Det är nu det börjar

På min högra underarm har jag alltså tatuerat in "Schlagerbög", det betyder inte att jag vet vem som vann 1975 eller att jag kan hela texten till Waterloo utantill. Det betyder att jag älskar schlager, och att jag inte är hetero. Det som inte står på min arm är att jag älskar att skriva. Kanske borde jag tatuera in det på min arm också. Klyscha tänker du. Det gör jag med.

Jag skriver, alltså finns jag.

Det är 2013. Året då jag börjar skriva på allvar, när jag tar tag i det där som får mitt hjärta att slå lite fortare. Det som får mitt blod att pulsera. Det som får mig hög. Hög på livet. Hög på känslan.
Känslan när en text bara flyter på. Känslan när en text blir sådär fantastisk som bara en bra text kan bli.

Om en vecka är det sista dagen för Tidningen Skrivas novelltävling med tema Offer. Jag tänker vara med där. Novellen är färdig och väldigt fantastisk. Det är sällan jag blir såhär nöjd. Men nu. Kanske är det för att jag har fått feedback från första början. Jag har lyssnat och jag har ändrat, men inte frångått mitt koncept eller min första tankegång. Jag har förstått. Spärren har släppt. Hoppas jag.

Det kommer märkas i bloggen om spärren har släppt. Även om jag inte skriver noveller eller dikter. Eller på min BOK. Så kanske jag kan skriva här. Bara för skrivandets skull. Det kommer du att märka. Huvudsaken är ju att man skriver. Det kanske är en klyscha, men den är sann.

//K