welcome back..

Sömnlösa nätter. Välkomna tillbaka.

Kanske är det de som behövs för att jag ska kunna skriva.
Långa nätter där sömnen håller sig borta och datorns surrande är allt som hörs, förutom ljudet från tangenterna, som inte skriver något vettigt, utan mest fördriver tiden.

Vi får se. Kanske blir jag bara förstörd igen. Kanske börjar jag skriva. Kanske blir skrivandet terapi. Igen.

Sömnlösa nätter, få timmars sömn, och ett försök till ett socialt liv de få timmar på dagen då jag inte jobbar. Jag tar till alla de knep jag kan. De knep som gett mig liv i 29 år.
Musik. Shopping. Och en eller annan drink. Förhoppningsvis räcker de första två.

Skrivandet är osammanhängande och jag har ingen kontroll över fingrarna som glider över tangenterna. Kanske är det okej. Kanske inte. Den som lever får se.



Och btw, det råkar finnas en väldigt vacker människa som jag kanske tänker på en eller två gånger för mycket om dagen. Och det råkar vara så att denna vackra människa är tjej. Och det kanske råkar vara så att jag har en definition av mig själv som bög. Men det är fortfarande jag som känner saker. Jag. Jag. Jag. Det är min definition. Och förresten, vad fan har kön med kärlek att göra?

Men hur jävla svårt kan det vara?

Om du stör dig på något angående mig.

Säg det till mig.

Jag är så trött på mitt jobb. Nej inte på jobbet. På chefen.
Jag orkar liksom inte med det mer. Jag skulle kunna skriva så
mycket men allt ogillande tar på krafterna och jag tycker inte om
att inte tycka om. Jag behöver nytt jobb, helst igår.

du är sången som aldrig spelas på radio

Som om en ängel såg på mig
Så mycket älskar jag dig
du vet, när dina fingrar rör min hud
från mitt hjärta, jag hör varje ljud
du är sången som aldrig spelas på radio
i mitt hjärta får du bo
du är min himmel, stjärnklar
och här står jag ensam kvar.

och låter världen få veta..

Solens strålar glittrar mot vattnets sköra yta
Ditt leende har etsat sig fast i mina ögon
Skrattet du delade med dig klingar i mina öron
Glöden i dina ögon brinner kvar i mitt minne
och jag skriver ditt namn i solens skimmer
på den snart rosa himlen och låter
hela världen få veta
hur fin du är!

Karlstad i mitt ♥

Vi har inte gett upp någon gång på 60 år.
Vi har stått på barrikaderna förut
Och om det är barrikader som krävs,
så är det barrikader som byggs.

Vi är här för att stanna. Vi ger inte upp.

I realized that after Monday and Tuesday,
even the calendar says W T F

Jag avgick och här är mina ord.

I paradiset finns det bara vackra människor.
Människor som tror på en bättre värld.
Människor som kämpar för kärlekens under.
Människor som tror på allas lika värde
Människor som jag. Människor som ni.

Tillsammans har vi gjort så mycket bra grejer och vi har
kommit en bit på vägen. Men allting måste förändras,
och därför är det dags för mig att lämna förbundsstyrelsen.
Men, jag kommer varken lämna förbundet eller er.
Det kommer alltid finnas en speciell RFSL Ungdomsplats i mitt hjärta.

Men innan jag säger tack, så vill jag att ni alla lovar mig en sak.
Jag vill att ni lovar mig att ni aldrig ger upp och att ni aldrig slutar kämpa!
Jag tror på er!
Ni är mitt paradis.

Jag skulle vilja skriva till dig.
Skriva vad jag tycker om dig.
Berätta vad du betyder för mig.
Men jag känner inte dig så bra. Än.
Jag hoppas jag får lära känna dig.
Någongång. Kanske snart.
För du är bra. Du är fin.
Fantastisk.

Hollow

Hans röst svävar från min iPod till mitt hjärta.
Hans nakna ord träffar min själ.
Sången som krossar mina tankar.
Sången som bygger mina drömmar.


Orden flödar genom mina tankar. Men det går för fort. Jag hinner inte få ner orden. Min skrivbok ligger där. Alldeles nära. Jag kan nästan röra vid den. Känna hur pappret bränner mina fingrar när jag närmar mig. Jag kan inte hålla i pennan. Det finns inga ord i den.

I fredags skickade jag ett sms. Det betydande i smset var ett ord på 4 bokstäver. FYRA bokstäver. Som framkallade ångest. Tomhet. En tomhet som sitter i. Jag fyllde den med alkhol. Jag är fortfarande Hollow. Jag vet inte hur jag ska hantera det än. Kanske landar jag snart. Jag hoppas bara att det jag skrev var rätt. Jag hoppas.

You’ve got to make a promise, and promise me to stay and fight


Boken får vänta. Jag skriver tal.