Jag skriver.

Alltså finns jag.


Eller?

Jag förstår inte hur du kan påverka mig så som du gör.


Jag drömmer om dig.
Jag tänker på dig.


Allt jag vill är att hålla din hand.

Dina ord påverkar mig allt för mycket. Kanske till det bättre?

Jag skulle vilja skriva om dig. Berätta för dig att du är vacker. Förklara för dig att mitt hjärta gör dubbelslag varje gång jag tänker på dig. Att jag ler inombords varje gång jag tänker på dig. Att magen värker när jag inser att jag kanske snart får krama om dig igen.

Man det tänker jag inte göra.

Däremot tänker jag skriva klart min bok. Jag ska. Jag måste. Jag måste hitta orden. Hitta orden igen. Kanske borde jag tejpa fast pennan i handen och sitta så tills orden kommer.

Sömnlösa nätter. Lusten finns där. Men orden är någon annanstans.


Kanske måste jag berätta för dig, hur vacker du är, för att orden ska komma tillbaka till mig.
Kanske ska jag skriva om dig.
Kanske ska jag låta mitt hjärta öppnas för dig.
Kanske orden kommer då.

jag borde skriva en text som förändrar världen, men jag har ingen ork.
hoppas världen kan vänta.

Ironic, isn't?

I stort sett hela mitt liv har jag strävat efter att vara så maskulin och manlig som möjligt. Jag har strävat efter att mitt könsuttryck ska vara en mans och att jag ska uppfattas som man.

Och nu försöker jag hitta ett mer feminint uttryck?

welcome back..

Sömnlösa nätter. Välkomna tillbaka.

Kanske är det de som behövs för att jag ska kunna skriva.
Långa nätter där sömnen håller sig borta och datorns surrande är allt som hörs, förutom ljudet från tangenterna, som inte skriver något vettigt, utan mest fördriver tiden.

Vi får se. Kanske blir jag bara förstörd igen. Kanske börjar jag skriva. Kanske blir skrivandet terapi. Igen.

Sömnlösa nätter, få timmars sömn, och ett försök till ett socialt liv de få timmar på dagen då jag inte jobbar. Jag tar till alla de knep jag kan. De knep som gett mig liv i 29 år.
Musik. Shopping. Och en eller annan drink. Förhoppningsvis räcker de första två.

Skrivandet är osammanhängande och jag har ingen kontroll över fingrarna som glider över tangenterna. Kanske är det okej. Kanske inte. Den som lever får se.



Och btw, det råkar finnas en väldigt vacker människa som jag kanske tänker på en eller två gånger för mycket om dagen. Och det råkar vara så att denna vackra människa är tjej. Och det kanske råkar vara så att jag har en definition av mig själv som bög. Men det är fortfarande jag som känner saker. Jag. Jag. Jag. Det är min definition. Och förresten, vad fan har kön med kärlek att göra?

Men hur jävla svårt kan det vara?

Om du stör dig på något angående mig.

Säg det till mig.

Jag är så trött på mitt jobb. Nej inte på jobbet. På chefen.
Jag orkar liksom inte med det mer. Jag skulle kunna skriva så
mycket men allt ogillande tar på krafterna och jag tycker inte om
att inte tycka om. Jag behöver nytt jobb, helst igår.

du är sången som aldrig spelas på radio

Som om en ängel såg på mig
Så mycket älskar jag dig
du vet, när dina fingrar rör min hud
från mitt hjärta, jag hör varje ljud
du är sången som aldrig spelas på radio
i mitt hjärta får du bo
du är min himmel, stjärnklar
och här står jag ensam kvar.