Helgens underverk

Märkena på min hud gör sig påminda. En dov smärta ilar genom kroppen när jag lutar ryggen mot tegelväggen. Jag blundar och minns piskornas sting när de smekte min hud. Jag minns tänderna som sjönk in i min hals, hur dina naglar grävde sig in i min rygg. Känslan som brann inom mig när din tunga smakade mitt blod. Hur jag försvann in i någon form av Nirvana samma sekund som du viskade i mitt öra: du är jätteduktig.

Tillbaka till vardagen men glöden inom mig gör mig konstant påmind om helgens lek.
Allt jag vill är att brinna och göra dig stolt. Igen.

Humorn!!!!

En helt ny värld..

Jag har hittat en ny plats här i livet. En plats där jag inte bara kan och får vara mig själv  utan också ges möjlighet att utvecklas. Jag har hittat en plats här i livet där jag blir sedd och uppskattad. Jag har en helt ny syn på saker och ting, på livet.

Att göra saker för sin egen skull. Att våga känna efter. Ta hand om sig själv. Att ha träffat nya fantastiska människor och vänner och på riktigt känna att de bryr sig. Ett genuint, gemensamt intresse och en vilja att dela med sig av sin kunskap.

Innan jag hittade den här platsen, när jag var på väg dit, (jag vet det nu, att det var hit jag skulle men jag visste det inte då) så fick jag höra att jag hade förändrats. Vänner som berättade att jag hade förändrats, mycket, att jag inte var samma person. 

Jag vet nu att det inte är sant, jag tillät bara mig själv att få vara mig själv. Jag är också fullt medveten att det här nya livet, inte är något som de här vännerna skulle förstå eller uppskatta. Kanske är det därför som jag inte hör av mig längre. Förändringar är inte av ondo. Men en måste ge sig själv en möjlighet och våga vara öppen för just förändringar och utveckling.

Jag är fullt medveten om att jag har en lång väg kvar att vandra och mycket kvar att våga. Men jag har människor i min närhet som jag litar på. Som jag är trygg med. Som låter mig krossa mina murar i min egen takt. De står där bredvid mig och är redo att hamra sönder tegelstenarna i muren så fort jag ber om hjälp. De står på andra sidan muren och väntar på att få ta emot mig när jag sprängt mig igenom. 

Jag ser dom inte alltid, men jag vet att dom  finns där. 

Jag trivs väldigt bra på den här nya platsen. Så bra att den sakta men säkert börjar hitta in i andra  skrymslen och vrår i resten av mitt liv. Nu måste jag bara våga. Våga lita  på mig själv och känslan av att det är rätt. Och våga stanna kvar.

Recension av "Jag har ångrat mig - Vanessa Lopez"

- Jag har ångrat mig...

Jag ångrar att jag inte läste den här boken tidigare.

Som transperson själv så har boken & Vanessa Lopez florerat i mina sociala nätverk ett bra tag. Mina vänner har delat artiklar om henne och om hennes bok, och jag minns att jag tänkte att jag kanske borde köpa boken. Men jag kom aldrig till skott. Om jag dessutom ska vara helt ärlig, så tänkte jag att det nog skulle vara ytterligare en ganska tråkig bok om trans.

Som ickebinär transperson med binär transbakgrund tycker jag att böcker om andra transpersoner kan bli långtråkiga. Mest för att de tar upp och lär ut transbegrepp och hur transitationer går till. För mig som redan vet det här, så blir böckerna tjatiga och tråkiga. Men efter att ha fått boken av en fin vän och jag hade låtit boken ligga hemma på nattduksbordet och gotta sig lite så tog jag med den en morgon på väg till jobbet.

Från första meningen kastas jag in i ett kärleksförhållande som visar på en del av problematiken med att passera som det kön en känner sig som men att inte våga berätta för partnern. Något som jag själv kan känna igen mig i. Att ha en hemlighet som inte är en hemlighet, fast ingen vet. Jag får sen veta att Vanessa bara har en operation kvar och innan vi går tillbaka till starten av Vanessas liv så får jag veta att hon bara är några sekunder från att sövas och opereras.
Vi hoppar tillbaka ett par år och får följa Vanessa under delar av gymnasietiden, ångesten över att inte passa in och kanske inte heller vilja passa in. Vi får följa henne när hon träffar Monuir, en typisk tonårsbög som gärna dragar som Nadia. Monuir blir snabbt Vanessas väg in i hbtq-världen och vi kastas fram och tillbaka mellan nattklubb & uteliv till kaoset hemma hos Vanessa. Redan här är jag helt fast i boken och jag glömmer ofta bort att boken är självbiografisk.

Kanske är det för att jag inser att jag och Vanessa har sprungit på samma nattklubbar, samtidigt, om min matte stämmer. Kanske är det för att det är så mycket som känns bekant. Att våga bejaka sig själv och sina tankar. Att kastas in i en binär könsvärld när en själv aldrig satt ord på vad en tycker.  Att hitta små guldklimpar i livet som gör att en orkar.

Boken tar oss snabbt igenom Malmös gayliv på tidigt 2000-tal och bristen på transkunskap. Och kanske att vissa saker var lite bättre förr. Vi tar en snabb svängom till Köpenhamn och Göteborg. Bristen på information och kunskap på google gör sig till känna. Det är tvära kast i boken men det är aldrig svårt att hänga med. Boken är lättläst och ger till viss mån en lite grundkurs i transsexualism.

Jag tycker att boken är vacker. Det är en vacker berättelse som går in på bara skinnet av Vanessa. Det är intimt och känslosamt. Det är en explosion av känslor inom mig när jag följer Vanessa genom livet. Igenkänningsfaktorn är hög och jag är nära till tårar flera gånger om. Jag älskar att boken känns skönlitterär även om det är en självbiografisk bok och den är helt klart värd att läsas.
Flera gånger om.

//Kim

För mer om Vanessa och hennes bok:  http://www.vanessalopez.se/

Mitt skönlitterära skrivande

För den som kanske är mer intresserad av skönlitterärt så kan en hitta det här:

http://kimdowrite.blogspot.se/

Mitt tal under releaseminglet för Transkalendern 2015

Jag tänkte börja med att tacka alla som varit med och gjort den här kalendern möjlig. Alla är inte här idag men mitt djupaste tack till alla personer som ställde upp som modeller. Utan er så hade det inte blivit en kalender.
Anna & Di - vilka fantastiska fotografer ni är. Tack. Det hade blivit svårt att göra kalendern utan er också
Tack till Alda för awesome retuch och Sebastian för den snygga designen och för att du stod ut med mig och alla små ändringar hit och dit.

Sist men definitivt inte minst. Tack till Personal & Styrelse i RFSL Stockholm.
Det är en ära att få jobba med så fantastiska människor.

Vinsten från Transkalendern 2015 kommer att gå till att anordna en Transfest under Stockholm Pride nästa år med gratis inträde. Alla transpersoner och deras vänner ska få möjlighet att få vara på en trygg och säker plats där trans är majoritet. Pengar ska aldrig vara ett hinder.

Egentligen så har Transkalendern bara ett syfte.
Att synliggöra.
Att synliggöra alla transperson i den vita heteronormativa cisvärlden.
Att synliggöra alla transperson i den cisnormativa hbtq-världen
Att synliggöra alla transpersoner i den binära transvärlden.

När jag kom ut, för typ 12 år sen, så fanns det nästan ingen information om
trans på nätet. Jag hade turen att hitta två personer som jag kunde maila med, som båda var ett stort stöd för mig. För jag visste att jag inte var ensam. Det var också då jag bestämde mig för att de som kom efter mig, de skulle aldrig behöva tro att de var ensamma. Så när första mailet kom om att medverka i en dokumentär så var svaret självklart. Klart jag ställer upp. Sen tog det aldrig slut. Radioprogram, mer tv, reportage. Bild på förstasidan i Metro, förstasidan i DN. Kommer ni ihåg programmet Outsiders? Dom ringde. Då orkade jag inte mer. Jag sa Nej. Jag ville inte vara en outsider. en freakshow. Dom ringde 5 år i rad..

I samma veva började jag passera, jag behövde inte påpeka vilket pronomen jag ville att folk skulle använda. Jag gjorde det jag en gång lovat mig själv att aldrig göra. Jag slutade vara öppen. Jag träffade nya vänner. Berättade inget. Såg till att nya vänner aldrig träffade mina gamla vänner, dom som redan visste min hemlighet. Undvek frågor om min barndom. Undvek badhus och offentliga omklädningsrum. Men jag slapp alla dumma frågor. Vad hetta du förut? Är du "färdig"? Kan inte jag få se hur det ser ut?

och så var jag där igen. Dubbellivet.
Det gällde att komma ihåg vem som visste min hemlighet och vem som inte visste.
Precis som innan jag kom ut.

Vändpunkten blev när en person frågade mig:
Hur kommer det sig att du kan så mycket om trans?
På bara några sekunder hann jag gå igenom 1000tals svar,
men det fanns bara ett ärligt svar:
- för att jag är trans.

Jag vill inte vara en hemlighet. Jag vill inte dölja vem jag är.
Jag vill vara öppen och stolt.
Som Laverne Cox sa:

It is revolutionary for any trans person to choose to be seen and visable in a world that tells us that we should not exist.

Men vi finns.
Vi existera.
och vi kommer aldrig sluta kämpa.

Tack

Min frigörelsevecka...

Sthlm Pride blir min frigörelsevecka. En vecka utan ångest, utan dåligt samvete. En vecka då jag gör saker för min egen skull, för min egen lycka, för mitt hjärta.

En vecka då jag får kramar för att jag är omtyckt, för att jag är bra. 

En vecka då leenden är äkta.

En vecka då leenden är varma.

Jag frigör mig från den sorg jag bär på, den ångest jag får av att jag inte orkar just nu, det dåliga samvete jag bär på för att jag inte orkar. Jag frigör mig också från den ilska jag framkallar genom min ångest för att jag inte orkar.

Jag frigör mig själv! 

Make me write..

I've been pretty bad at writing lately. Like not writing at all, so I kind of made my roomie make me write. She gave me some writing excerises, and even if they aren't the best things I've ever written; at least I wrote. Enjoy..

Hade inte tagit med Alfredsson!

De slängde in väskorna i bagageluckan på den gula taxin och kastade sig sen in i baksätet. De var sena till flyget och chauffören drog iväg i 120 km/h vilket inte förbättrade deras illamående. Att både de och taxin luftade gammal fylla, gjorde inte resan bekvämare. 

De hade alla känt varandra sedan dagis, då de bråkat om vem som kunde gunga högst. Än idag så visste ingen som egentligen hade vunnit den dagen på dagis, men det spelade mindre roll idag. Efter en hel svensexehelg var de alla väldigt slitna och även om ingen vågade erkänna det så längtade de alla hem till tvn, soffan och fötterna på bordet.

Väl framme på flygplatsen, så hade de ganska gott om tid tills det var dags att gå ombord på planet, så de traskade bort till närmsta bardisk och beställde in tre stora stark. Det var då det slog dom. Det var som om blixten slagit ner i de alla samtidigt. Ni vet, saker som bara händer en gång i livet, ödet, saker som är oundvikliga. Alla tre stannade upp samtidigt, tappade hakan och slog handen i bordet.

- Jäklar. Vi tog inte med oss Alfredsson.

Orange

Ögonen glödde hungrigt, likt en svagt brinnande lägereld. Ljuset från elden fick de vassa tänderna att glimma till. Månen sken i rött, som en spotlight, lös den upp vampyren. Som en extra solnedgång sken vampyrens hud av det blod som rann. En droppen, sakta, från underläppen, ett lätt fall till bröstkorgen. Längtan, smärtan efter att få låta tungan fånga all denna makt.Med blicken fäst på den sylvassa glimmande hörntanden, närmade de sig. En blick varmare än en spotlight fångade mitt ögonkast. Läppar, en brinnande lägereld.

Det är lördag igen

Hen öppnade en flaska rosé i sin ensamhet, det var ju trots allt lördag. Med tråkiga tv-program, ni vet när svensk tv är som bäst, som enda sällskap var vinet en klen tröst. Inte ens det vanliga "två glas i magen-bubblet" fick henom att fnittra. Hen la upp fötterna på bordet efter att ha fyllt på glaset. Hen kollade facebook, men ingen verkade vara online. Inte för att hen egentligen ville gå ut, hen var ganska sliten efter veckans jobb. Hen sparkade av sig skorna och borrade in fötterna i pälskudden som låg på fotpallen och kände hur trötta hennes fötter var. Kanske ett fotbad? Lördagslyx med hemmaspa och rosé. Lät ju inte helt dumt. Hen knäppte upp skjortan, gled ur byxorna och satt nu enbart i underkläder. Moraklockan slog nio slag och lördagsfilmen började. En svensk klassiker. Hen kände sömnen smyga sig över henom och ännu en lördagkväll hade tagit slut.

Enough is enough

I've had enough.

If you wanna be my friend, then be my friend.
If you want to hang out, say yes. Otherwise no.

I'm done waiting. I'm done being the one that always has to wait.
I'm done. I'm not someone you leave standing alone in a corner.

Be my friend if you want to. But don't put me on hold!!!

Giving my mind a little more air..

Trying to come to my senses. Doesn't work well with no sleep though.
Keeping myself busy working. Taking extra shifts at my former job.
Making coffee, keeping my hands busy and my mind closed up.
Can't really stop thinking. Maybe I shouldn't have. Maybe it was right.

Other things keeps my mind busy too. Maybe I'm coming out.
Keeping secrets that's really no secret is a hard job.

Maybe this is just me in need for sleep.