would prefer. I'm an inextrovert.. 


If you don't really know anything about introvert/extrovert, check out this: 23 signs you're secretly an introvert.. Not the best way to learn, but for a quick way it's okay.

Spilling out my heart - safe mode.

It would be kind of easy to make everything about you. Write about you, think about you and do nothing else. But since I love a good challenge, I won't. This won't be about you. Which is kind of hard at the moment, cause you are all over my mind.

So, I've had my three weeks of vacation and in twelve hours I will start my first "after vacation-shift". It has been pretty great weeks, but it kind of feels like one or maybe one and a half. But still. I'm looking forward to work again. I do miss it. I love my job, I love our regulars. I love all the small chatting, and I love the fact that I can make all this people smile by doing nothing but being me. (And smiling back to them of course). I think that it's important to love you job. If I started to not love my job, I would quit. If I don't love my job - I don't do it very well. Of course I can I have days when I don't really wanna wake up or wants to do other stuff. But that's not, not loving my job, that's just me having tons of shit to do.

I'm also looking forward to filling up my calendar again. It has been rather empty this last two weeks. Nothing I really like. I get restless to easily. I want to have stuff to do. Good thing this autumn is pretty full already. Just have to put it up in my calender. Don't worry though, I tend to have time for you too. Wait, this was not about you.

Oh, me and Anna will start writing short stories again, or well, we started today by giving each other themes. But you will have to wait until Sunday for the first short story. If I don't have to much time on my hands, then there might be one before that. Or not.

I know. This is not one of my usual blog entries, but there is so much on my mind at the moment. No, not just you. I have my own things too. And I'm not really ready to share it with the world. Which means, that I will keep being some what mysterious and shut up about it. Until I figure it out..


I have this friend of mine, whom I haven't seen for a couple of weeks, and I miss her. She is one of a kind and she really brings out the best in me. And there is only a few of those out there, who can do that. I know that she's probably not reading this, so this won't matter anyway. But, I'm in that mood when I kind of wants to spill my heart out but there is just too much to spill. Which probably means that I should go to bed. Last episode of True Blood will be out in a couple of hours, and I intend to watch it, before work. As a last vacation thing.