skrivandet.

Att inse att skrivlyckan innebär sömnlöshet. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Antingen sover jag, eller så skriver jag. Att se klockan passera 0200 en måndagnatt när jobbet kallar är kanske ingen bra grej. Men euforin av det, idag, tidigare skrivna håller mig vaken. Det är som alldeles för mycket koffein eller en bra fylla på redbull och vodka, eller som när man dansat sig svettig till alla ens favoritlåtar. På en och samma gång.

Hela grejen med att skriva är som ett lyckorus. Ni vet, när någon ställer en frågan: Vad skulle du aldrig leva utan? De flesta skulle säkert svara mat, eller kärlek. Nog för att jag känner att de båda sakerna är viktiga och en ganska väsentlig del i mitt liv, men jag skulle nog svara skrivandet, på den frågan. Att få möjligheten att skriva, att kunna uttrycka sig i skrift, men även i tal. Det är en gåva. En oändlig gåva som man ska ta vara på. En gåva som aldrig ska glömmas bort.

Jag minns när jag var yngre. När jag började skriva. Korta dikter, med rim. Barnsliga, dåligt skrivna noveller som aldrig blev så som jag önskade. Jag tittade på killen jag var kär i, beskrev honom i texten och gav honom ett annat namn och så såg jag till att han blev kär i personen som på något vis var jag. Sen så levde de lyckliga, i evigheten. Det var det. Jag minns också när jag var 18-19, och läste en dikt jag hade skrivit exakt ett år innan, på dagen. Det var då jag insåg att jag inte skrev, för att skriva bra. Jag skrev för att jag var min egen psykolog. Allt jag skrev var för att hantera alla mina känslor, allt det onda, allt hat jag kände och all kärlek som fanns. Att skriva blev min räddning. Jag vågade väldigt sällan visa några av mina dikter. De var mörka, djupa och handlade ofta om att inte orka mer, att vilja dö. Att försvinna från ytan. Jag ville inte att människor jag mötte skulle förstå hur dåligt jag nog egentligen mådde. Fast det visste jag inte då, jag skrev ju för att skriva. De få gånger jag lät någon vän läsa en dikt eller två, så var de noga utvalda för att inte avslöja något av det jag egentligen kände. Jag vågade aldrig.

När jag för första gången blev kär, sådär på riktigt, när man verkligen inte kan tänka på något annat, så blev skrivandet en annan grej. Då skrev jag för att kunna hantera de känslor jag hade, som inte var besvarade. Jag skrev också för att få uppmärksamhet. Se, se här, se så vackert jag skriver om dig. Titta här. Kontentan av varje text var: du är det vackraste jag vet. Jag älskar dig.
Idag är det egentligen bittert att jag nog inte har kvar några av de där texterna. Det hade varit intressant läsning. Eller kanske mest pinsamt. Jag har några noveller kvar, från när jag var yngre. Att läsa dom nu, är lite pinsamt. Inte för att jag skäms för dom, men mer för att jag tyckte att de var fantastiska, de var bra och de skulle göra underverk för världen, om de fick läsas av flera. Idag har jag svårt att förstå storheten i det. Men jag kanske också har varit ung och naiv en gång. Vem vet?

Här någonstans så började jag att skriva lite för att bara skriva, men fortfarande mest för att hantera alla mina känslor. Då träffade jag mitt nuvarande ex. Som också skrev. Det var första gången någon delade det här med mig. Som jag vågade dela med mig till. Vi kunde sitta uppe nätterna igenom och skicka texter till varandra. Om allt. Mina mörkaste dikter och texter skickade jag. Mitt ex blev inte skrämd utan uppmuntrade mig till att skriva mer. Men att börja må bra, och att inte vara rädd för att visa sina texter gjorde att jag inte behövde skriva. Det tog stopp. Nog för att jag kunde tvinga fram en text eller en dikt om jag verkligen, verkligen ansträngde mig. Eller när vi hade bråkat. Då skrev jag. Men det blev en spärr. Jag gick en kvällskurs på universitet, om att skriva och retorik. Jag blev tvungen att skriva. Min lärare var om något wierd, men fortfarande en fantastisk lärare, som såg potential i mina texter, i min retorik och i mitt skrivande. Men när kursen tog slut, så slutade jag skriva, igen.

Jag har alltid haft en lust, ett krav från mig själv att jag ska skriva. Det har ju också resulterat i att jag har skrivit. Även om jag haft perioder, då jag inte skrivit. Men mitt huvud producerar texter hela tiden. Jag har bara aldrig skrivit ner dom. För 3-4 år sen så hamnade jag i någon slags skrivkoma. Det är så jag brukar kalla den, men det mer korrekta orden är nog skriv-trance. Jag skrev varje vaken sekund. Med papper och penna. Det är så jag skriver bäst egentligen. Men texten bara kom. Det var som om pennan var fastlimmad i mina fingrar och om jag inte skrev, så skulle jag dö. Efter någon vecka, så tappade jag min skriv-trance och hade inte en aning om vad jag hade skrivit. Men jag läste och insåg att det var början på något bra. Lusten var tillbaka. Jag fortsatte skriva, dock medveten om vad jag skrev, och någon månad senare så hade jag ett tio-tal kapitel på min bok. Jag vet inte vad som hände, men en dag så fanns det inga ord att skriva. Så jag la boken på hyllan. De senaste två och halvt åren så har jag skrivit två till tre kapitel på boken. Men den ligger fortfarande och samlar damm.

Det senaste halvåret så har jag haft ganska mycket ångest över att jag inte har skrivit. Varken på boken eller så mycket annat. Allting stannade bara av, men lusten fanns där. Men jag hade aldrig någon ro till att skriva, eller någon bra plats. Jag skrev ett par dikter om året, tre- fyra stycken kanske. Men för en som producerar ett tiotal texter i huvudet varje dag, så är det verkligen inte mycket. Men nu har det hänt. Jag skriver. Jag skriver för att jag har lust, för att jag vill. För att jag har något inom mig som vill ut. Det handlar inte längre om terapi, eller att jag blir tvingad - vilket ger mig lust. Jag skriver. Jag skriver för att jag har något viktigt att berätta. Jag har fått en gåva. En gåva som gör att jag kan formulera mig i skrift. Jag kan skriva en text som berör, som får människor att känna. Det är min gåva. En gåva jag ska dela med världen. Världen måste få veta. Här är jag.
Här är min berättelse. Jag ger er min gåva. Jag är här,


och jag skriver...

Cirkeln är sluten.

När du sjunger, då skriver jag. Jag återskapar kärleken i din röst. Jag lägger en bit av min själ i varje bokstav, så som du i varje andetag. Jag analyserar inte. Jag låter bara fingrarna spela över tangenterna så som ditt vibrato skapar en känsla. Jag sluter ögonen och låter kärleken forma orden, så som du skänker njutning i varje ton. Orden du ger är ingenting utan din röst, precis som att varje bokstav jag skriver är inget utan mening.

Du sjunger. Jag skriver.
Cirkeln är sluten.

Komplimanger ska aldrig hållas hemliga

Människor överlag blir oftast förvånade, men glada, när jag ger en komplimang. Många tror också att jag ger en komplimang för att få en tillbaka. Detta gäller speciellt när det är människor jag inte känner så bra. Nybekanta eller nyfunna vänner som inte har förstått eller lärt sig, att jag faktiskt ger komplimanger för att jag vill, för att jag tycker det jag säger, för att jag är ärlig.

Det finns två saker här i världen som aldrig ska hållas hemliga. Det är komplimanger och det är kärlek. Berätta för människorna runt omkring dig att du tycker om dom. Beröm deras tröja eller deras fina leende eller varför inte deras fantastiska ögon. Om inte annat så kommer den personen få en bra dag av att höra det.

Det blir dessutom en otrolig dominoeffekt av att ge komplimanger. Det är ungefär som att le mot en främling på stan, fast kanske lite mer intimare.

Hemligheten bakom en komplimang är att den ska vara ärlig. Säg inte bara en komplimang för att få den sagt. Vänta med att berätta vad du tycker tills du kan vara helt ärlig och mena varje ord. Det är då det kommer att betyda mest. Både för dig och för den du säger det till.

Kom ihåg att komplimanger inte bara berör utseende. Det är lätt att glömma bort att man kan smickra någon genom att berömma de för deras personlighet, snällhet eller för att de är en sådan underbar vän/partner.. Eller vad du nu har för relation till personen.

Det viktigaste är dock: Har du inget snällt att säga, så håll käften.
Detta gäller bara när det kommer till komplimanger. När det gäller orättvisor, då ska du aldrig hålla käften uan säga det du tycker. På momangen.

Man vet aldrig när det är för sent för en komplimang. Säg den medan du kan.

Komplimanger och kärlek ska aldrig hållas hemligt.

//K

Det är nu det börjar

På min högra underarm har jag alltså tatuerat in "Schlagerbög", det betyder inte att jag vet vem som vann 1975 eller att jag kan hela texten till Waterloo utantill. Det betyder att jag älskar schlager, och att jag inte är hetero. Det som inte står på min arm är att jag älskar att skriva. Kanske borde jag tatuera in det på min arm också. Klyscha tänker du. Det gör jag med.

Jag skriver, alltså finns jag.

Det är 2013. Året då jag börjar skriva på allvar, när jag tar tag i det där som får mitt hjärta att slå lite fortare. Det som får mitt blod att pulsera. Det som får mig hög. Hög på livet. Hög på känslan.
Känslan när en text bara flyter på. Känslan när en text blir sådär fantastisk som bara en bra text kan bli.

Om en vecka är det sista dagen för Tidningen Skrivas novelltävling med tema Offer. Jag tänker vara med där. Novellen är färdig och väldigt fantastisk. Det är sällan jag blir såhär nöjd. Men nu. Kanske är det för att jag har fått feedback från första början. Jag har lyssnat och jag har ändrat, men inte frångått mitt koncept eller min första tankegång. Jag har förstått. Spärren har släppt. Hoppas jag.

Det kommer märkas i bloggen om spärren har släppt. Även om jag inte skriver noveller eller dikter. Eller på min BOK. Så kanske jag kan skriva här. Bara för skrivandets skull. Det kommer du att märka. Huvudsaken är ju att man skriver. Det kanske är en klyscha, men den är sann.

//K

Julafton

Hade en helt okej julafton, om man tittar på allt runt omkring.
Ingen snö, inte speciellt kallt. Perfekt julväder, iallafall om man är i skåne.

Maten var bra, iallafall det jag åt. Vilket kanske är en fjärdedel av julbordet, kräsen som man är.

Julkappsutdelningen gick fort, då jag och kusin Frida delade på bördan i år.

Jag har nog världens bästa mamma som köpte det jag önskat mig, men aldrig trodde att jag skulle få.

Idag blir det världens bästa kebabrulle med vitlökssås (massor) från Renatos. Det är en winwin.

Imorgon drar jag till storstan och träffar folk i helsingborg. Lika bra att passa på :)

Det här är nog ett av de sämsta blogginläggen jag skrivit, men det får bli så. Är inte van vid tangentbordet..

God fortsättning på er. Snart är jag tillbaks i sthlm igen
Kramar

Det var det här med att vara dålig på att blogga..

Förlåt. Jag vet att jag tappat x-antal läsare, genom att inte blogga på väldigt länge. Jag skulle kunna lova att jag ska bli bättre, men det kommer jag inte att bli. Iallafall inte om jag lovar.

Det händer mycket i mitt liv, ungefär konstant och skrivande kommer alltid lite sidan om. Inte för att jag inte vill skriva, men oftast prioriterar jag annat än att starta upp datorn och sätta mig ner och samla tankar.

Jag bytte jobb i somras. Det var ett bra byta. Gick ner 70 timmar i tid, men får ut högre lön. Winwin. Att dessutom ha en chef som tycker att en gör ett bra jobb, och berättar det för en. Ja, det känns helt enkelt mycket bättre.

Flyttat har jag också gjort. Bor med två fantastiska människor i en stor, nybyggd lägenhet, där även min kära katt bor, och han har fått två nya kompisar han också.


Snart är det jul, och då blir det Skåne som vanligt.Vilket dessutom brukar trigga igång mitt skrivande. Inte bloggandet, utan att faktiskt skriva något skönlitterärt, eller en dikt. Det är alltid fantastiskt. Synd bara att jag inte lyckas skriva under de andra 51 veckorna på året. Det kommer att ta lång tid att skriva klart min bok, om jag bara lyckas skriva en vecka om året. Det kan jag lova.

Här får ni dessutom se min skönhet. Min tatuering. Så jävla nöjd.

Förhoppningsvis så skriver jag snart igen. Annars om 1½ år kanske. Väl mött och ses snart igen!

//Kimpe

30 plus

och nio månader senare så kan vi konstatera att 30 kanske inte är en hög siffra, eller ålder. Och att det inte direkt känns på något annat sätt jämför med någon annan ålder. Men det har blivit lite för mycket av det goda på sistone. Därför blir april min första vita månad, sen just min 30årsdag.

Igår blev en känsloladdad dag, vilket jag nog inte kommer gå närmare in på just här och nu, men det kändes i hjärtat, samtidigt som jag är glad att jag har gått vidare. Men det betyder ju inte att jag inte saknar det/dom.

Hepp!

Ledigt hela dan

Det här med att ha en ledig dag är inte min grej.. Jag är så uttråkad..

Och att hitta en bild på sig själv från Paradise i fredags. Galet!

nej men nu får det vara nog.

Nu måste jag skärpa mitt bloggande. Faktiskt. Men inte idag. Kanske imorgon. Eller på lördag. Och då ska jag skriva något vettigt. Faktiskt!

i wish i was the moon tonight

Chimney falls and lovers blaze
Thought that I was young
Now i've freezing hands and bloodless veins
As numb as I've become

I'm so tired
I wish I was the moon tonight

Last night I dreamt I had forgotten my name
'Cause I had sold my soul but awoke just the same
I'm so lonely
I wish I was the moon tonight

God blessed me, I'm a free man
With no place free to go
I'm paralyzed and collared-tight
No pills for what I fear

This is crazy
I wish I was the moon tonight

Chimney falls and lovers blaze
Thought that I was young
Now I've freezing hands & bloodless veins
As numb as i've become

I'm so tired,
I wish I was the moon tonight

How will you know if you found me at least
'Cause i'll be the one, be the one, be the one
With my heart in my lap
I'm so tired, I'm so tired
I wish I was the moon tonight