osagda ord. men du vet.

Jag låter din röst fylla mitt inre
det tomrum som du skapat
du ser på mig med kärleksfulla ögon
jag har gett upp

Ett slut och ett nytt

Jag tänker härmed göra det officiellt. Iallafall för dig som läser min blogg. I mars är det slut. Då lägger jag av. I mars kommer det att vara första gången, sen 2006, som jag är utan något som helst styrelseuppdrag. Jag kommer alltså att avgå från RFSL Stockholms styrelse, och jag kommer inte att ställa upp på något annat uppdrag. Punkt! Jag tänker däremot inte skriva ut varför här. Det kanske jag svarar på privat. Eller så gör jag det inte. Det är bara så, att det är dags nu. Verksamhetsåret som gått, har varit bra på många sätt och jag har fått träffa nya, fantastiska människor. Dessutom fick jag chansen att göra världen lite, lite bättre genom att samarbeta med dessa. Ny tankar och lärdomar har jag fått. Jag har också fått en helt annat, även den ny, insikt i mig själv.Vad jag vill. Vad jag kan. Vad jag uppskattar. Kanske kommer jag tillbaka någon dag. Kanske gör jag det inte.

Men efter den 16 mars, så kommer jag lägga mer fritid på att skriva, träffa nya människor på helt andra villkor än genom engagemang. Jag kommer dock inte avsluta mitt medlemsskap i RFSL. Det behöver ingen vara orolig för! Nu är det sagt. Det finns svart på vitt. Ingen återvändo. Punkt.


Jag måste bara skriva om denna fantastiska grej, som jag och min kära kombo Anna (http://beautifullife.se/) precis har börjat med. Varje torsdag, så ger vi den andra personen ett tema, sen har man tills på söndagen på sig att skriva en novell, på minst 1 a4-sida och max 2. Detta är, iallafall för mig, ett sätt att få skriva, få ha kul genom att skriva, få utvecklas och dessutom ett sätt för att inte landa i ett trygghetsfack när det kommer till skrivandet. Jag skriver gärna om liknande saker hela tiden. Samma teman, samman sorts huvudpersoner och känslor. Genom att få ett tema, så kan jag bli tvingad att skriva om något som jag aldrig skulle tänkt tanken att skriva om. Detta kommer att bli ett spännande inslag i vardagen. Som jag verkligen ser fram emot.
Veckans teman är: "Första gången" och "White Lady". Vem som har fått vad får ni kanske veta på söndag, om jag publicerar min novell.


Att skriva, är att våga. Ge av sin själ, sina känslor. Låt läsaren ta del av ditt inre.

//K

Närhet

Men lite härlig prestationsångest, så här klockan 2 på natten. Det är onekligen spexigt. Har skrivit så mycket de senaste dagarna och nätterna, att jag nu får lite ångest om jag inte kan producera en lika lång eller längre text som dagen innan. Ska jag satsa på kvantitet eller kvalitetet.  De flesta skulle nog säga att kvalitet är bättre än kvantitet. Men samtidigt så kan det ju vara bra att bara få ur sig en massa ord. Ordbajseri även kallat. Vilket i och för sig aldrig har varit min starka sida. Jag vill ju att varje ord ska ha betydelse, och att det inte ska vara en massa ord bara. Fast det har ju sina fördelar också. Kanske inte i en novell, om det inte finns krav på hur kort/lång den måste vara. Men nu var det inte det här jag hade tänkt skriva om idag. Det är lätt att glida in på fel spår ibland...

Tjipp och hej och välkomna till Hajk. Idag ska vi prata om ramar. Men inte vilka ramar som helst, utan kramar!

 Nej, men okej. Kanske inte på det sättet, men det var iallafall en referens till det tv-program som jag var publik på idag. Eller igår blir det ju, fast jag har inte sovit än, så det får bli idag. Nog om det. Så här är det: Jag älskar kramar. Det är nog det absolut bästa jag vet. En bra kram är så mycket. Det är närhet, både fysisk och psykisk närhet, det är kärlek, intimt, vänskapligt, känslomässigt och alldeles, alldeles underbart. Om det är en BRA kram. Men hur är en bra kram då? En bra kram är när båda, (eller fler) använder båda armarna, omfamnar hela personen. Där den som är längre, med fördel lägger armarna runt skulderbladen, och den kortare placerar armarna runt midjan. Sedan beroende på längdskillnaden placerar man kinden mot den andres kind, eller mot bröstkorg/huvud. Man bör alltså stå omslingrade. Jag tror att människor överlag tycker om att kramas, men att man egentligen inte riktigt vågar, för man vet ju inte om den andra personen vill/tycker om att kramas. Jag önskar att jag visste, för jag vill oftast kramas mer än jag gör. Jag vågar själv inte alltid ta steget till den där riktiga kramen. För jag känner kanske inte personen så bra, eller så vet jag bara inte hur den ställer sig till att kramas.
Detta kan leda till lite smått pinsamma situationer då båda två vill kramas, men eftersom man är lite osynkade så börjar den ena gå in i en kramposition och den andra i någonslags handslagshälsning. Då båda två mitt i det här, upptäcker hur den andre har reagerat så byter båda, och således så blir det en handslagskram. Det vill säga, när man skakar hand och dunkar den andra lite lätt i ryggen. Rykten säger att man ska dunka tre (3) gånger i den andres rygg för att det ska betyda: I'm not gay. Om detta är sant eller inte, vet jag ingenting om. Jag kan dock tycka att det är en väldigt töntig regel och brukar således varken dunka en, två eller tre gånger, utan placerar bara armen där, som om det var en riktig kram, fast då med bara en arm. Min tanke är att jag själv, ska gå in i en hälsning, som om jag ska kramas, och sen helt enkelt hoppas på att den andra personen också vill det. och på detta sätt, öka antalet kramar, iallafall som jag får.

I dagens läge, så har jag tyvärr inte träffat på allt för många människor, som faktiskt kan kramas. Sådär på riktigt. Det jag vet, är att när jag får krama på dessa fantastiska människor, så blir det en annan närhet än vid halvkramarna. Vilket resulterar i att jag nog längtar lite mer till dessa kramar, än till andra kramar. Kvantitet och kvalitet. Igen.

Om man har ont om personer i sin närhet, så kan djur hjälpa till på traven. Iallafall för att få någonslags närhet. Jag vet att det inte på långa vägar är samma sak. Men det är bättre än ingenting. Fördelen med ett djur, exempelvis en katt, då jag själv är ägare till en, så kan de känna av om man känner sig ensam och då komma och lägga sig, nära och gosa in sig. Vilket min katt är väldigt bra på. När jag behöver en kram, vilket händer lite då och då, så hoppar han upp och lägger sig nära och spinner, så som bara en kärleksfull katt kan.

Kontentan av mitt ordbajseri idag är iallafall som följer:

Kramas mera. En kram kan betyda så mycket mer än vad du tror. Kramas på riktigt. Kramas när du menar det.

//K

att finna ord

Den här energin jag känner, eller har. Det känns lite som att kroppen svävar. Inget är tungt. Jag flyter med. Att faktiskt kunna skriva gör mig så mycket lättare. Jag vet inte om jag kan säga att jag aldrig känt så här. Jag tror inte att jag har det. Vet inte riktigt hur jag ska kunna förklara det. Men som jag skrev, det är som att kroppen svävar, flyter igenom allt. Jag känner hur jag öppnar upp mig och släpper in. Jag får nya intryck av allting. För allting går att skriva om. Dessutom vill jag skrika ut till hela världen hur det känns. Jag vill att alla ska förstå hur bra det känns. Hur lättad jag är.

Idag lovade jag att jag skulle skriva varsin dikt till två fantastiska människor, som jag inte direkt känner. Det blir en intressant utmaning. Jag vet inte riktigt om de tror på att de kommer att få dikterna eller inte. Men jag brukar hålla vad jag lovar, och så även denna gång.

Jag vill bara sitta och skriva. Jag vill skriva mer. Låta fantasin ta över. Se fingrarna glöda. Känna kreativiteten brinna. Eufori. Jag vill utmana mig själv genom att skriva det som aldrig blvit skrivet förut. Det som är nerklottrat, vill jag skriva bättre. Jag vill visa er hur vacker världen är, om man bara tittar på den, på rätt sätt. Om man bara läser mellan raderna.  Jag vill att ni ska se, när ni blundar. Jag vill att ni ska höra, när ni glömt att lyssna. Jag vill att ni ska förstå. Förstå kärleken i en bokstav. Kärleken när två bokstäver blir tillsammans. Tre. Fyra. När dessa går ihop och bildar en mening. Som blir till flera. Till en helhet. Den kärleken vill jag att ni ska förstå.

Det är det som får mig att skriva. Kärlek. Kärleken till orden. Inter till grammatiken. Att få leka med en ordföljd, som ger en rytm istället för en grammatiskt, korrekt skriven text. Nog för att det har sin charm det också. Grammatik. Men för kreativitetens skull, så får grammatiken komma i andra hand. Eller kanske till och med tredje.

Språkpolisen undrar varför.

Jo. När jag skriver, så kommer oftast texten helt plötsligt. Jag formulerar sällan texten först och skriver ner den sen. Jag skriver den direkt. Detta gör att medan jag skriver på en mening, så börjar nästa ta form. Att då behöva tänka på en grammatik, som iofs oftast kommer av sig själv, hämmar min flöde. Grammatiken kollar jag när jag läser texten. Efteråt.
Det ska tilläggas dock att det finns vissa fel som jag gör. Hela tiden. Som borde vara straffbara. Som att skriva medanS. Detta fel är något som kommer av att jag gärna skriver talspråk.Vilket resulterar i att jag ofta missar det när jag läser igenom en text. Jag försöker nu tänka ut ett straff för att jag aldrig mer ska missa det. Eller helst av allt. Aldrig skriva så igen. Har du något tips, så tar jag gärna emot det.

En bra text återspeglar en känsla. Sällan är det orden i sig själva som betyder något. Det är helheten. Det är inte känslan jag har, när jag skriver, utan känslan du får, när du läser. Hemligheten är att alla ska kunna tolka en text olika. Även om det är samma text.

Jag skrev nyligen en kortnovell för att medverka i en tävling i tidningen Skriva. Jag lät ett par vänner läsa den. De få gemensamma nämnare bland dessa vänner är att de på något sätt gillar att skriva, och att de känner mig. Alla reagerade på mer eller mindre olika saker i texten, och analyserade också det oskrivna på alla möjliga sätt. Jag ansåg att jag hade täckt upp de flesta vinklar och vrår, och att tolkningsfrågan var fri, men begränsad. Jag hade fel. När du skriver. Tänk utanför boxen.
Tänk queert.

Om du nu tänker: varför ska jag tänka gay? Då bör du tänka om. Eller så behöver du googla på vad ordet queer betyder.


Jag låter hennes röst fylla mitt inre. Låter lugnet sprida sig.
Fingrarna vandrar vant över tangentbordet.
Bokstäverna hittar varandra, bildar ord, bildar mening
Inget blir lika vackert som hennes toner.
Jag låter hennes röst fylla mig.
Meningarna blir till känsla.


//K

skrivandet.

Att inse att skrivlyckan innebär sömnlöshet. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Antingen sover jag, eller så skriver jag. Att se klockan passera 0200 en måndagnatt när jobbet kallar är kanske ingen bra grej. Men euforin av det, idag, tidigare skrivna håller mig vaken. Det är som alldeles för mycket koffein eller en bra fylla på redbull och vodka, eller som när man dansat sig svettig till alla ens favoritlåtar. På en och samma gång.

Hela grejen med att skriva är som ett lyckorus. Ni vet, när någon ställer en frågan: Vad skulle du aldrig leva utan? De flesta skulle säkert svara mat, eller kärlek. Nog för att jag känner att de båda sakerna är viktiga och en ganska väsentlig del i mitt liv, men jag skulle nog svara skrivandet, på den frågan. Att få möjligheten att skriva, att kunna uttrycka sig i skrift, men även i tal. Det är en gåva. En oändlig gåva som man ska ta vara på. En gåva som aldrig ska glömmas bort.

Jag minns när jag var yngre. När jag började skriva. Korta dikter, med rim. Barnsliga, dåligt skrivna noveller som aldrig blev så som jag önskade. Jag tittade på killen jag var kär i, beskrev honom i texten och gav honom ett annat namn och så såg jag till att han blev kär i personen som på något vis var jag. Sen så levde de lyckliga, i evigheten. Det var det. Jag minns också när jag var 18-19, och läste en dikt jag hade skrivit exakt ett år innan, på dagen. Det var då jag insåg att jag inte skrev, för att skriva bra. Jag skrev för att jag var min egen psykolog. Allt jag skrev var för att hantera alla mina känslor, allt det onda, allt hat jag kände och all kärlek som fanns. Att skriva blev min räddning. Jag vågade väldigt sällan visa några av mina dikter. De var mörka, djupa och handlade ofta om att inte orka mer, att vilja dö. Att försvinna från ytan. Jag ville inte att människor jag mötte skulle förstå hur dåligt jag nog egentligen mådde. Fast det visste jag inte då, jag skrev ju för att skriva. De få gånger jag lät någon vän läsa en dikt eller två, så var de noga utvalda för att inte avslöja något av det jag egentligen kände. Jag vågade aldrig.

När jag för första gången blev kär, sådär på riktigt, när man verkligen inte kan tänka på något annat, så blev skrivandet en annan grej. Då skrev jag för att kunna hantera de känslor jag hade, som inte var besvarade. Jag skrev också för att få uppmärksamhet. Se, se här, se så vackert jag skriver om dig. Titta här. Kontentan av varje text var: du är det vackraste jag vet. Jag älskar dig.
Idag är det egentligen bittert att jag nog inte har kvar några av de där texterna. Det hade varit intressant läsning. Eller kanske mest pinsamt. Jag har några noveller kvar, från när jag var yngre. Att läsa dom nu, är lite pinsamt. Inte för att jag skäms för dom, men mer för att jag tyckte att de var fantastiska, de var bra och de skulle göra underverk för världen, om de fick läsas av flera. Idag har jag svårt att förstå storheten i det. Men jag kanske också har varit ung och naiv en gång. Vem vet?

Här någonstans så började jag att skriva lite för att bara skriva, men fortfarande mest för att hantera alla mina känslor. Då träffade jag mitt nuvarande ex. Som också skrev. Det var första gången någon delade det här med mig. Som jag vågade dela med mig till. Vi kunde sitta uppe nätterna igenom och skicka texter till varandra. Om allt. Mina mörkaste dikter och texter skickade jag. Mitt ex blev inte skrämd utan uppmuntrade mig till att skriva mer. Men att börja må bra, och att inte vara rädd för att visa sina texter gjorde att jag inte behövde skriva. Det tog stopp. Nog för att jag kunde tvinga fram en text eller en dikt om jag verkligen, verkligen ansträngde mig. Eller när vi hade bråkat. Då skrev jag. Men det blev en spärr. Jag gick en kvällskurs på universitet, om att skriva och retorik. Jag blev tvungen att skriva. Min lärare var om något wierd, men fortfarande en fantastisk lärare, som såg potential i mina texter, i min retorik och i mitt skrivande. Men när kursen tog slut, så slutade jag skriva, igen.

Jag har alltid haft en lust, ett krav från mig själv att jag ska skriva. Det har ju också resulterat i att jag har skrivit. Även om jag haft perioder, då jag inte skrivit. Men mitt huvud producerar texter hela tiden. Jag har bara aldrig skrivit ner dom. För 3-4 år sen så hamnade jag i någon slags skrivkoma. Det är så jag brukar kalla den, men det mer korrekta orden är nog skriv-trance. Jag skrev varje vaken sekund. Med papper och penna. Det är så jag skriver bäst egentligen. Men texten bara kom. Det var som om pennan var fastlimmad i mina fingrar och om jag inte skrev, så skulle jag dö. Efter någon vecka, så tappade jag min skriv-trance och hade inte en aning om vad jag hade skrivit. Men jag läste och insåg att det var början på något bra. Lusten var tillbaka. Jag fortsatte skriva, dock medveten om vad jag skrev, och någon månad senare så hade jag ett tio-tal kapitel på min bok. Jag vet inte vad som hände, men en dag så fanns det inga ord att skriva. Så jag la boken på hyllan. De senaste två och halvt åren så har jag skrivit två till tre kapitel på boken. Men den ligger fortfarande och samlar damm.

Det senaste halvåret så har jag haft ganska mycket ångest över att jag inte har skrivit. Varken på boken eller så mycket annat. Allting stannade bara av, men lusten fanns där. Men jag hade aldrig någon ro till att skriva, eller någon bra plats. Jag skrev ett par dikter om året, tre- fyra stycken kanske. Men för en som producerar ett tiotal texter i huvudet varje dag, så är det verkligen inte mycket. Men nu har det hänt. Jag skriver. Jag skriver för att jag har lust, för att jag vill. För att jag har något inom mig som vill ut. Det handlar inte längre om terapi, eller att jag blir tvingad - vilket ger mig lust. Jag skriver. Jag skriver för att jag har något viktigt att berätta. Jag har fått en gåva. En gåva som gör att jag kan formulera mig i skrift. Jag kan skriva en text som berör, som får människor att känna. Det är min gåva. En gåva jag ska dela med världen. Världen måste få veta. Här är jag.
Här är min berättelse. Jag ger er min gåva. Jag är här,


och jag skriver...

Cirkeln är sluten.

När du sjunger, då skriver jag. Jag återskapar kärleken i din röst. Jag lägger en bit av min själ i varje bokstav, så som du i varje andetag. Jag analyserar inte. Jag låter bara fingrarna spela över tangenterna så som ditt vibrato skapar en känsla. Jag sluter ögonen och låter kärleken forma orden, så som du skänker njutning i varje ton. Orden du ger är ingenting utan din röst, precis som att varje bokstav jag skriver är inget utan mening.

Du sjunger. Jag skriver.
Cirkeln är sluten.

Komplimanger ska aldrig hållas hemliga

Människor överlag blir oftast förvånade, men glada, när jag ger en komplimang. Många tror också att jag ger en komplimang för att få en tillbaka. Detta gäller speciellt när det är människor jag inte känner så bra. Nybekanta eller nyfunna vänner som inte har förstått eller lärt sig, att jag faktiskt ger komplimanger för att jag vill, för att jag tycker det jag säger, för att jag är ärlig.

Det finns två saker här i världen som aldrig ska hållas hemliga. Det är komplimanger och det är kärlek. Berätta för människorna runt omkring dig att du tycker om dom. Beröm deras tröja eller deras fina leende eller varför inte deras fantastiska ögon. Om inte annat så kommer den personen få en bra dag av att höra det.

Det blir dessutom en otrolig dominoeffekt av att ge komplimanger. Det är ungefär som att le mot en främling på stan, fast kanske lite mer intimare.

Hemligheten bakom en komplimang är att den ska vara ärlig. Säg inte bara en komplimang för att få den sagt. Vänta med att berätta vad du tycker tills du kan vara helt ärlig och mena varje ord. Det är då det kommer att betyda mest. Både för dig och för den du säger det till.

Kom ihåg att komplimanger inte bara berör utseende. Det är lätt att glömma bort att man kan smickra någon genom att berömma de för deras personlighet, snällhet eller för att de är en sådan underbar vän/partner.. Eller vad du nu har för relation till personen.

Det viktigaste är dock: Har du inget snällt att säga, så håll käften.
Detta gäller bara när det kommer till komplimanger. När det gäller orättvisor, då ska du aldrig hålla käften uan säga det du tycker. På momangen.

Man vet aldrig när det är för sent för en komplimang. Säg den medan du kan.

Komplimanger och kärlek ska aldrig hållas hemligt.

//K

Det är nu det börjar

På min högra underarm har jag alltså tatuerat in "Schlagerbög", det betyder inte att jag vet vem som vann 1975 eller att jag kan hela texten till Waterloo utantill. Det betyder att jag älskar schlager, och att jag inte är hetero. Det som inte står på min arm är att jag älskar att skriva. Kanske borde jag tatuera in det på min arm också. Klyscha tänker du. Det gör jag med.

Jag skriver, alltså finns jag.

Det är 2013. Året då jag börjar skriva på allvar, när jag tar tag i det där som får mitt hjärta att slå lite fortare. Det som får mitt blod att pulsera. Det som får mig hög. Hög på livet. Hög på känslan.
Känslan när en text bara flyter på. Känslan när en text blir sådär fantastisk som bara en bra text kan bli.

Om en vecka är det sista dagen för Tidningen Skrivas novelltävling med tema Offer. Jag tänker vara med där. Novellen är färdig och väldigt fantastisk. Det är sällan jag blir såhär nöjd. Men nu. Kanske är det för att jag har fått feedback från första början. Jag har lyssnat och jag har ändrat, men inte frångått mitt koncept eller min första tankegång. Jag har förstått. Spärren har släppt. Hoppas jag.

Det kommer märkas i bloggen om spärren har släppt. Även om jag inte skriver noveller eller dikter. Eller på min BOK. Så kanske jag kan skriva här. Bara för skrivandets skull. Det kommer du att märka. Huvudsaken är ju att man skriver. Det kanske är en klyscha, men den är sann.

//K

Julafton

Hade en helt okej julafton, om man tittar på allt runt omkring.
Ingen snö, inte speciellt kallt. Perfekt julväder, iallafall om man är i skåne.

Maten var bra, iallafall det jag åt. Vilket kanske är en fjärdedel av julbordet, kräsen som man är.

Julkappsutdelningen gick fort, då jag och kusin Frida delade på bördan i år.

Jag har nog världens bästa mamma som köpte det jag önskat mig, men aldrig trodde att jag skulle få.

Idag blir det världens bästa kebabrulle med vitlökssås (massor) från Renatos. Det är en winwin.

Imorgon drar jag till storstan och träffar folk i helsingborg. Lika bra att passa på :)

Det här är nog ett av de sämsta blogginläggen jag skrivit, men det får bli så. Är inte van vid tangentbordet..

God fortsättning på er. Snart är jag tillbaks i sthlm igen
Kramar

Det var det här med att vara dålig på att blogga..

Förlåt. Jag vet att jag tappat x-antal läsare, genom att inte blogga på väldigt länge. Jag skulle kunna lova att jag ska bli bättre, men det kommer jag inte att bli. Iallafall inte om jag lovar.

Det händer mycket i mitt liv, ungefär konstant och skrivande kommer alltid lite sidan om. Inte för att jag inte vill skriva, men oftast prioriterar jag annat än att starta upp datorn och sätta mig ner och samla tankar.

Jag bytte jobb i somras. Det var ett bra byta. Gick ner 70 timmar i tid, men får ut högre lön. Winwin. Att dessutom ha en chef som tycker att en gör ett bra jobb, och berättar det för en. Ja, det känns helt enkelt mycket bättre.

Flyttat har jag också gjort. Bor med två fantastiska människor i en stor, nybyggd lägenhet, där även min kära katt bor, och han har fått två nya kompisar han också.


Snart är det jul, och då blir det Skåne som vanligt.Vilket dessutom brukar trigga igång mitt skrivande. Inte bloggandet, utan att faktiskt skriva något skönlitterärt, eller en dikt. Det är alltid fantastiskt. Synd bara att jag inte lyckas skriva under de andra 51 veckorna på året. Det kommer att ta lång tid att skriva klart min bok, om jag bara lyckas skriva en vecka om året. Det kan jag lova.

Här får ni dessutom se min skönhet. Min tatuering. Så jävla nöjd.

Förhoppningsvis så skriver jag snart igen. Annars om 1½ år kanske. Väl mött och ses snart igen!

//Kimpe