13/09/2015

The perfect session - a short story

The negotiation was done and she left me alone in her dungeon while she dressed into something more suitable.

I must admit that I was a bit nervous. She was the most perfect Dominant I've ever met. I glanced at the wall where all her tools were hanging. If I hadn't been as nervous as I was it would have been heaven. All those floggers, canes, whips, paddles and crops... Never ending tools of pain. I wanted to touch and admire them all, but I didn't dare to move from my kneeling in the middle of the room. She had told me to stay put. Suddenly the door closed behind me and I turned around. I gasped for air. Oh my god. She was so hot. So fierce. So, so dangerous looking. Her high-heeled boots were slimmed to her perfect legs. Her boots ended in the middle of her thighs. Her body was barely covered by her super tight leather dress, kept together with a perfect lacing on both sides. In her left hand she had a long beautiful leather flogger. She looked at me and walked very slowly towards me. The sound from her heels were echoing, the flogger in her hand swished from side to side.
I held my breath while she walked up to me and stopped right behind me. I could hear her breath.

Silence.

She pulls my hair, hard and I can sense her dominance thru every inch of her skin. Her steady grip in the back of my head makes my blood rush and I give in. I'm hers.

- Stand up she says with a voice so determined that I almost jump up on my feet.
With her hand still firmly in my hair, she pulls my head even further back. I'm almost leaning on her chest. I can feel her warm breath on the side of my neck. It's close. Her teeth touches my skin, slowly sinking in to my neck. Deeper, harder. Harder. My heart beats faster. My knees are getting weaker. A beast like groan sounds deep from my throat.
-Undress, she tells me.
Quickly I'm down on one knee trying to untie my shoelaces. My shaking hands makes the task really difficult and my heartbeat keeps racing faster and faster. Afraid I won't please her quick enough. My shoes are off, my jeans, my t-shirt. She tells me to stop. I am a little embarrassed standing in boxers and a tank top, but the way she is looking at me, calms me down and I start to feel a bit sexy. We're standing face to face and the leather flogger is still in her left hand.
She puts her hand on my wrist and softly caresses my arm. When reaching my upper arm her nails scratches my skin almost making me bleed. Her hand is on my neck, her nails are buried under my skin, and she pulls me gently closer to her. My eyes are closed and her teeth starts sinking in to the side of my neck, again. Her hand in the back of my neck is the only thing keeping me on my feet.

-On you knees boy, she whispers.
She doesn't have to tell me twice. She pulls my hair, bites my neck and scratches my back, under my tank top, all at the same time. My body explodes. It's like fireworks under my skin. The moaning and groaning from the depths of my throat is the only sound you can hear. My body shivers. All the pain. I don't want it to stop.
-Stand up! Her words are hard but still gentle in some way.
But my legs can't move, my bones are soft and feels like jell-o and all I can do is shiver in shame.
-Get up! Her voice is louder and more angry than before.
I'm trying to get up and I fall forward ending up on all four. The strike from the flogger didn't wait. The hit was direct and stingy. The surprise hit felt like lightning and the fireworks was fired up again. With all my submissive power still left inside of me I manage to stand up. A bit wobbly , but standing. Her nails is dug deep in my shoulder and with her lips really close to my ear, she whispers: good boy.

The satisfaction is arousing, I'm blushing. My skin has goosebumps. Her nails dug a little deeper, a little harder.
-Are you a good boy she asks teasingly?
While her nails dug even harder and deeper I can't do anything but exhale a Yes Miss. And she let go of my shoulder.
While trying to cuff my wrists with those leather cuffs and me being all wobbly and dizzy she gently caresses my tank top off my body. She raises my arms and put them in the chains, and in that same second I was tied up in the St Andrew cross, she sank her teeth in to my neck and put her hand around my throat. Putting enough pressure on for me to get the sensation of having a hard time to breath and still go for the whole vampire bite. My body is twisting and turning. I can't get enough! My blood is rushing thru my body. The adrenaline is pumping and my body is one big firework ready to explode.
She stops.
The heavy breathing, from both of us, is the only thing breaking the silence.

Her hand is caressing my back, soft and gently.
And there it is. The sound of air resistance from a heavy suede flogger. The first hit is soft, like massage. But the power and speed quickly increases. My head starts to get all dizzy when I unconsciously follow the pace from the floggers. One, two, three, four, five, six. It's like a beautiful dance going on. My back is the dance floor, the floggers are the dancers and the strikes are their beat. The dance fades out. She's changing the dancers. I can hear how she puts them down but I can't hear which ones she's picking up. She's warming up before she starts hitting my body and I hear a whinging sound. I'm sure that they're longer than the first one, but not what they are made off. Maybe leather. Maybe rubber. The not knowing makes me nervous and the first hit, stings like hell. I can't help moaning and my knees gets weaker. Luckily the chains are keeping me up and the pain from the cuffs digging in to my skin is a nice reminder.
The florentine flogging stops and her hand is smooth and cold against my back. She strikes me just below my shoulder. The pain is instant. It stings and my body bends backwards like a rainbow. I can feel how every inch of my body is shaking. The pain keeps coming, my shaking increases. Her nails are ripping my back like a lioness protecting her throne. She grabs my hair and pulls my head back.
-Are you all right, she ask?
All I have power to do, is nod.
-You're doing good she whispers gently.
Her praise reaches me right down to my bones and I reach a whole new level of intoxication.

The leather and those sharp metal spikes from the vampire gloves gets me to yet another plane of emotions running thru my mind. The pain, the joy of pain, the arouse. The sensitivity. Every single touch is like the shaking ground just before a volcanic eruption. Her teeth against my skin, her nails slowly running down my spine, the metal spikes scratching all over my back. Can't stand the pain, too much to handle. Give me more. A deep, long groan runs over my lips. I can't keep it within me. My body throws itself around and I moan higher. Deeper. She takes a step back to admire the artwork on my back. I can feel that she broke my skin. Her hands are gently stroking my back, just for a few seconds, but it's like a soft feather-light touch as the the suns first rays, that first warm day of spring.

On an unconscious lever, I hear how a flogger is picked up. It feels like the cross sways back and forth. I take a firm grip on the chains and I feel the pressure around my wrists from the cuffs, those cuffs that keeps all my weight up.
Nothing happens. No pain.
All I can hear is my own heavy breathing.

The whip hits my back without warning. It's tough, hard and stings like pouring a lot of salt in a wound. She hits again, a little harder. And again and again. And again. I lost the count. Harder. Faster. Meaner. I can't take it.
I relax. I let the pain wash over me. Each hit hurts worse than the last. Tears are burning behind my eyelids. I can hear how she's using all her strength, she strikes again. That hit is like millions of fireworks at the same time. A single tear runs down my cheek. My grip on the chains gets harder. My whole body is shaking. My mind is hazy, as if I had too much to drink. I have no control over my body anymore. My legs will not keep me standing much longer. I can't bare to open my eyes. The adrenaline rush makes my body all numb, in a good way. My mind is filled with cotton, sunshine and fluffy things. Far, far away I can hear a familial voice but I can't really understand what is says. Suddenly the voice is clear
-Can you take five more, she ask with a caring voice. I know you don't like to talk but for this, you have to.
I let her words sink in before I even try to answer. Carefully, I open my mouth, and I really hope that my words can carry out.
-Yes Miss. Please Miss. My words are weak, but they are there.
-Good boy. Leather or rubber. Choose carefully. You will get all five with the same.
I shiver.
She puts the leather flogger on my left shoulder and the one in rubber on my right shoulder.
The pleasure is complete. My mind feels empty, my body is close to Nirvana. All I want is to please her and I know she likes the rubber flogger, but I also know that it will hurt. The question is, can I take that much more pain?
I lean my head on the leather one. It feels nice against my skin and it will also hurt. Almost as much. My mind has decided. I take a few more seconds for my body to decide as well.

-Rubber, please. Thank you Miss, I whisper.
-Good choice. That will be a gold star for you, she says proudly.

The joy of making her proud makes my body tingle and sparkle of happiness as I brace myself waiting for strike one.

The pain is echoing thru my whole body when the rubber touches my skin. I tremble and the moaning is inevitable. Strike two is even worse. My body shakes uncontrollable and the grunting flies out of my mouth. Number three is more pain than I've ever felt. My tears are burning in my eyes. Her hand is on my back, caressing. She asks if I'm okay. I open my mouth but there is no voice. I nod my head until she notice and says okay and gives my shoulder a kiss.

The forth hit is a sting from hell and my eyes are filled with tears. With heavy breathing and a really hard grip on the edges of the cross I get thru the pain. My body is out of control, my mind is a fluffy kitten. High on endorphins and adrenaline.

Fireworks! My body gets pressed against the wooden cross, the deepest moaning leaves my lips as tears falls down my cheeks. My breathing is heavy. Shaking and trembling. My knees keep bending. The cuffs leaves soft burn marks on my wrists. Can't keep my eyes open. Can't speak. My head is heavy, empty, fluffy, can't keep up with emotions running thru my body and mind. Body soft as melted ice cream.

She's standing right behind me, hugging me. Her body is warm, gentle and safe. Her lips slowly touches my skin. Thru the dizzy haze I can hear her voice – You are such a good boy. I'm so proud of you- Her words goes deeper than any of the pain, it goes straight to my heart. On top of the adrenaline, the endorphins, there is a deeper satisfaction, a joy that hugs me from the inside. She's gently and touches my arms, massages them a bit to get my blood going while she looses the chains from the cuffs and takes down my arms slowly one by one. My shoulders are stiff and aches a bit. She rubs my shoulders while I hug the cross to keep my self from falling. The earth is moving too fast. The room is spinning. I close my eyes and the embrace from her makes me feel safe and cared about. After awhile the spinning fades out and her soft voice asks if I wanna try to sit down. My voice isn't back yet, I nod. She helps me down, it's almost like she's carrying me.
I'm on the floor, room starts to spin again. I put my head on my knees. From nowhere she puts a blanket around me. She sits down and it's like she's all around me. She's everywhere. Hugging, touching, caressing. I'm barely here, my mind went to the moon and is not yet back.
I don't know for how long we sit close together, don't know how long I'm gone. But slowly my consciousness is coming back.

I look at her and she meets my eyes.

-How are you, I ask.
-I'm fine, happy. You?
-High. But super fine. Can I do anything for you?
-Not right now. Maybe later. She smiles and her eyes sparkle.
-Thank you Miss. It was amazing I said.

31/08/2015

Helgens underverk

Märkena på min hud gör sig påminda. En dov smärta ilar genom kroppen när jag lutar ryggen mot tegelväggen. Jag blundar och minns piskornas sting när de smekte min hud. Jag minns tänderna som sjönk in i min hals, hur dina naglar grävde sig in i min rygg. Känslan som brann inom mig när din tunga smakade mitt blod. Hur jag försvann in i någon form av Nirvana samma sekund som du viskade i mitt öra: du är jätteduktig.

Tillbaka till vardagen men glöden inom mig gör mig konstant påmind om helgens lek.
Allt jag vill är att brinna och göra dig stolt. Igen.

29/07/2015

Humorn!!!!


12/07/2015

En helt ny värld..

Jag har hittat en ny plats här i livet. En plats där jag inte bara kan och får vara mig själv  utan också ges möjlighet att utvecklas. Jag har hittat en plats här i livet där jag blir sedd och uppskattad. Jag har en helt ny syn på saker och ting, på livet.
Att göra saker för sin egen skull. Att våga känna efter. Ta hand om sig själv. Att ha träffat nya fantastiska människor och vänner och på riktigt känna att de bryr sig. Ett genuint, gemensamt intresse och en vilja att dela med sig av sin kunskap.

Innan jag hittade den här platsen, när jag var på väg dit, (jag vet det nu, att det var hit jag skulle men jag visste det inte då) så fick jag höra att jag hade förändrats. Vänner som berättade att jag hade förändrats, mycket, att jag inte var samma person. 
Jag vet nu att det inte är sant, jag tillät bara mig själv att få vara mig själv. Jag är också fullt medveten att det här nya livet, inte är något som de här vännerna skulle förstå eller uppskatta. Kanske är det därför som jag inte hör av mig längre. Förändringar är inte av ondo. Men en måste ge sig själv en möjlighet och våga vara öppen för just förändringar och utveckling.

Jag är fullt medveten om att jag har en lång väg kvar att vandra och mycket kvar att våga. Men jag har människor i min närhet som jag litar på. Som jag är trygg med. Som låter mig krossa mina murar i min egen takt. De står där bredvid mig och är redo att hamra sönder tegelstenarna i muren så fort jag ber om hjälp. De står på andra sidan muren och väntar på att få ta emot mig när jag sprängt mig igenom. 
Jag ser dom inte alltid, men jag vet att dom  finns där. 

Jag trivs väldigt bra på den här nya platsen. Så bra att den sakta men säkert börjar hitta in i andra  skrymslen och vrår i resten av mitt liv. Nu måste jag bara våga. Våga lita  på mig själv och känslan av att det är rätt. Och våga stanna kvar.

31/03/2015

Recension av "Jag har ångrat mig - Vanessa Lopez"

- Jag har ångrat mig...

Jag ångrar att jag inte läste den här boken tidigare.

Som transperson själv så har boken & Vanessa Lopez florerat i mina sociala nätverk ett bra tag. Mina vänner har delat artiklar om henne och om hennes bok, och jag minns att jag tänkte att jag kanske borde köpa boken. Men jag kom aldrig till skott. Om jag dessutom ska vara helt ärlig, så tänkte jag att det nog skulle vara ytterligare en ganska tråkig bok om trans.

Som ickebinär transperson med binär transbakgrund tycker jag att böcker om andra transpersoner kan bli långtråkiga. Mest för att de tar upp och lär ut transbegrepp och hur transitationer går till. För mig som redan vet det här, så blir böckerna tjatiga och tråkiga. Men efter att ha fått boken av en fin vän och jag hade låtit boken ligga hemma på nattduksbordet och gotta sig lite så tog jag med den en morgon på väg till jobbet.

Från första meningen kastas jag in i ett kärleksförhållande som visar på en del av problematiken med att passera som det kön en känner sig som men att inte våga berätta för partnern. Något som jag själv kan känna igen mig i. Att ha en hemlighet som inte är en hemlighet, fast ingen vet. Jag får sen veta att Vanessa bara har en operation kvar och innan vi går tillbaka till starten av Vanessas liv så får jag veta att hon bara är några sekunder från att sövas och opereras.
Vi hoppar tillbaka ett par år och får följa Vanessa under delar av gymnasietiden, ångesten över att inte passa in och kanske inte heller vilja passa in. Vi får följa henne när hon träffar Monuir, en typisk tonårsbög som gärna dragar som Nadia. Monuir blir snabbt Vanessas väg in i hbtq-världen och vi kastas fram och tillbaka mellan nattklubb & uteliv till kaoset hemma hos Vanessa. Redan här är jag helt fast i boken och jag glömmer ofta bort att boken är självbiografisk.

Kanske är det för att jag inser att jag och Vanessa har sprungit på samma nattklubbar, samtidigt, om min matte stämmer. Kanske är det för att det är så mycket som känns bekant. Att våga bejaka sig själv och sina tankar. Att kastas in i en binär könsvärld när en själv aldrig satt ord på vad en tycker.  Att hitta små guldklimpar i livet som gör att en orkar.

Boken tar oss snabbt igenom Malmös gayliv på tidigt 2000-tal och bristen på transkunskap. Och kanske att vissa saker var lite bättre förr. Vi tar en snabb svängom till Köpenhamn och Göteborg. Bristen på information och kunskap på google gör sig till känna. Det är tvära kast i boken men det är aldrig svårt att hänga med. Boken är lättläst och ger till viss mån en lite grundkurs i transsexualism.

Jag tycker att boken är vacker. Det är en vacker berättelse som går in på bara skinnet av Vanessa. Det är intimt och känslosamt. Det är en explosion av känslor inom mig när jag följer Vanessa genom livet. Igenkänningsfaktorn är hög och jag är nära till tårar flera gånger om. Jag älskar att boken känns skönlitterär även om det är en självbiografisk bok och den är helt klart värd att läsas.
Flera gånger om.

//Kim

För mer om Vanessa och hennes bok:  http://www.vanessalopez.se/











23/01/2015

Mitt skönlitterära skrivande

För den som kanske är mer intresserad av skönlitterärt så kan en hitta det här:

http://kimdowrite.blogspot.se/

03/11/2014

Mitt tal under releaseminglet för Transkalendern 2015

Jag tänkte börja med att tacka alla som varit med och gjort den här kalendern möjlig. Alla är inte här idag men mitt djupaste tack till alla personer som ställde upp som modeller. Utan er så hade det inte blivit en kalender.
Anna & Di - vilka fantastiska fotografer ni är. Tack. Det hade blivit svårt att göra kalendern utan er också
Tack till Alda för awesome retuch och Sebastian för den snygga designen och för att du stod ut med mig och alla små ändringar hit och dit.

Sist men definitivt inte minst. Tack till Personal & Styrelse i RFSL Stockholm.
Det är en ära att få jobba med så fantastiska människor.

Vinsten från Transkalendern 2015 kommer att gå till att anordna en Transfest under Stockholm Pride nästa år med gratis inträde. Alla transpersoner och deras vänner ska få möjlighet att få vara på en trygg och säker plats där trans är majoritet. Pengar ska aldrig vara ett hinder.

Egentligen så har Transkalendern bara ett syfte.
Att synliggöra.
Att synliggöra alla transperson i den vita heteronormativa cisvärlden.
Att synliggöra alla transperson i den cisnormativa hbtq-världen
Att synliggöra alla transpersoner i den binära transvärlden.

När jag kom ut, för typ 12 år sen, så fanns det nästan ingen information om
trans på nätet. Jag hade turen att hitta två personer som jag kunde maila med, som båda var ett stort stöd för mig. För jag visste att jag inte var ensam. Det var också då jag bestämde mig för att de som kom efter mig, de skulle aldrig behöva tro att de var ensamma. Så när första mailet kom om att medverka i en dokumentär så var svaret självklart. Klart jag ställer upp. Sen tog det aldrig slut. Radioprogram, mer tv, reportage. Bild på förstasidan i Metro, förstasidan i DN. Kommer ni ihåg programmet Outsiders? Dom ringde. Då orkade jag inte mer. Jag sa Nej. Jag ville inte vara en outsider. en freakshow. Dom ringde 5 år i rad..

I samma veva började jag passera, jag behövde inte påpeka vilket pronomen jag ville att folk skulle använda. Jag gjorde det jag en gång lovat mig själv att aldrig göra. Jag slutade vara öppen. Jag träffade nya vänner. Berättade inget. Såg till att nya vänner aldrig träffade mina gamla vänner, dom som redan visste min hemlighet. Undvek frågor om min barndom. Undvek badhus och offentliga omklädningsrum. Men jag slapp alla dumma frågor. Vad hetta du förut? Är du "färdig"? Kan inte jag få se hur det ser ut?

och så var jag där igen. Dubbellivet.
Det gällde att komma ihåg vem som visste min hemlighet och vem som inte visste.
Precis som innan jag kom ut.

Vändpunkten blev när en person frågade mig:
Hur kommer det sig att du kan så mycket om trans?
På bara några sekunder hann jag gå igenom 1000tals svar,
men det fanns bara ett ärligt svar:
- för att jag är trans.

Jag vill inte vara en hemlighet. Jag vill inte dölja vem jag är.
Jag vill vara öppen och stolt.
Som Laverne Cox sa:

It is revolutionary for any trans person to choose to be seen and visable in a world that tells us that we should not exist.

Men vi finns.
Vi existera.
och vi kommer aldrig sluta kämpa.

Tack

20/07/2014

Min frigörelsevecka...

Sthlm Pride blir min frigörelsevecka. En vecka utan ångest, utan dåligt samvete. En vecka då jag gör saker för min egen skull, för min egen lycka, för mitt hjärta.

En vecka då jag får kramar för att jag är omtyckt, för att jag är bra. 
En vecka då leenden är äkta.
En vecka då leenden är varma.

Jag frigör mig från den sorg jag bär på, den ångest jag får av att jag inte orkar just nu, det dåliga samvete jag bär på för att jag inte orkar. Jag frigör mig också från den ilska jag framkallar genom min ångest för att jag inte orkar.

Jag frigör mig själv! 

07/01/2014

Make me write..

I've been pretty bad at writing lately. Like not writing at all, so I kind of made my roomie make me write. She gave me some writing excerises, and even if they aren't the best things I've ever written; at least I wrote. Enjoy..


Hade inte tagit med Alfredsson!


De slängde in väskorna i bagageluckan på den gula taxin och kastade sig sen in i baksätet. De var sena till flyget och chauffören drog iväg i 120 km/h vilket inte förbättrade deras illamående. Att både de och taxin luftade gammal fylla, gjorde inte resan bekvämare. 


De hade alla känt varandra sedan dagis, då de bråkat om vem som kunde gunga högst. Än idag så visste ingen som egentligen hade vunnit den dagen på dagis, men det spelade mindre roll idag. Efter en hel svensexehelg var de alla väldigt slitna och även om ingen vågade erkänna det så längtade de alla hem till tvn, soffan och fötterna på bordet.


Väl framme på flygplatsen, så hade de ganska gott om tid tills det var dags att gå ombord på planet, så de traskade bort till närmsta bardisk och beställde in tre stora stark. Det var då det slog dom. Det var som om blixten slagit ner i de alla samtidigt. Ni vet, saker som bara händer en gång i livet, ödet, saker som är oundvikliga. Alla tre stannade upp samtidigt, tappade hakan och slog handen i bordet.

- Jäklar. Vi tog inte med oss Alfredsson.





Orange


Ögonen glödde hungrigt, likt en svagt brinnande lägereld. Ljuset från elden fick de vassa tänderna att glimma till. Månen sken i rött, som en spotlight, lös den upp vampyren. Som en extra solnedgång sken vampyrens hud av det blod som rann. En droppen, sakta, från underläppen, ett lätt fall till bröstkorgen. Längtan, smärtan efter att få låta tungan fånga all denna makt.Med blicken fäst på den sylvassa glimmande hörntanden, närmade de sig. En blick varmare än en spotlight fångade mitt ögonkast. Läppar, en brinnande lägereld.




Det är lördag igen


Hen öppnade en flaska rosé i sin ensamhet, det var ju trots allt lördag. Med tråkiga tv-program, ni vet när svensk tv är som bäst, som enda sällskap var vinet en klen tröst. Inte ens det vanliga "två glas i magen-bubblet" fick henom att fnittra. Hen la upp fötterna på bordet efter att ha fyllt på glaset. Hen kollade facebook, men ingen verkade vara online. Inte för att hen egentligen ville gå ut, hen var ganska sliten efter veckans jobb. Hen sparkade av sig skorna och borrade in fötterna i pälskudden som låg på fotpallen och kände hur trötta hennes fötter var. Kanske ett fotbad? Lördagslyx med hemmaspa och rosé. Lät ju inte helt dumt. Hen knäppte upp skjortan, gled ur byxorna och satt nu enbart i underkläder. Moraklockan slog nio slag och lördagsfilmen började. En svensk klassiker. Hen kände sömnen smyga sig över henom och ännu en lördagkväll hade tagit slut.


08/12/2013

Enough is enough

I've had enough.

If you wanna be my friend, then be my friend.
If you want to hang out, say yes. Otherwise no.

I'm done waiting. I'm done being the one that always has to wait.
I'm done. I'm not someone you leave standing alone in a corner.

Be my friend if you want to. But don't put me on hold!!!