The perfect session - a short story

The negotiation was done and she left me alone in her dungeon while she dressed into something more suitable.

I must admit that I was a bit nervous. She was the most perfect Dominant I've ever met. I glanced at the wall where all her tools were hanging. If I hadn't been as nervous as I was it would have been heaven. All those floggers, canes, whips, paddles and crops... Never ending tools of pain. I wanted to touch and admire them all, but I didn't dare to move from my kneeling in the middle of the room. She had told me to stay put. Suddenly the door closed behind me and I turned around. I gasped for air. Oh my god. She was so hot. So fierce. So, so dangerous looking. Her high-heeled boots were slimmed to her perfect legs. Her boots ended in the middle of her thighs. Her body was barely covered by her super tight leather dress, kept together with a perfect lacing on both sides. In her left hand she had a long beautiful leather flogger. She looked at me and walked very slowly towards me. The sound from her heels were echoing, the flogger in her hand swished from side to side.
I held my breath while she walked up to me and stopped right behind me. I could hear her breath.

Silence.

She pulls my hair, hard and I can sense her dominance thru every inch of her skin. Her steady grip in the back of my head makes my blood rush and I give in. I'm hers.

- Stand up she says with a voice so determined that I almost jump up on my feet.
With her hand still firmly in my hair, she pulls my head even further back. I'm almost leaning on her chest. I can feel her warm breath on the side of my neck. It's close. Her teeth touches my skin, slowly sinking in to my neck. Deeper, harder. Harder. My heart beats faster. My knees are getting weaker. A beast like groan sounds deep from my throat.
-Undress, she tells me.
Quickly I'm down on one knee trying to untie my shoelaces. My shaking hands makes the task really difficult and my heartbeat keeps racing faster and faster. Afraid I won't please her quick enough. My shoes are off, my jeans, my t-shirt. She tells me to stop. I am a little embarrassed standing in boxers and a tank top, but the way she is looking at me, calms me down and I start to feel a bit sexy. We're standing face to face and the leather flogger is still in her left hand.
She puts her hand on my wrist and softly caresses my arm. When reaching my upper arm her nails scratches my skin almost making me bleed. Her hand is on my neck, her nails are buried under my skin, and she pulls me gently closer to her. My eyes are closed and her teeth starts sinking in to the side of my neck, again. Her hand in the back of my neck is the only thing keeping me on my feet.

-On you knees boy, she whispers.
She doesn't have to tell me twice. She pulls my hair, bites my neck and scratches my back, under my tank top, all at the same time. My body explodes. It's like fireworks under my skin. The moaning and groaning from the depths of my throat is the only sound you can hear. My body shivers. All the pain. I don't want it to stop.
-Stand up! Her words are hard but still gentle in some way.
But my legs can't move, my bones are soft and feels like jell-o and all I can do is shiver in shame.
-Get up! Her voice is louder and more angry than before.
I'm trying to get up and I fall forward ending up on all four. The strike from the flogger didn't wait. The hit was direct and stingy. The surprise hit felt like lightning and the fireworks was fired up again. With all my submissive power still left inside of me I manage to stand up. A bit wobbly , but standing. Her nails is dug deep in my shoulder and with her lips really close to my ear, she whispers: good boy.

The satisfaction is arousing, I'm blushing. My skin has goosebumps. Her nails dug a little deeper, a little harder.
-Are you a good boy she asks teasingly?
While her nails dug even harder and deeper I can't do anything but exhale a Yes Miss. And she let go of my shoulder.
While trying to cuff my wrists with those leather cuffs and me being all wobbly and dizzy she gently caresses my tank top off my body. She raises my arms and put them in the chains, and in that same second I was tied up in the St Andrew cross, she sank her teeth in to my neck and put her hand around my throat. Putting enough pressure on for me to get the sensation of having a hard time to breath and still go for the whole vampire bite. My body is twisting and turning. I can't get enough! My blood is rushing thru my body. The adrenaline is pumping and my body is one big firework ready to explode.
She stops.
The heavy breathing, from both of us, is the only thing breaking the silence.

Her hand is caressing my back, soft and gently.
And there it is. The sound of air resistance from a heavy suede flogger. The first hit is soft, like massage. But the power and speed quickly increases. My head starts to get all dizzy when I unconsciously follow the pace from the floggers. One, two, three, four, five, six. It's like a beautiful dance going on. My back is the dance floor, the floggers are the dancers and the strikes are their beat. The dance fades out. She's changing the dancers. I can hear how she puts them down but I can't hear which ones she's picking up. She's warming up before she starts hitting my body and I hear a whinging sound. I'm sure that they're longer than the first one, but not what they are made off. Maybe leather. Maybe rubber. The not knowing makes me nervous and the first hit, stings like hell. I can't help moaning and my knees gets weaker. Luckily the chains are keeping me up and the pain from the cuffs digging in to my skin is a nice reminder.
The florentine flogging stops and her hand is smooth and cold against my back. She strikes me just below my shoulder. The pain is instant. It stings and my body bends backwards like a rainbow. I can feel how every inch of my body is shaking. The pain keeps coming, my shaking increases. Her nails are ripping my back like a lioness protecting her throne. She grabs my hair and pulls my head back.
-Are you all right, she ask?
All I have power to do, is nod.
-You're doing good she whispers gently.
Her praise reaches me right down to my bones and I reach a whole new level of intoxication.

The leather and those sharp metal spikes from the vampire gloves gets me to yet another plane of emotions running thru my mind. The pain, the joy of pain, the arouse. The sensitivity. Every single touch is like the shaking ground just before a volcanic eruption. Her teeth against my skin, her nails slowly running down my spine, the metal spikes scratching all over my back. Can't stand the pain, too much to handle. Give me more. A deep, long groan runs over my lips. I can't keep it within me. My body throws itself around and I moan higher. Deeper. She takes a step back to admire the artwork on my back. I can feel that she broke my skin. Her hands are gently stroking my back, just for a few seconds, but it's like a soft feather-light touch as the the suns first rays, that first warm day of spring.

On an unconscious lever, I hear how a flogger is picked up. It feels like the cross sways back and forth. I take a firm grip on the chains and I feel the pressure around my wrists from the cuffs, those cuffs that keeps all my weight up.
Nothing happens. No pain.
All I can hear is my own heavy breathing.

The whip hits my back without warning. It's tough, hard and stings like pouring a lot of salt in a wound. She hits again, a little harder. And again and again. And again. I lost the count. Harder. Faster. Meaner. I can't take it.
I relax. I let the pain wash over me. Each hit hurts worse than the last. Tears are burning behind my eyelids. I can hear how she's using all her strength, she strikes again. That hit is like millions of fireworks at the same time. A single tear runs down my cheek. My grip on the chains gets harder. My whole body is shaking. My mind is hazy, as if I had too much to drink. I have no control over my body anymore. My legs will not keep me standing much longer. I can't bare to open my eyes. The adrenaline rush makes my body all numb, in a good way. My mind is filled with cotton, sunshine and fluffy things. Far, far away I can hear a familial voice but I can't really understand what is says. Suddenly the voice is clear
-Can you take five more, she ask with a caring voice. I know you don't like to talk but for this, you have to.
I let her words sink in before I even try to answer. Carefully, I open my mouth, and I really hope that my words can carry out.
-Yes Miss. Please Miss. My words are weak, but they are there.
-Good boy. Leather or rubber. Choose carefully. You will get all five with the same.
I shiver.
She puts the leather flogger on my left shoulder and the one in rubber on my right shoulder.
The pleasure is complete. My mind feels empty, my body is close to Nirvana. All I want is to please her and I know she likes the rubber flogger, but I also know that it will hurt. The question is, can I take that much more pain?
I lean my head on the leather one. It feels nice against my skin and it will also hurt. Almost as much. My mind has decided. I take a few more seconds for my body to decide as well.

-Rubber, please. Thank you Miss, I whisper.
-Good choice. That will be a gold star for you, she says proudly.

The joy of making her proud makes my body tingle and sparkle of happiness as I brace myself waiting for strike one.

The pain is echoing thru my whole body when the rubber touches my skin. I tremble and the moaning is inevitable. Strike two is even worse. My body shakes uncontrollable and the grunting flies out of my mouth. Number three is more pain than I've ever felt. My tears are burning in my eyes. Her hand is on my back, caressing. She asks if I'm okay. I open my mouth but there is no voice. I nod my head until she notice and says okay and gives my shoulder a kiss.

The forth hit is a sting from hell and my eyes are filled with tears. With heavy breathing and a really hard grip on the edges of the cross I get thru the pain. My body is out of control, my mind is a fluffy kitten. High on endorphins and adrenaline.

Fireworks! My body gets pressed against the wooden cross, the deepest moaning leaves my lips as tears falls down my cheeks. My breathing is heavy. Shaking and trembling. My knees keep bending. The cuffs leaves soft burn marks on my wrists. Can't keep my eyes open. Can't speak. My head is heavy, empty, fluffy, can't keep up with emotions running thru my body and mind. Body soft as melted ice cream.

She's standing right behind me, hugging me. Her body is warm, gentle and safe. Her lips slowly touches my skin. Thru the dizzy haze I can hear her voice – You are such a good boy. I'm so proud of you- Her words goes deeper than any of the pain, it goes straight to my heart. On top of the adrenaline, the endorphins, there is a deeper satisfaction, a joy that hugs me from the inside. She's gently and touches my arms, massages them a bit to get my blood going while she looses the chains from the cuffs and takes down my arms slowly one by one. My shoulders are stiff and aches a bit. She rubs my shoulders while I hug the cross to keep my self from falling. The earth is moving too fast. The room is spinning. I close my eyes and the embrace from her makes me feel safe and cared about. After awhile the spinning fades out and her soft voice asks if I wanna try to sit down. My voice isn't back yet, I nod. She helps me down, it's almost like she's carrying me.
I'm on the floor, room starts to spin again. I put my head on my knees. From nowhere she puts a blanket around me. She sits down and it's like she's all around me. She's everywhere. Hugging, touching, caressing. I'm barely here, my mind went to the moon and is not yet back.
I don't know for how long we sit close together, don't know how long I'm gone. But slowly my consciousness is coming back.

I look at her and she meets my eyes.

-How are you, I ask.
-I'm fine, happy. You?
-High. But super fine. Can I do anything for you?
-Not right now. Maybe later. She smiles and her eyes sparkle.
-Thank you Miss. It was amazing I said.

Helgens underverk

Märkena på min hud gör sig påminda. En dov smärta ilar genom kroppen när jag lutar ryggen mot tegelväggen. Jag blundar och minns piskornas sting när de smekte min hud. Jag minns tänderna som sjönk in i min hals, hur dina naglar grävde sig in i min rygg. Känslan som brann inom mig när din tunga smakade mitt blod. Hur jag försvann in i någon form av Nirvana samma sekund som du viskade i mitt öra: du är jätteduktig.

Tillbaka till vardagen men glöden inom mig gör mig konstant påmind om helgens lek.
Allt jag vill är att brinna och göra dig stolt. Igen.

Humorn!!!!

En helt ny värld..

Jag har hittat en ny plats här i livet. En plats där jag inte bara kan och får vara mig själv  utan också ges möjlighet att utvecklas. Jag har hittat en plats här i livet där jag blir sedd och uppskattad. Jag har en helt ny syn på saker och ting, på livet.

Att göra saker för sin egen skull. Att våga känna efter. Ta hand om sig själv. Att ha träffat nya fantastiska människor och vänner och på riktigt känna att de bryr sig. Ett genuint, gemensamt intresse och en vilja att dela med sig av sin kunskap.

Innan jag hittade den här platsen, när jag var på väg dit, (jag vet det nu, att det var hit jag skulle men jag visste det inte då) så fick jag höra att jag hade förändrats. Vänner som berättade att jag hade förändrats, mycket, att jag inte var samma person. 

Jag vet nu att det inte är sant, jag tillät bara mig själv att få vara mig själv. Jag är också fullt medveten att det här nya livet, inte är något som de här vännerna skulle förstå eller uppskatta. Kanske är det därför som jag inte hör av mig längre. Förändringar är inte av ondo. Men en måste ge sig själv en möjlighet och våga vara öppen för just förändringar och utveckling.

Jag är fullt medveten om att jag har en lång väg kvar att vandra och mycket kvar att våga. Men jag har människor i min närhet som jag litar på. Som jag är trygg med. Som låter mig krossa mina murar i min egen takt. De står där bredvid mig och är redo att hamra sönder tegelstenarna i muren så fort jag ber om hjälp. De står på andra sidan muren och väntar på att få ta emot mig när jag sprängt mig igenom. 

Jag ser dom inte alltid, men jag vet att dom  finns där. 

Jag trivs väldigt bra på den här nya platsen. Så bra att den sakta men säkert börjar hitta in i andra  skrymslen och vrår i resten av mitt liv. Nu måste jag bara våga. Våga lita  på mig själv och känslan av att det är rätt. Och våga stanna kvar.

Recension av "Jag har ångrat mig - Vanessa Lopez"

- Jag har ångrat mig...

Jag ångrar att jag inte läste den här boken tidigare.

Som transperson själv så har boken & Vanessa Lopez florerat i mina sociala nätverk ett bra tag. Mina vänner har delat artiklar om henne och om hennes bok, och jag minns att jag tänkte att jag kanske borde köpa boken. Men jag kom aldrig till skott. Om jag dessutom ska vara helt ärlig, så tänkte jag att det nog skulle vara ytterligare en ganska tråkig bok om trans.

Som ickebinär transperson med binär transbakgrund tycker jag att böcker om andra transpersoner kan bli långtråkiga. Mest för att de tar upp och lär ut transbegrepp och hur transitationer går till. För mig som redan vet det här, så blir böckerna tjatiga och tråkiga. Men efter att ha fått boken av en fin vän och jag hade låtit boken ligga hemma på nattduksbordet och gotta sig lite så tog jag med den en morgon på väg till jobbet.

Från första meningen kastas jag in i ett kärleksförhållande som visar på en del av problematiken med att passera som det kön en känner sig som men att inte våga berätta för partnern. Något som jag själv kan känna igen mig i. Att ha en hemlighet som inte är en hemlighet, fast ingen vet. Jag får sen veta att Vanessa bara har en operation kvar och innan vi går tillbaka till starten av Vanessas liv så får jag veta att hon bara är några sekunder från att sövas och opereras.
Vi hoppar tillbaka ett par år och får följa Vanessa under delar av gymnasietiden, ångesten över att inte passa in och kanske inte heller vilja passa in. Vi får följa henne när hon träffar Monuir, en typisk tonårsbög som gärna dragar som Nadia. Monuir blir snabbt Vanessas väg in i hbtq-världen och vi kastas fram och tillbaka mellan nattklubb & uteliv till kaoset hemma hos Vanessa. Redan här är jag helt fast i boken och jag glömmer ofta bort att boken är självbiografisk.

Kanske är det för att jag inser att jag och Vanessa har sprungit på samma nattklubbar, samtidigt, om min matte stämmer. Kanske är det för att det är så mycket som känns bekant. Att våga bejaka sig själv och sina tankar. Att kastas in i en binär könsvärld när en själv aldrig satt ord på vad en tycker.  Att hitta små guldklimpar i livet som gör att en orkar.

Boken tar oss snabbt igenom Malmös gayliv på tidigt 2000-tal och bristen på transkunskap. Och kanske att vissa saker var lite bättre förr. Vi tar en snabb svängom till Köpenhamn och Göteborg. Bristen på information och kunskap på google gör sig till känna. Det är tvära kast i boken men det är aldrig svårt att hänga med. Boken är lättläst och ger till viss mån en lite grundkurs i transsexualism.

Jag tycker att boken är vacker. Det är en vacker berättelse som går in på bara skinnet av Vanessa. Det är intimt och känslosamt. Det är en explosion av känslor inom mig när jag följer Vanessa genom livet. Igenkänningsfaktorn är hög och jag är nära till tårar flera gånger om. Jag älskar att boken känns skönlitterär även om det är en självbiografisk bok och den är helt klart värd att läsas.
Flera gånger om.

//Kim

För mer om Vanessa och hennes bok:  http://www.vanessalopez.se/

Mitt skönlitterära skrivande

För den som kanske är mer intresserad av skönlitterärt så kan en hitta det här:

http://kimdowrite.blogspot.se/

Mitt tal under releaseminglet för Transkalendern 2015

Jag tänkte börja med att tacka alla som varit med och gjort den här kalendern möjlig. Alla är inte här idag men mitt djupaste tack till alla personer som ställde upp som modeller. Utan er så hade det inte blivit en kalender.
Anna & Di - vilka fantastiska fotografer ni är. Tack. Det hade blivit svårt att göra kalendern utan er också
Tack till Alda för awesome retuch och Sebastian för den snygga designen och för att du stod ut med mig och alla små ändringar hit och dit.

Sist men definitivt inte minst. Tack till Personal & Styrelse i RFSL Stockholm.
Det är en ära att få jobba med så fantastiska människor.

Vinsten från Transkalendern 2015 kommer att gå till att anordna en Transfest under Stockholm Pride nästa år med gratis inträde. Alla transpersoner och deras vänner ska få möjlighet att få vara på en trygg och säker plats där trans är majoritet. Pengar ska aldrig vara ett hinder.

Egentligen så har Transkalendern bara ett syfte.
Att synliggöra.
Att synliggöra alla transperson i den vita heteronormativa cisvärlden.
Att synliggöra alla transperson i den cisnormativa hbtq-världen
Att synliggöra alla transpersoner i den binära transvärlden.

När jag kom ut, för typ 12 år sen, så fanns det nästan ingen information om
trans på nätet. Jag hade turen att hitta två personer som jag kunde maila med, som båda var ett stort stöd för mig. För jag visste att jag inte var ensam. Det var också då jag bestämde mig för att de som kom efter mig, de skulle aldrig behöva tro att de var ensamma. Så när första mailet kom om att medverka i en dokumentär så var svaret självklart. Klart jag ställer upp. Sen tog det aldrig slut. Radioprogram, mer tv, reportage. Bild på förstasidan i Metro, förstasidan i DN. Kommer ni ihåg programmet Outsiders? Dom ringde. Då orkade jag inte mer. Jag sa Nej. Jag ville inte vara en outsider. en freakshow. Dom ringde 5 år i rad..

I samma veva började jag passera, jag behövde inte påpeka vilket pronomen jag ville att folk skulle använda. Jag gjorde det jag en gång lovat mig själv att aldrig göra. Jag slutade vara öppen. Jag träffade nya vänner. Berättade inget. Såg till att nya vänner aldrig träffade mina gamla vänner, dom som redan visste min hemlighet. Undvek frågor om min barndom. Undvek badhus och offentliga omklädningsrum. Men jag slapp alla dumma frågor. Vad hetta du förut? Är du "färdig"? Kan inte jag få se hur det ser ut?

och så var jag där igen. Dubbellivet.
Det gällde att komma ihåg vem som visste min hemlighet och vem som inte visste.
Precis som innan jag kom ut.

Vändpunkten blev när en person frågade mig:
Hur kommer det sig att du kan så mycket om trans?
På bara några sekunder hann jag gå igenom 1000tals svar,
men det fanns bara ett ärligt svar:
- för att jag är trans.

Jag vill inte vara en hemlighet. Jag vill inte dölja vem jag är.
Jag vill vara öppen och stolt.
Som Laverne Cox sa:

It is revolutionary for any trans person to choose to be seen and visable in a world that tells us that we should not exist.

Men vi finns.
Vi existera.
och vi kommer aldrig sluta kämpa.

Tack

Min frigörelsevecka...

Sthlm Pride blir min frigörelsevecka. En vecka utan ångest, utan dåligt samvete. En vecka då jag gör saker för min egen skull, för min egen lycka, för mitt hjärta.

En vecka då jag får kramar för att jag är omtyckt, för att jag är bra. 

En vecka då leenden är äkta.

En vecka då leenden är varma.

Jag frigör mig från den sorg jag bär på, den ångest jag får av att jag inte orkar just nu, det dåliga samvete jag bär på för att jag inte orkar. Jag frigör mig också från den ilska jag framkallar genom min ångest för att jag inte orkar.

Jag frigör mig själv! 

Make me write..

I've been pretty bad at writing lately. Like not writing at all, so I kind of made my roomie make me write. She gave me some writing excerises, and even if they aren't the best things I've ever written; at least I wrote. Enjoy..

Hade inte tagit med Alfredsson!

De slängde in väskorna i bagageluckan på den gula taxin och kastade sig sen in i baksätet. De var sena till flyget och chauffören drog iväg i 120 km/h vilket inte förbättrade deras illamående. Att både de och taxin luftade gammal fylla, gjorde inte resan bekvämare. 

De hade alla känt varandra sedan dagis, då de bråkat om vem som kunde gunga högst. Än idag så visste ingen som egentligen hade vunnit den dagen på dagis, men det spelade mindre roll idag. Efter en hel svensexehelg var de alla väldigt slitna och även om ingen vågade erkänna det så längtade de alla hem till tvn, soffan och fötterna på bordet.

Väl framme på flygplatsen, så hade de ganska gott om tid tills det var dags att gå ombord på planet, så de traskade bort till närmsta bardisk och beställde in tre stora stark. Det var då det slog dom. Det var som om blixten slagit ner i de alla samtidigt. Ni vet, saker som bara händer en gång i livet, ödet, saker som är oundvikliga. Alla tre stannade upp samtidigt, tappade hakan och slog handen i bordet.

- Jäklar. Vi tog inte med oss Alfredsson.

Orange

Ögonen glödde hungrigt, likt en svagt brinnande lägereld. Ljuset från elden fick de vassa tänderna att glimma till. Månen sken i rött, som en spotlight, lös den upp vampyren. Som en extra solnedgång sken vampyrens hud av det blod som rann. En droppen, sakta, från underläppen, ett lätt fall till bröstkorgen. Längtan, smärtan efter att få låta tungan fånga all denna makt.Med blicken fäst på den sylvassa glimmande hörntanden, närmade de sig. En blick varmare än en spotlight fångade mitt ögonkast. Läppar, en brinnande lägereld.

Det är lördag igen

Hen öppnade en flaska rosé i sin ensamhet, det var ju trots allt lördag. Med tråkiga tv-program, ni vet när svensk tv är som bäst, som enda sällskap var vinet en klen tröst. Inte ens det vanliga "två glas i magen-bubblet" fick henom att fnittra. Hen la upp fötterna på bordet efter att ha fyllt på glaset. Hen kollade facebook, men ingen verkade vara online. Inte för att hen egentligen ville gå ut, hen var ganska sliten efter veckans jobb. Hen sparkade av sig skorna och borrade in fötterna i pälskudden som låg på fotpallen och kände hur trötta hennes fötter var. Kanske ett fotbad? Lördagslyx med hemmaspa och rosé. Lät ju inte helt dumt. Hen knäppte upp skjortan, gled ur byxorna och satt nu enbart i underkläder. Moraklockan slog nio slag och lördagsfilmen började. En svensk klassiker. Hen kände sömnen smyga sig över henom och ännu en lördagkväll hade tagit slut.

Enough is enough

I've had enough.

If you wanna be my friend, then be my friend.
If you want to hang out, say yes. Otherwise no.

I'm done waiting. I'm done being the one that always has to wait.
I'm done. I'm not someone you leave standing alone in a corner.

Be my friend if you want to. But don't put me on hold!!!

Giving my mind a little more air..

Trying to come to my senses. Doesn't work well with no sleep though.
Keeping myself busy working. Taking extra shifts at my former job.
Making coffee, keeping my hands busy and my mind closed up.
Can't really stop thinking. Maybe I shouldn't have. Maybe it was right.

Other things keeps my mind busy too. Maybe I'm coming out.
Keeping secrets that's really no secret is a hard job.

Maybe this is just me in need for sleep.

late night poetry...

Wrote some poetry a couple of weeks ago that I didn't publish. Here you go.


Your hand on my back,
scratching.
Your teeth in my neck,
biting
The pain is orgasmic
A deep moan in my throat
Heavy breathing - racing heart
Your nails on my body,
teasing
Your voice reaching out,
exploding


Something’s growing inside of me
Dreaming
Something I can’t let go
Moaning
All this thoughts running around
Breathtaking


Tease me, touch me, teach me.

Bonusnovell: Som alltid

Som alltid

Hen tog den korta vägen hem från jobbet. Genade genom skogsdungen, under bron och upp över backen. Backen var hög men kort och var minst lika jobbig nu, som för ett år sen när hen flyttade dit. Kanske att det gick snabbare att gå upp för den, men hen var lika andfådd då som nu. Eller så var det de två tunga matkassarna som hen tvunget skulle handla, just idag. Hen skulle gjort det för flera dagar sen, men som vanligt var hen ute i sista minuten. Inte bara med inhandligen av mat, hen var tvungen att städa hela lägenheten så fort hen kom hem. Klockan närmade sig 16, och hens middagsgäster skulle komma vid 19. Hur hen skulle hinna duscha på den tiden var närmast en omöjlighet, men hen hade lyckats förr. Med ett sista krafttag var hen uppe på backen och ett par långa steg till så var hen framme vid porten och den älskade hissen tog henom upp till femte våningen. Hen sprang in i lägenheten med skorna på, som vanligt och tryckte in systemetpåsen i kylen. Hen vägrade dricka öl som inte var riktigt, riktigt kall. Med vana händer slängde hen ihop ingridienserna till den vegetariska lasange hen skulle bjuda på till kvällen och på mindre än en halvtimme hade hen en lasange i ugnen och en hemmagjord tzaziki i kylen. Hen rafsade ihop allt skit som låg på borde i en hög och slängde ner det i kökssoffan. Hen borde verkligen städa ur den någon dag. Det gick ju snart inte att stänga locket, för all skit som hen kastat ner där varje gång hen inte han städa ordentligt. Med dammsugaren i högsta hugg körde hen över golvet i 190 och drog fram moppen från städskåpet samtidigt som dammsugaren åkte in. Med en halvtorr mopp blev golvet tillräckligt städat för att inte se nystädat ut och det gav hen en ursäkt för att kunna säga ursäkta jag har inte hunnit städa. Med en timme kvar innan gästerna skulle komma, kastade hen sig i duschen utan att ha en aning om vad för kläder som passade för kvällen.

När de varma strålarna från duschen träffades hens hud lät hen veckans stress sköljas med ner i avloppet. För ovanlighetens skull var hen ledig hela helgen och hade planerat att njuta. Morgondagen var redan planerad. Bakispizza och Matrix-marathon. Som alltid, efter en fredagsutgång.

temanovell v 37: Stockholm Central

Stockholm Central

Hens händer smekte honom långsamt. Händerna brände mot hans nakna hud. Ett dovt stönande kom från djupet av hans hals. Hen bet honom på sidan av halsen. Han vred sig av njutning. Hens läppar lämnade heta märken över hela hans kropp samtidigt som hen lämnade röda rivmärken på hans upphetsade kropp. Efter vad som kändes som en evighet av smärtsam njutning kom han och låg och skakade efteråt. Han hade aldrig varit med om en sådan intensiv orgasm förut. Hen kröp tätt intill honom med huvudet på hans arm. Med lätta smekningar på hans bröstkorg och djupa andetag i symbios med varandra, somnade de tätt tillsammans.

Har du varit med om det förut? Träffat någon och allt bara faller på plats? När huden bränner av beröring, hjärtat slår ett extra slag när personen ler, när varje andetag blir ett sätt att leva? När längtan blir så stor att det gör ont? När ett leende är allt du begär. När begäret exploderar inom dig om och om och om igen. När hjärtat slås i tusen bitar men du fortsätter ge. Du ger bort varje bit och hoppas att någon ska vårda det ömt. Ta hand om det som sitt eget.

Det var längesen han hade varit i Stockholm, sist var han 18 år gammal och åkte bil med sina föräldrar. Han kände sig aningens förvirrad när han klev av tåget på Stockholms centralstation. Enligt rösten i tåget så stod han på perrongen som tillhörde spår 18. Han visste inte att det kunde finnas så många spår på en och samma station. Där han kom ifrån fanns det två spår, och det gick fem tåg om dagen. Han följde efter strömmen av människor som också gått av tåget, eller det var ju slutstationen så alla var tvungna att stiga av. Han gick ner för en trappa och var glad att han inte hade mer packning än den sportbag han hade på högra axeln. Han hamnade i någon illaluktande gång med hundratals uppgångar till spår 17-11 och efter att ha passerat alla dessa så hamnade han i någon slags väntahall eller galleria. Magen kurrade högt när han passerade Burger King men han ville inte slösa sina pengar på skräpmat. Han åkte upp för rulltrappan som låg mellan Konsum och Apoteket och hamnade i något som såg ut som en vänthall, fast med flertalet affärer, caféer och restauranger. Det var så mycket folk överallt, han blev alldeles yr. Så här mycket människor hade han bara sett på tv. Han snurrade runt och förundrades över hur högt det var i tak, hur högt sorlet var och hur konstigt det var att inga krockade med varandra då alla verkade halvspringa samtidigt som de enbart tittade ner i sina mobiler. Han såg ett sushi-ställe som verkade lite lugnare, även om det låg precis bredvid vad som såg ut som en huvudingång.

Hen tittade ut över dansgolvet, svepte sista halvan av drinken och suckade högt. Alla såg likadana ut, var lika fulla och letade efter samma utseende. Hens androgynitet var inte uppskattat av människorna på dansgolvet. Hen som alltid trott att det var mer öppet på en hbtq-klubb. Inte för att det var första gången hen var här, snarare tusende gången. Men det var samma sak varje gång. Köttmarknad, och passade du inte in i mallen för hur en skulle klä sig, se ut eller föra sig. Ja, då skulle en bara vara glad för att de faktiskt bad om ursäkt om de sprang ner dig eller råkade hälla ut en drink över dig. Nog för att hen fått hångla ett fåtal gånger, men det var bara kvart i tre-hångel och inget som hen egentligen ville ta i med tång. Men ibland tog ensamheten över och då fick en ta det som erbjöds. Ännu en remixad Carola-låt ljöd ur högtalarna på hög volym. Hen hade fått nog. Hen ställde ner det tomma glaset på ett bord i närheten och gick mot utgången. Trots slutet på september låg sommarvärmen kvar och hen passerade den nästan tomma garderoben på vägen ut. Personalen vinkade efter hen och frågade om hen redan skulle gå. Som vanligt skyllde hen på att hen skulle jobba tidigt på morgonen därpå. I entrén stod en av de snyggaste hen visste och som vanligt fick hen en hejdå-puss på kinden och en varm kram. Synd att snygghet inte var lika med queer och normkritisk. Hen hade ingen chans.

Han vaknade långsamt och när han väl öppnade ögonen visste han inte riktigt var han var. Någon låg på hans arm och sängen var inte hans egen. Personen på hans arm sov djupt och var något av det vackraste han sett. Han smekte huden på den arm som låg över hans mage. Hud som kändes som det lenaste sidentyg han någonsin känt. Nattens orgasmer gjorde sig påminda och hans kropp kändes tung och skör samtidigt som att han svävade på ett moln av rosenblad. Han vred på huvudet och låg mitt emot hens ansikte. Han tog mod till sig och lät sina läppar nudda vid hens. Med ett mjukt morgonmumlande gäspade hen och log.

Han hade blivit kär den där natten. Fallit som en fura för henom. Hen hade fyllt honom med en känsla han inte trodde fanns. Hen hade rört honom på så många sätt. Han mindes hens brännande läppar mot hans hud, hens naglar som rev, hens tänder som bet, hens tunga andetag mot hans. Hjärtslagen som slog tillsammans. Han mindes hens sista ord och hans hjärta smärtade.

De skulle aldrig ha träffats, egentligen. Deras öden skulle inte föras samman. Det var inte slumpen som avgjorde. Du vet, när två människor träffas för att de söker. Söker efter samma gemenskap. Samma vänskap. Det var det som hände. En natt av sökande. En natt av hjärtslag.

Han svalde sista biten sushi samtidigt som han tog sin väska och gick ut genom huvudentrén. Luften var tung men den friska vinden gav honom luft. Stressade människor sprang förbi. Ingen såg honom, inte ens personen som hade näsan i sin väska och nästan krockade med honom. Han svängde höger och gick mot vattnet och lämnade Stockholm Central utan att se sig om.

Tror du på ödet? Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Tror du at allt redan är förbestämt? Det gör inte jag. Du är ditt eget öde. Du bestämmer över ditt eget liv. Det är bara du som får saker att ske. Inte jag, inte någon annan. Jag tror definitivt på kärlek vid första ögonkastet, men jag tror också att det kan förändras redan sekund efter. Livet, mina vänner är bara det du gör det till. Det är som att stå på Stockholms central en hel dag. Människor kommer. Människor går. Några komer att le mot dig, andra kommer inte se dig. Men det är du som bestämmer vem av dom du minns.

Hen småsprang över gatan och höll på att bli påkörd av en stressad taxichaffis samtidigt som hens mobil ringde. Hen var sen som vanligt och hens mamma verkade inte vara glad över att få vänta. Hen letade efter mobilen i väskan samtidigt som någon nästan krockade med henom. Mobilen slutade ringa och hen sprang in genom huvudentrén och bort mot Arlanda Express.

Veckans temanovell, v36: Kortsiktiga planer

Kortsiktiga planer

Hen satte sig i bilen, vred om nyckeln så att värmen gick på. Imma spred sig på rutorna. Utanför
föll snön tätt men långsamt. Väl på marken smälte flingorna ihop till en blänkande våt pöl. Hen
startade radion, en poptechnolåt spelades. Hen stängde av, orkade inte leta upp någon bättre
station. Värmen i bilen blev outhärdlig, hen vevade ner fönstret ett par centimeter. Hen kände
nattens friska luft mot ansiktet och tog ett djupt andetag. En snöflinga smög sig in genom den
lilla springan och smälte på hens kind. En svag känsla av smärta spred sig. Med händerna hårt
kramandes om ratten bet hen ihop och lät skriket eka inom sig. Hen funderade på om hen skulle
starta bilen och köra en sväng men bensintanken var nästan tom. Att bli stående någonstans
utan mobil och kreditkort var inget hen tänkte gå med på. Hen var lite bitter på sig själv eftersom hen inte hade tagit med sig något annat än bilnycklarna men sen var det ju inte något som hen hade planerat heller. Det enda hen hade tänkt på var rösten som skrek högt i hens huvud: Gå vid första slaget. Gå!

There's a big mountain in my chest and I don't know how to climb it.

There is so many questions in my head and so many feelings. Everything is getting too big, I can't really control it anymore. I don't have anywhere to go with my thoughts, I have no knowledge of this. I'm confused and I feel like a newborn. My thoughts and feelings are all over the place and I just want to know everything at once. I'm so new at this. And I have no place to go. Not in my mind. No place in Stockholm. I hate being new to things. I hate not knowing. I hate it. I can't go on. I have to be honest with myself. I have to find someone who can tell me all the stuff I need to know. Or someone that can help me find out. Weird part, I only now a few persons who could help me. But it's not like you just ask someone, like that. And even if it was something you just could ask about in a jiffy, I wouldn't dare.

I don't really know why I write this, cause I don't know what to write. Cause I don't have anything to tell. Cause I have no idea where I'm at. It's a heavy thing to carry. It's a heavy thing to feel. Maybe not later on when I've figured it all out. But now...

I'm searching for information everywhere, but it's not what I'm looking for. I have common sense, I don't even know what I want to find. What I need to find out. Maybe I'd just forget about it all and push it away.. Cause that will help.. Not.

And then, there is you...

Veckans temanovell: Siffrorna

Eftersom jag var sen med novellen förra veckan, så tänkte jag att jag blir klar extra snabbt den här gången. Bonusnovell kommer senare.. ^^

Sifforna

Hon älskade jakten, Spänningen. Pusselbitarna som skulle passas ihop. Att hitta varje bit, en här och en där. Frustrationen när det saknades en bit. En bit, för att allt skulle vara löst. Det hade hon gjort ända sen hon var liten och hennes äldre syskon hade tröttnat på att leka med henne och istället ritat skattkartor. På så sätt hade de sluppit undan i någon timme och kunnat spela tvspel istället. Det tog visserligen inte många gånger innan hon blev bra på deras kartor och de försökte göra kartorna svårare och svårare. Men hon var otroligt smart som sjuåring.

Nu, tjugo år senare var hon ännu smartare och hade trots skoltrötthet vid tolv års ålder, gått ut alla årskurser med högsta betyg i alla ämnen. Trots denna intilligens hade hon ännu ingen universitetsutbildning. De senaste sju åren hade hon tagit spontana kurser på högskolan och jobbat extra på ett café. Hennes föräldrar och syskon tyckte att hon skulle läsa till ekonom, men hon vägrade. Siffror var det tråkigaste hon visste. Plus, hon kunde knappt hålla koll på sin egen ekonomi. Hon var glad om hon hade pengar kvar på kontot när lönen kom. Hon visste inte riktigt vad hon ville bli när hon blev stor, men minnet av barndomens jakter fanns kvar i hjärtat. Polisyrket hade varit åp tapeten en kort stund i tonåren, men hon gillade inte vapen så polis var inget yrke för henne.

Om sanningen skulle fram, så trivdes hon ganska bra med livet som det var just nu Lite plugg, lite jobb och lite party. Inte för att hon någonsin skulle bli rik på det, men det var ju faktiskt inte det viktigaste i livet. Huvudsaken var väl att en mådde bra och var lycklig. Sen spelade inget annat någon större roll.

Hon vaknade till ur sina dagdrömmar och insåg att spårvagnen precis stannat till vid hennes hållplats, så hon kastade sig ut och hann precis innan dörren stängdes. Hon tog ett djupt andetag och tänkte för sig själv att hon nog måste sluta dagdrömma på spårvagnen. Det här var tredje gången den här veckan som hon nästan missat att gå av eftersom hon suttit i sina egna tankar.

Hon älskade platsen hon bodde på. Familjeområde med små lägenhetshus med högst tre våningar, alla med balkong i solläge och hela området var som en lummig park med nyutslagna blomsterbuskar på sommaren. På hösten doftade hela området av nyfallna äpplen.

Hon klev in genom porten och tog sin post, mest reklam som vanligt, hon tog två trappsteg i taget upp till vånging tre. Hon började leta efter nycklarna medn insåg att dörren stod öppen och det var med skräckblandad förtjusning och rädsla som hon öppnade dörren på vid gavel och ropade: hallå, är det någon här? Ingen svarade och inga ljud hördes. Hon klev långsamt in i lägenheten, hon ville egentligen inte smyga i sin egen lägenhet, men ifall någon var kvar så ville hon överraska den personen och inte tvärtom. Väl inne i hallen stängde hon dörren tyst bakom sig och gick långsamt in i vardagsrummet. Hon blev stående i dörröppningen. På den vita väggen hade någon sprejat med graffit:

2 12 9

5 11 15 14 15 13!

Temanovell: Känna sig hemma

Så var det dags igen. Jag och Anna skriver en novell i veckan på tema. Veckans tema, för mig blev "Hemstad". Jag glömde bort temat och tolkade på ett helt annat sätt..

Känna sig hemma 

Han hade aldrig riktigt känt sig hemma någonstans, eller det var kanske inte riktigt sant. Han brukade alltid säga att hemma är där hjärtat är. Men han ljög nog lite för sig själv. Det var alltid något som var fel. Fast det gick aldrig att peka på något specifikt. Förutom den där känslan han alltid bar på, att aldrig höra hemma någonstans. Det var ju inte så att han inte hade försökt. Alla gånger han flytt från de platser han bott på. Alla gånger han känt sig trängd och instängd. Kvävd av de han kände, hans vänner. Som alltid slutade höra av sig när han flyttade. Kanske nöjde dig sig med att kunna följa honom på facebook. Skön grej det där, facebook. Att alltid ha sina vänner med sig i fickan. SÅ att säga. Det var ju alltid någon online som kunde gilla hans senaste status eller nyaste egobilden på honom. Men vad hjälpte det om ingen hörde av sig? Okej, har var kanske inte den bästa på att själv höra av sig, men han gjorde ju det ibland. Det var ju inte hans fel att han inte kände sig hemma någonstans.

Ibland kunde han dock känna en klump i hjärtat när han behövde lämna en viss plats, fast det berodde nog mer på personen eller personerna han umgicks med. OM han inte visste när han skulle få träffa personen igen så fanns klumpen där. Den som gjorde att det gjorde ont att säga hejdå. En smärta som oftast framkallade en tår i ögonvrån. EN smärta han nyligen lrt känna och ännu inte lärt sig hantera. En smärta som framkallade ångest. Ångest som han vägrade känna och tryckte undan med hjälp av alkohol. Ingen starksprit eller så, har var ingen alkoholist, bara ett par öl eller några glas vin. Från början hade det bara hänt någongång om året, men nu hände det flera gånger i veckan och han kunde vakna upp de flesa jobbdagar i ett bakistöcken utan dess like. Men någon alkolist var han inte. Han drack ju inte för att han var tvungen och han kunde ju låta bli om han ville. Det var ju inte så att han drack varje dag, bara de dagar han kände smärtan lägga sig som en järnridå över hjärtat. Det var ju inte hans fel att alkoholen kunde få honom att inte känna ångesten. Inte heller var det hans fel att det från början räckte med ett glas och nu behövdes det minst en halv bag in box, varje dag.

Han längtade hem när han var på jobbet och han längtade bort när han var hemma. Eller hem och hem, en skrutten etta med kokvrå. En madrass på golvet och en gammal tjocktv bredvid. Tvn hade han hittat i grovsoprummet. Inte för att han tittade på tv, den stod mest på för att det var det enda som gav ljus i rummet. Det var inte det att han inte hade råd att köpa möbler eller grejer till lägenheten, han hade bara ingen lust. Plus att det aldrig fanns någon han ville bjuda hem, kanske var det för att det inte var fixat heller i och för sig. En ond cirkel. Lite som hans eget liv. Han kröp ner under den nötta filten, kröp ihop i fosterställning och grät sig själv til sömns, precis som natten innan och natten innan dess.

Natten var lång, stundtals sömnlös och de få stunder han lyckades somna på riktigt så låg han mest och snurrade in sig i filt och lakan. Han vaknade genomsvettig av nyheternas signaturmelodi. Han kastade av sig filten och rullade av madreassen till det svala golvet och lät kylan från golvet svalka honom. Han lät sig omfamnas av golvet och tröttheten föll över honom och han somnade naken på golvet. Han vaknade med ett ryck en timme senare. Med några få kliv var han inne i badrummet och kastade sig in i duschen. Han hann skymta sing egen spegelbild och de ljusblåa läpparna innan han drog för duschdrapperiet och vred på högsta värmen i duschen. Vattnet brände hans hud rödflammig men han tvingade sig själv att stå kvar. Han visste inte riktigt varför men undermedvetet så ville han straffa sig själv för att han hade försovit sig. Inte för att han skulle komma försent men han hatade när hans rutiner inte förblev just rutiner. När hans hud började falla av, eller det var så det kändes iallafall, klev han ut ur duschen och gick naken ut till kokvrån. Hällde upp ett glas proviva blåbär till sig själv, svepte det medan han lufttorkade sin blöta kropp.

På väg till jobbet köpte han sin vanliga latte på Pressbyrån tillsammans med den vanliga frukosten, ett kexchoklad och en yalla mango/banan. Han gick genom den vanliga parken och satte sig på den vanliga parkbänken, med utsikt över dammen och stadens oljud och brus dövdes av de tjocka ekarna som fanns bakom honom. Han njöt av av de friska fläktarna och doften av den höst som var i antågande. Han njöt av ankornas läten från dammen och de morgonpigga fåglarnas kvitter från trädtopparna, och det lugn som spred sig inom honom. Kanske var det ändå det här som var hemma tänkte han när han drack upp det sista av sin drickyoghurt.

I compare me to a True Blood-vampire...

It's time again. It's time for me to open up my heart. As usual it's in the middle of the night, and I have a few other things that I probably should do. But this is what my heart is telling me to do, so..  And just for the fun of it, my cat is chasing a fly at the moment, and I think he succeeded..  Good to know that that fly won't bother me tonight.. And also, I've got some leftover tattoo ink on my bedsheets..Woops.

Anyway, it's time for me to come out. Again. This time it's a little bit more difficult than before, cause I don't really have any words for it. But I'll do my best trying to explain it for you...

I get energy from hanging out with people I care about. Actually, it's more that I need to hang out with people, or just meet people, to get energy. The best thing I can compare it with is a vampire. Not a mean vampire, but like a True Blood-vampire. Maybe even a Twillight-vampire, but no, I can't write something serious and use Twillight as something I compare myself with. So, it's like one of the nice True Blood-vampires, they need blood for survival, but they only drink from people who wants them too, or synthetic blood like Thru Blood.  The blood is my social life. I need it to survive. The synthetic blood is online social life, like facebook, tumblr or other communities that you can find on the Internet. And like a vampire, I don't always know when to stop. I can't always tell when the person/persons I'm socializing with, got enough.. Which makes me a fucking pain in the ass, because I never leave.. Sometimes, I can feel when I've just passed their limit but I always hope that it's just me and not them.. And the socializing online. It works pretty fine, because then people always can go offline. And I'm not one of those who do write to people just because I notice that they are online, and I'm certainly  not one of those who writes ten times in a row, just because someone doesn't answer. I have common sense. I actually have a pretty good common sense. Most of the times.

I really don't know how else I can explain this.. I've always been told that I'm an extrovert, but I don't think I am. I think I am something more. I'm introvert in so many ways, and the same when it comes to extrovert. Can you be both? Or can I do as I do with everything else, pick the good parts from both of them and make my own definition?. That's what I would prefer. I'm an inextrovert.. 


If you don't really know anything about introvert/extrovert, check out this: 23 signs you're secretly an introvert.. Not the best way to learn, but for a quick way it's okay.

Spilling out my heart - safe mode.

It would be kind of easy to make everything about you. Write about you, think about you and do nothing else. But since I love a good challenge, I won't. This won't be about you. Which is kind of hard at the moment, cause you are all over my mind.

So, I've had my three weeks of vacation and in twelve hours I will start my first "after vacation-shift". It has been pretty great weeks, but it kind of feels like one or maybe one and a half. But still. I'm looking forward to work again. I do miss it. I love my job, I love our regulars. I love all the small chatting, and I love the fact that I can make all this people smile by doing nothing but being me. (And smiling back to them of course). I think that it's important to love you job. If I started to not love my job, I would quit. If I don't love my job - I don't do it very well. Of course I can I have days when I don't really wanna wake up or wants to do other stuff. But that's not, not loving my job, that's just me having tons of shit to do.

I'm also looking forward to filling up my calendar again. It has been rather empty this last two weeks. Nothing I really like. I get restless to easily. I want to have stuff to do. Good thing this autumn is pretty full already. Just have to put it up in my calender. Don't worry though, I tend to have time for you too. Wait, this was not about you.

Oh, me and Anna will start writing short stories again, or well, we started today by giving each other themes. But you will have to wait until Sunday for the first short story. If I don't have to much time on my hands, then there might be one before that. Or not.

I know. This is not one of my usual blog entries, but there is so much on my mind at the moment. No, not just you. I have my own things too. And I'm not really ready to share it with the world. Which means, that I will keep being some what mysterious and shut up about it. Until I figure it out..


I have this friend of mine, whom I haven't seen for a couple of weeks, and I miss her. She is one of a kind and she really brings out the best in me. And there is only a few of those out there, who can do that. I know that she's probably not reading this, so this won't matter anyway. But, I'm in that mood when I kind of wants to spill my heart out but there is just too much to spill. Which probably means that I should go to bed. Last episode of True Blood will be out in a couple of hours, and I intend to watch it, before work. As a last vacation thing.